Västgöten Alf Robertson är död

Alf Robertsson 1941-2008
Hörde just av en krögare här i yttersta väster-Sverige, att Alf spelat på deras krog två kvällar i rad för några år sedan. Det var off season så krogen ville testa nåt speciellt. Så man bokade in Alf, vilket inte var helt enkelt eftersom Alf varit sjuk en längre tid. Men spelningen blev av och man satte in en annons i tidingen. Naturligtvis blev det utsålt på nolltid. Folk ringde och bokade bord från hela västra Sverige. Och vet ni vad Alf gjorde direkt efter den första spelningen. Innan applåderna ens hunnit tystna. Just det, mycket riktigt, han tog med sig krögaren ut i köket och så frågade han honom:
- Du, finns det några ålderdomshem här på ön?
Jorå. Det fanns. Så dagen efter besökte Alf de bägge hemmen och spelade för de gamla.
- Jag tycker så mycket om att spela för dem, de blir så glada och de inspirerar mej, sa han.
Så talar och handlar ett hjärta av guld.

Eftermälen i GP och Aftonbladet
"Strulig, envis, stort hjärta, mkt integritet. Älskade att charma damer. Förlorade en del på sitt politiska agiterande under konserterna. Skulle varit rik om han velat. Sveriges enda riktiga countrystjärna. Tror många göteborgare känner igen sig i Alfs låtar..." Så skriver Patrik Tibell, Bert Karlsson och Oskar Hammarcrantz om Alf Robertson i GP Läs även eftermälena i Aftonbladet: "fin kille, typisk göteborgare, lika envis som mej, hans livsdröm var att få sjunga med Dolly, stor personlighet, stack ut i mängden, hade förutfattade meningar om honom, fick äta upp det, Alfs tolkning av Barnatro tillhör mina favoriter, hårt och dramtiskt liv".


En liten fågel flög...
Just häromdagen kom Alf Robertsons första LP från 1969 med Posten. Vi köpte den på Tradera. Ska man samla sångpoeter från 60-talet är Alf Robertsons första skiva ett måste. Där finns sångerna "Riv inte vårt kvarter" och "Erik Hultbergs industrier" samt Alf Robertsons omisskännliga recitationer på göteborgska eller västgötiska. Alf berättar mellan visorna att han "kommer från landsbygden" "från en stad i södra västergötland" "men att han nu bor i en stor stad" Ett tips till den första staden: ta reda på vilken stad du är och skapa sen ett minnesmärke, på torget eller på bibiloteket, över Alf Robertson. Inte för Alfs skull, han är redan en legend, utan för din egen.


En tidsmaskin som bara går tillbaka:
Från baksidetexten:
"Ni kanske tror att det är ett skivalbum ni håller i Er hand...men det är det inte. det är en tidsmaskin. En tidsmaskin som bara går åt ett håll...tillbaka. Alla människor har några minnen...händelser man skulle viljas uppleva på nytt....och här har Ni hjälpmedlet - detta album."

Innan ni tror på alla rykten om Alf, läs en dementi

Lyssna på SRs Stefan Wermelin när han berättar om Alf Robertson


"Sveriges ända rikiga countrystjärna"
Alf låter sentimental, nostalgisk, patetiskt, bitter och nästan alltd så jävla sorgsen. Får för mig att han inte haft nån barndom. Att han därimot upplevde helvetet på jorden. Alf Robertson är likväl mer människa än många och han törs visa sin smärta. Ju mer jag lyssnar på "Fågeln" ju mer inser jag att Alf är en gestaltare av Guds nåde...får en känsla av att Lars Berghagen och andra lärt sig en del av Alf Robertsons sound...och att proggens skildrare av svensk arbetarklass, Nja-gruppen, Nationalteatern, Mikael Wiehe, har sin överman i Alf. Åtminstonde i en sak: äktheten och närvaron i den skildrade upplevelsen. Kanske smyglyssnar den välkammade Mikael Wiehe ibland på Alf när han fräser runt i sin silvriga BMW bland lyxvillorna i Vellinge. O yeah, a working-class-hero, is somethins to be....


Hundar, ungar och hembryggt äppelvin
Grymt bra är den socialrealistiska skildringen "Hundar, ungar och hembryggt äppelvin" från 1976. Även om det är en "alkislåt" så börjar man nästa att grina. Eller åtminstonde sucka djupt. Och samtidigt blir man glad över medmänskligheten i sången, och att man själv hann i tid till Systembolaget efter att just ha lyssnat på den i sin röda Volvo 740. Att skildra vardagen är det svåraste av allt. Att Alf översatt många texter minskar på inget sätt hans inlevelse och gestaltning av dessa skildringar.

