13. Låt oss kalla henne "Mia"
"Mia", låt oss kalla henne Mia. Ja, hon hette något annat i verkligheten. Men låt oss respektera tystnadsplikten, trots att dessa händelser ligger över 30 år tillbaka i tiden. Mia kom från ungefär samma samhällsklass som mig. Hon var född på Östermalm. Möjligtvis Djursholm eller Saltis. Det saknar betydelse. Mias tragedi har inget med klasstillhörighet att göra. Vansinnet dyker upp där vansinnet vill. Nu var det 1976. Eller 74...vänta...det här går för fort...lugn nu...årtal och datum, bort med dom...dom har för länge sedan förlorat sin betydelse som referens. Det finns bara en slags tid kvar inom mig. Och det är det landskap där Minnenna håller hus. Hade det varit Hjärnans minnen vi sökte, då hade detta kunnat berättas hur enkelt som helst, men nu det är Hjärtats minnen vi söker, och då blir det genast svårare.14. Sanna minnen och falska
Ibland visar minnena sig för mig, ibland inte. Det är uppenbart att en slags okänd logik bestämmer över deras existens och att mitt egentliga jobb är att anpassa berättandet utifrån de förutsättningar som råder i dessa avlägsna trakter. Minnen lever utifrån egna lagar, ungefär som drömmar, eller som folkstammar med en urgammal och helt unik kultur...en sticker dom hit, en dit...ibland tvingas man backa för att hinna ikapp dem...de dyker upp när och var och hur de själva behagar...andra gånger klär ett minne ut sig till ett annat, fan vet varför, och då blir man så ställd att man försöker hitta på ett falskt minne för att "ha nåt att sätta emot". Sånt är inte speciellt smart. För i såna fall tonar Minnet bort ganska snart igen. 
Nej, sanna minnen låter sig inte refereras, härmas eller uppfinnas. De måste vårdas som blommor, skämmas bort som små barn. Daltas med. Först då kan de växa. Och ändå vet man aldrig helt säkert....inget säger att man nånsin ska förstå ett minne. Det är åtminstone inte vad detta kapitel handlar om. Nej, utan att vilja imponera eller försöka peka i en viss riktning, vill jag låta er lära känna några patienter på Beckomberga Mentalsjukhus i Bromma i Stockholm. Jag vet knappt ens själv varför...sschy nu...kanske är det inte jag som vill lyfta fram dem. Kanske är det Minnena själva som kräver att få komma till tals. Jag börjar låta som en bortglömd dikt av Rainer Maria Rilke. Det är absolut inte meningen. Men ofta bönar och mumlar och viskar Minnena åt mig i drömmen. Och när jag vaknar i ångest och bestämmer mig för att släppa ut dom i frihet, då har de redan försvunnit in i skogen igen. Man blir aldrig klok på dem. Och det hjälper inte att skrika. 15. Det kyliga språket
Läsaren får ursäkta det bitvis kyliga språket. För att orka hantera dessa minnen - och dessa "träningsminnen" är bara en uppvärmning för vad som komma skall - måste de kylas ner till ett par hundra grader minus. Så fort min andedräkt försöker värma upp dem tar de eld eller exploderar i mitt ansikte. Det har även hänt att jag frusig fast vid ett minne, ungefär som när tungan slickat på en lyktstolpe. Jodå. Eller som jag sa till en gnällig och välklädd psykopat som lugnt och sansat strypt sin enligt honom "babblande flickvän" med en telefonsladd:- Vad är det som får dej att tro att du råkat mer illa ut än oss, vi som dagligen tvingas umgås med avskum som dej?
- Du får inte tala så där till patienterna, Runa, sa den kvinnliga läkaren.
- Aset är dömd för två mord och ändå har han frigång. Där har du ditt Dårhus!
- Du får sparken om du fortsätter att tala så där med patienterna, sa läkaren.
- Då sitter du på löpet, svarade jag, med eller utan telesladd!
Men låt oss inte...
16. Beträffande smeknamnet "Exorsisten"
Ni kanske undrar varför en bild av Regan från Exorsisten valts för att visualisera huvudpersonen för denna berättelse, Mia. Jo, ofta när vi mentalvårdare diskuterade vilken "Mias" eventuella sjukdom kunde vara slutade de alltid med att vi sa:- Hon är...hon är...
- Nej, det går inte att sätta någon diagnos på henne.
- Hon är allt möjligt...
- Hon...hon...påminner mest om den där besatta tjejen i Exorcisten.
- Vem då?