Titta, här har vi föresten orginalet av Tom T Hall: Old Dogs Children & Watermellon Wine Hittar en vältänkt hyllningstext under sången:
"Think Tom could have been a hell of a poet if he'd a wanted to be. Well, now that I think of it, he already is." Hade själv en nästan identisk tanke om Alf Robertson.



"Jag lämnar mitt hjärta i Göteborg"
Nej, vi kan inte så mkt om Alf, men vi gillar hans röst, stämningen, den manliga smärtan. Denna uppfattning delar vi med ett stort antal kvinnor över sextio år, kvinnor som älskat honom ända sedan sexitalet. Men också många men, ja både kvinnor och men, har gillat honom för hans texter

Det är strongt att hålla i sin publik över en så lång tidsperiod. Titlar som"Tacka vet jag vanligt folk" och "Jag träffade honom på ett sjukhus hösten -82" "Balladen om Nisse Karlsson" imponerar stor å Gotiska Klubben. Såna titlar törs bara "en riktig countrystjärna" välja.


Bristen på ironi, sarkasm och överlägsenhet känns befriande. Alf Robertson överträffar många svenska artister och intelektuella även på ett annat område, politiken: han vågar att älska sitt hemland. I nedan sång älskar han det nästan så mkt som om han aldrig haft nåt. Jag tror faktiskt inte att nedan sång ännu riktigt har begripits, trots textens tillsynes triviala innehåll. Läsare som är känsliga för gula och blå färger, och för ord som sverige och svenskar bör undvika att klicka på denna vido:



Och så avslutar vi med en sång som borde vara givenpå Alf Robertssons begravning, åtminstonde om Gotiska Klubben fick välja:



svd svd Dn Bloggsök TV4-intervju juni, 2008

Owe Thörnqvist - Sverigebesöket

27 år före 08-etablissemanget:


Poeten, ordvirtuosen, kompositören, humoristen och glädjespridaren Owe "Dagny" Thörnqvist sjöng ut om invandringseländet redan 1981 i "Sverigebesöket"...text. Låten svartlistades av smånazisterna på SR och SvT. Dags att damma av de svenska klassikerna: Owes hits...Porträtt...Owe live 2008...Wikipedia...Flashback ...Tradera...Google

Inbjudan till Bohuslän - Evert Taube

Vi snackar om en sång - inbjudan till Bohuslän - som kommer bli Bohusläns nationalsång om det skulle sluta så illa att Bohuslän tvingas lämna 08-riket. Ja, man vet ju aldrig...

Vi snackar om en sång som är så stor att man får gåshud och börjar gråta i samma andetag. Först blir man allvarlig och tror sig vara ödmjuk, sedan glad, och därefter, om man har den förmågan, lycklig. Det här är Sången. Hör Du mej, trötta läsare! Måste jag tala engelska: This is the song!

Vi snackar om en av de vackraste sångerna som skrivits på det svenska språket, en sång i klass med Ack Värmeland du sköna eller Den blomsterid nu kommer.

Vi snackar om en sång som jag personligen föredrar med a) Sven Bertil Taube b) Evert taube c) Öbarna, och då menar jag inte deras PISSDÅLIGA version, utan den fantastiska, den där underbara, den med kedjodragspelet? Hon sjunger så klockrent bra. jaja, lite frireligöst...men det är helt okej. Det är ju en religös känsa i sången.

Att bohuslänningarna inte redan lagt upp denna sång i alla dess olika versioner vittnar om en sak: Bohuslänningarna är ett gäng segskallar. Och sega typer ska inte härska i sina egna riken - det har historien visat gång på gång. Jag förstår att Rudwolf drog härifrån. Likväl visar Youtube att vissa enskilda människor, härifrån och därifrån, är på G, och det är glädjande:

Den här tjejen har innerlighet. Hur många har det? Och hon förmedlar texten utan att framhäva sig själv eller sin röst. Hon borde dock ha suttit en bit ifrån kameran. Hon ryms bättre då. Hon har lite av vaggvise-känsla i rösten. Lite Monica Zetterlund. Hade jag producerat henne - jag är väl ingen jävla producent heller - hade jag hittat en gitarrist som liksom skulle komplettera henne, liksom puscha upp henne, liksom få ur henne de där sista 30 procenten, för att det ska bli riktig Bohusklass, hummerklass, på sången. Men det är jättebra, redan så här:

The Zombies and The Yardbirds

Bands and artists from England and Ireland from the sixties. More

The Zombies......................... The Yardbirds
-

- Spela eller dö!