- Flickan i filmen med Max von Sydow som vrider runt huvudet flera varv och som spyr ut helvetets gröna slembobbor ur käften, sa någon annan.
- Ja, just det, det är som om Mia har jävulen i sig. Satan själv.
- Vi kanske ska kalla på en Exorsist, he he...
- He he på dej själv, din jävla borgarfitta! Du har aldrig varit i närheten av att strypas ihjäl av Mia! Behåll dina lustigheter för dej själv!
Efter den typen av diskusioner och gräl fick "Mia" smeknamnet Regan Macneil eller Exorsisten. Jo, jag vet att det kanske inte är korrekt, enligt gängse smeknamnskonventioner att ge Mia smeknamnet Exorsisten. Hon var ju den som skulle exorceras, inte rcärtom. Men så var det nu i vilket fall. Smeknamn är förresten inte alltid helt logiska. Ibland talar de ett slags tvärtomspråk, det ligger i smeknamnets natur. Precis som i de nordiska sagorna kan ett smeknamn antingen betyda exakt det som avses att beskrivas hos personen. Eller också är det enbart en anspelning på en egenskap eller verksamhet hos personen. Hos vissa stammar som ofta är i krig, och hos järgare, används även tvärtomspråket, det som vi idag kallar för ironi och sarkasm. Men strunt i detta.
Jo, en sak som en vårdare sa en dag:
- Tänk om Mia är vår allas Exorsist!
Ingen förstod vad han menade. Inte jag heller.
17. Strypare, klottrare och pyroman
Mia var i min egen ålder. Runt 20. Hon var en av de mest omtalade patienterna på Beckomberga Sjukhus. Stark, elak, hyperbegåvad, vild och fullständig oberäknelig. Mitt uppdrag var att punktmarkera henne. Mia hade ett antal fula ovanor. En var att ta strypgrepp på patienter och vårdare och sedan inte vilja släppa taget. - Har Exorsisten varit förälskad idag? frågade man när man avlöste ett extravak. Det betydde:
- Har Mia försökt strypa någon idag?
En annan av Mias ovanor var att kladda ner på väggarna. Hon använde vad hon kunde hitta: färkritor, tuschpennor, avföring, urin eller sitt eget blod. Men hennes värsta ovana var att tända eld på saker och ting. Om Mia orsakade tjugo eller femtio bränder på Beckis, det minns jag inte, men nånstans där emellan ligger sanningen.
18. Mitt första möte med Mia
Jag gick förbi "Stora Mans" och 60-avelningarna och bort mot 30-avdelningarna - gamla Stormen - husen revs sent på 70-talet. Jag skulle prova på en dag om jag klarade av att hantera Mia. Om jag gjorde det skulle jag gå på scema under nångra månader och enbart ta hand om bevakningen av henne. <19. Knulla!
- Var försiktig där inne, Runa, sa den manliga syrran som låste upp dörren.
- Ok, tack, det är ingen fara, sa jag.
- Ryggen fri!
- Ok, ryggen fri.
Rummet var cirka tre gånger fem meter. Ett gallerförsett fönster ut mot en park. Allt som fanns var en säng. Två spännbästen satt runt madrassen. Samt fotremmar och extra handremmar. (Såna var förbjudna i Sverige) Och alla väggarna var nedklottrade med enstaka ord. På långväggen stod det med en halvmeter stora bokstäver: Knulla. De var omsorgsfullt skrivna i skrivstil i rött, lite kladdiga i färgen. ( senare fick jag reda på att färgen var Mias eget mensblod blandat med vanlig ketchup)
- Knulla, skrek Mia högt och glatt och glupskt när hon fick se mej. Och så skratttade hon...ett skratt som..nej, jag måste stanna här..kan inte beskriva hennes groteska skratt...vet inte hur man gör...nåt barnsligt i botten av skrattet
21. När den intellektuella pesten bröt ut i Sverige
Innan jag fortsätter att berätta om Mia slår det mig att det fanns en patient på ett annat mentalsjukhus i Stockholm som påminde om Mia.Under några höstveckor på 80-talet dominerade "Maria" tidningarnas löpsedlar. Med hjälp av bilder på gallerförsedda fönster i motljus, blodiga madrasser där en halvnaken flicka låg fastspänd som Jesus Kristus på ett kors, avslöjades vanvård, sadism, ja rent av "tortyr" på Långbro Mentalsjukhus i södra Stockholm. "En skam att vara svensk!" och "Koncentrationsläger eller mentalsjukhus?" skrek trycksvärtan utanför Stockholms tobaksaffärer.