Rolling Stones - Sympathy for The Devil - Live 1969 Altamont


Citat ur nedan text:
"...blev nedkastade igen": 0.58
"...systrar och bröder": 1.45
"En stor fet brud...": 5.26
Nån viskar nåt till Jagger: 6.41

Sonny Bargers text ur boken "Hell´s Angel":
"Situationen var nu utom all kontroll, Stones snackade mycket om "systrar och bröder" och sådan hippieskit. Alla som försökte storma scenen blev nedkastade igen. En stor fet brud försökte ta sig upp, hon var toppless och förmodligen helt väck av droger. Några av Änglana försökte stoppa henne, och för mig såg det ut som om de försökte göra det utan att skada henne. Keith Richards lutade sig över mot mitt håll och sa:
-Hey man, jag är säker på att det inte behövs tre eller fyra, stora Hell`s Angelsgubbar för att få den bruden av scen.
Jag gick helt sonika bort till scenkanten och sparkade henne i huvudet.
- Vad sägs om det då?
Richards gick bort till mig efter att de spelat "Love in vain" och sa att bandet inte tänkte spela mer, inte förrän vi hade satt stopp för våldet.
-Antingen så lugnar de där snubbarna ner sig, eller så spelar vi inte mer, utannonserade han till folkmassorna.
Jag stod strax intill Richards och stack min pistol i sidan på honom.
- Spela eller dö, sa jag till honom.
Fy fan som han spelade sedan!"

* * * * *

Text: Sonny Barger ur boken Hell's Angel
Textkälla: Hell´s Angel - av Ralph "Sonny" Barger, Bokförlaget Kulört Kultur, 2000 Köpenhamn
Övrigt: Kort beskrivning av Altamont 1969

"On the rock" - by Carl Wilhelmson, 1905

Se även: "Ebba Lindqvist möter carl Wilhelmson"


Utan att skratta
utan att gråta
betraktar fiskarna havet




From the left: Bernad Edman, sailor from Dragsmark - Per Berntsson, captain from Fiskebäckskil - Anton Christensson, captain - and Simon Olausson, fisherman

The haiku in english: without laugh/without cry/the fishermen watch The See
An Deutch: Keine lach, kein weinen/-ein gruppe fisher/zum Meer blickt

Carl Wilhelmson, swedish painter, 1866-1928














The father of Carl Wilhelmson, the great bohuspainter, was a captain on a fishingboat. Carl was only nine years old, and like mostly of the retiered captains and fishermen he use to go every morning and every evening to the millrock (Kvarnberget) in Fiskebäckskil to check out the whether, and see if he could discover a mast or a flag from his fathers fishingboat in the horizon.

This morning
This morning in september 1875, the older men on the Millrock had heard rumors that his father had died in a storm the nigth before, up north, outside Dyngö...but they did not have a heart strong enough, to tell the little boy the truth. But the same evening Carl went back to the millrock, and now he heard them whisper that his father was dead.

- Yes, he heard it from the fishermen...up on the millrock..."these fishermen, they just knew"...

The secret
With a horrible scream Carl run down from the millrock to his home...but he did not dear to tell his mother and his sisters. So he keept the secret for him self. Seven days later the official message arriwed from the city Lysekil: The captain and fisherman, Anders Wilhelmsson, was dead. The hole crew of the boats namne had drowend in the North See.

Seven days in hell
These seven days, how did they affected Carl Wilhelmsons life? Seven days of hell in a nine year old boys life. How did he feel when he walked the streets of Fiskebäckskil. How did he feel while listening to the seaguls. How did he feel keeping his tears not to reveal his secret.

And for how many years did the millrock, and The See, give him these kind of memories? Could he say to the See: - I hate you! Yes off cource, he could. But on the same time, the See had give him and his family their living for so many years..

Many years later
Well, many years later, when he was a respected painter, Carl Wilhelmson painted On the rock: four men, fishermen and captians, no classes separated, all together, watching the see. It feels me like a settlement, an closure, a sort of gesture of reconciliation towards the See - the See that give and take. You can hate it, oh yes, but you can´t change it, any how...


no laugh, no cry
whwen dead fishermens colegues
watch the see...






The house of Carl Wilhelmson

From this millrock (to the left) where On the rock is painted, it is close to Carls Wilhelmsons house (to the right) i Fiskebäckskil, on the swedish westcoast -such a beautiful and barren landscape that once belonged to Norway...

Input
This story about "On the rock" was told me by Lotta. Some facts is from a book by Sigvard Fjellsson.Sprakradet helped me with the translation, and Evert Taube give me inspiration from his great song...Briggen Blue Bird It I had read Seefart is Not, my understunding maby should be deeper.


* * *


While rowing - a fantasy...

This time it is about a adopted norwegian girl living in Båhuslan.


While rowing is a part of The Myth of the North See, and it´s all about loosing:

To tell or not, the truth.
To keep a tragedy inside yourself.
And how to deal whit it later in life...

Maby for a preformance in Skagen or Scotland...well, Keaton, detta var dagens suck, and I wish you a happy midsomer. Here is a another try to translate the haiku:



* * *


A painting about a painting
"When Carl Wilhelmson 1902 painted his famus "Juniafton", ( An evening in June) Anna Sahlström painted him during his work. This painting about a painting you can see onSahlströmsgården"
ref: 1 2

Te dans mä Karlstatösera

Det tog två hundra år innan Swedenborg översattes till svenska. Då hade hans läror redan startat flera kyrkor i resten av världen.

Den svenska ensamheten - åtminstone den konstnärliga ensamheten - är urgammal och beror på det enkla faktum att 08-Makten föredrar person och ställning framför sakfrågor eller konstnärliga verk. Det blir liksom mer lätthanterligt för de makthavare som i de flesta fall är slavar åt Staten eller diverse stockholmsbaserade kunskapsmonopol.

Inklusive invandrarna...
Alla vi andra - inklusive invandrade konstnärer och poeter - vet samma sak: ska vi lyckas konstnärligt i Sverige har vi tre val: kastrera oss, fly in i skogen eller pipa iväg utomlands. I dag har vi dock ett fjärde val: Flashback, Motpol etc, och alla nya bloggar. (Ska försöka intervjua Jan Axelsson, Jimmie Åkesson och Oskorie i vinter. Om deras relation till husdjur, natur, stadsgeurilla och emigration.)

Andre Lokko och Henrich Himmler

Läs t ex vad en 08-stackare som Lokko skriver i Svd: Se upp för vita dansband på tv! Bortsätt från Lokkos "Töntvarning" är det nu även "Sverigedemokratvarning" för dansbanden. Till slut kan Korpral Lokko inte hålla sig utan avrättar Dansbanden med ett nackskott:

pang!

"Jag har svårt att se de kritvitt superariska dansbandens plats på allra bästa sändningstid som så harmlöst."



Så talar en äkta rasist. Med nazismens klassiska språkbruk. Tack Lokko för att du tydliggör vad jag sa redan på 70-talet: Stockhlm är den internationella intolleransens huvudstad. Andre Lokko talar utan risk, som en liten Mini-Henrich från 08 innerstad. Att SVDs redaktionsledning inte ser detta är deras problem. Men låt oss inte överskatta Lokkos oppurtuna uttalande, utan bara konstatera att det inte väcker någon som helst anstöt i den jordmån av intollerans och genuina svenskhat som präglar Stockholms media.

Där skall jag bo
Nedan sång vinner vilket hjärta som helst. och den stiger och stiger i värde......åh, hurra, vad jag älskar finstämdheten, bajon, "militärismen" och den karg-varma "frikyrkokänslan" i början på den sång: "jag är en främling...




Intern främlingsfientlighet = etnomachochism?
Att utforska inhemska traditioner, ofta arbetarklassrelaterade, eller svenska landsortskonstnärer, har aldrig gagnat mediakarriärern i ett totalitärt och stadsstyrt samhälle som det Stockholmska. Hellre hänger man på och imiterar utländska trender, eller rättare sagt: det är ofta det enda man kan...

Konsekvensen av denna inhemska onyfikenhet - eller etnomachochism somOskorei kallar fenomenet - blir dock en minuspost, både för de som drabbas av denna interna svenska främlingsfientlighet och för den paretooptimala samhällsutvecklingen i stort:

Picasso bodde inte i Norrköping
Hade te x Pablo Picasso bott i Norrköping hade han antagligen fortfarande varit okänd. eller hur, Janne? Till vilken nytta? Och hade Francisco de Goya bott i Karlstad hade han antaligen varit en ökänd rasist-facist-nazist, eller som det kallades på den tidens maktspråk: "...en sån där okristen".

Orden är nya, men intolleransen densamma.