Vi vårdare som tog hand om denna typ av svårt störda patienter, vi visste annat. Men vi kom sällan till tals. På 70-talet hade den svenska vänstern tagit över samhällsdebatten och började lägga beslag samhällets nyckelpositioner. Nu var det ”total humanism” a la vänstern som gällde. En slags intellektuell pest bröt ut i Sverige. Socialdemokraterna hade innehaft den politiska makten under en lång tid så det var inte så konstigt att vänstern även började ta över de administrativa och förvaltande ämbetena i Sverige.
En av vänsterns främsta insatser inom nyhetsindustrin var att snabböversätta "yellow journalism" från amerikanska till svenska förhållanden. Affärsidén var lika enkel som lönsam. Den gick ut på att snabbast möjligt hänga ut alla "skyldiga" element till allmän beskådan och därefter producera så många anklagelser mot dem som läsarnas intresse medgav. De stackare som var korkade nog att försöka försvara sig inbjöds till TV-soffor och slaktades inför öppen ridå. Nyköpings gästabud i repris. Och misslyckades man med ett avslöjande så var det bara att starta upp ett nytt. I och med att verksamheten titulerades "undersökande journalistik" var dess moraliska alibi oantastligt.
Och eftersom dessa mediala övergrepp både höll det svenska folket på mattan och samtidigt gav bra avkastning skapades nu en ohelig allians mellan diverse mediemonopol, stadstelevision och den svenska vänstern. Tidningarna sålde lösnummer som aldrig förr och prästerskapet inom den svenska journalistkåren fick gratis marknadsföring och därigenom allt större auktoritet, vilket gav dem välbetalda positioner inom kultur, universitet och andra institutioner. Plötsligt fanns det gott om skyldiga i Sverige.
Ja, så gick det på ett ungefär till så när den intellektuella pesten bröt ut i Sverige. En totalitär maktelit avlöste en annan. Andra kan bättre vittna om det skräckvälde eller Macartyism som vänstern skapade i Sverige. Min poäng i sammanhanget, högst ett slag i luften, är att det fanns en koppling mellan den fanatiska och onyanserade kritik av svenska mentalsjukhus på 70-talet, och den ""död” som senare drabbade tiotusentals svenska mentalpatienter. Allt medan journalisterna och Sveriges hjärntvättade invånare teg och tittade åt andra håll.
22. "Spännbälten avskaffades på 60-talet"
Jodå. Det gällde att vara på sin vakt mot journalisterna. Jag minns ett telefonsamtal till akutintaget på Beckis någon gång i slutet av 70-talet. Freddan svarade och gestilulerade åt mig att snabbt sänka volymen på radion. Han hette egentligen Erik men kallades Freddan för att han ofta dansade med aggressiva patienter.
- Vi har en uppgift om att ni använder spänntäcken på Beckomberga, sa journalisten i telefon.
- Nej, där har du allt fel, sörru, skrattade Freddan. De avskaffades redan på 60-talet. Det kan jag intyga eftersom jag var fackligt ansvarig för material och verktyg under hela 60-talet!
- Men spännbälten har ni i all fall!
- Nehe du, de förbjöds i samma veva på 60-talet. All tortyr avskaffades på 60-talet, förstår du. Ja, allt avskaffades! Vad tror du egentligen om oss! Inte fan tror du väl att vi vill plåga patienterna heller!
- Jaha, tack då, svarade journalisten.
- Varför ljuger du, frågade jag när han lagt på luren.
- Fackligt ansvarig - smaka på den, skrattade Freddan.
- Ärligt talat, varför ljuger du för dom?
- Du vet, sa Freddan, det är meningslöst att ge dom ett finger. Vår tids journalist påminner om en jesuitpräst. Med gravallvarlig uppsyn lyssnar hon på en bikt av en vilde från ursprungsbefolkningen. Sedan släpar hon med sig stackarn till inkvisitatorerna och dömmer honom till döden med hjälp av hans eget vittnesmål. Svenska journalister saknar ryggrad. De törs sällan ge sig på de riktiga makthavarna. Därför hugger de småfisk som oss så fort de får chansen. Värst av alla är vänsterjournalisterna, passa dej för dom!
- Vad menar du?
- De inbillar sig att de har någon slags "gudomlig" sanning på sin sida.
Input:
21. sm-fösöken
22.middag med allt, rök i rummet
23. dra på golvet i trosorna
24. promenad i stockholm