Till exempel Sven-Ingvars
Vilken svensk 08-intellektuell kan och vill förstå Den Konstnärliga Ensamheten hos ett värmländsk dansband, tex Sven-Ingvars, Jailbird Singers eller Hootenanny Singers, som varje lördag glädjer ett helt dansgolv, samtidigt som de aldrig fått någon som helst kredd eller kulturellt kapital av Stockholm-Makten? Man kan jämföra med en av Skandinaviens och kanske Europas idag största konstnärer, värmlänningen Lars Lerin - vet nån i Stockholm ens vem det är? ( Dvs innan utställningen på Walmunds udde)

-

Kulturell rasism
Den dag svenskarna hajar (förstår) att hånet/hatet/föraktet mot Sven-Ingvars och liknande landsortsgrupper, är och har varit ett utpräglat Stockholmsfenomen - då kan vi äntligen kan sätta ett namn på orsaken till den typen av Ensamhet: Kulturell rasism

En mardröm
En natt vaknade jag av en mardröm som skrek åt mej: "Dom har till och med snott dina känslor! Så gick det till när jag började att lyssna igenom hela den svenska musikhisorien från 50, 60 och 70-talet. Och så gick det till när jag lämnade Stockholm. Folk garvar generat när jag spelar Siw Malmkvist, en röst som gör mej glad. Samma garv tystnar jag talar persisk eller japansk poesi: tro mej, jag vill inte ens ha er kärlek.

Inte bara Ekelöf
Själv föredrar jag de tidiga Sven-Ingvars, när de tog intryck av Dan Andersson, Fröding och Owe Thörnkvist. Ofta handlar dessa sånger om Själens Obotliga Ensamhet - och hur den kan botas. Vilket paar utmärkt i ett land där makten satt i system att göra oss ensamma. Inte bara Ekelöf var en främling i detta land:

-

-

Ref: SVD Oskorie
Se upp för vita dansband på tvSvd
Dansband och etnomasochismOskorei
Sesam

Soresco

Soresco

Att ha läst många böcker, åtminstonde poesi, är ungefär livärdigt med att ha mött många vänner. Vänner som givit en minnen. Vänner som öppnat upp en och fått en att tänka till. Vänner man kan återvända till.

Läser just nu diktaren Sorescu från Rumänien. Han skriver enkelt och samtidigt absurt. Man trivs i hans språk. (Han påminner utseendemässigt om Akbar, en persisk kurd-kompis från Paris på 70-talet.)

Det finns mkt att lära av Sorescu: luftigheten, ordknappheten, finstämdheten. Hans humor är givetsvis det syre som gör hans språk så lätt att andas in. Sorecso har en hel del av Vallejo i sig, så om Vallejos kolsvarta humor blir dig alltför desperat och ångestladdad...läs Sorescu i stället. (punktar för mig själv)

Känslor är mat
Känslomänniskor - de som är förvalda eller själva valt känslans väg - är mer levande än folk som styrs av idéer.(typ mej själv)

Känslor är mat, tankar är vägen till mat. (detta är mitt svar på varför jag inte gillar nieztche, och varför jag så länge höll fast vid vagner & rimbaud, men också varför jag lämnade dem...fatta att jag levde dygnet runt med dess tre starka droger/dårar mellan 1972-1982. Dom höll på att ta livet av mig. Jmf Tors äventyr hos utgåradaloke. Flickan. Stopet, Ormen. Dvs: Åldern. Havet. Döden?)

Olika slags kunskap, densamma?
Den bokliga kunskapen är knappast överlägsen den genomlevda. Bondförnuft, vissa hantverkares känsla för logik och estetik är minst lika imponerande. Många idrottsmen jag mött har en stor kuskap för dramatik, klart de har det, idrott är dramatisk. Undrar om Kenny Bräck kan lyssna lika snabbt som han kan köra bil?

Många av de största historieberättare (ofta från Värmland, Västergötland eller Bohuslän) jag har mött är varken speciellt bildade eller belästa. Låtsas som det regnar.

Ingen vårdag känns mej för ung...

När jag var 12 år gammal blev jag kär i en 18-årig kvinna. Sedan dess, har jag, för att tala med Jan Myrdal, "fört en konsekvent linje i hela mitt liv"
- det förstår du väl själv, för fan!-
och föredrar nu vid 81 års ålder, fortfarande 18-åriga tjejer!

Hur hon rör sig
och hur hon står,


hur hon skrattar,
och hur hon mår...

Nej,ingen vårdag känns mej för ung!
Och ingen sur och dyster novemberkväll
kan nånsin jämföras
med den dag
då bladen börjat blöda. Och längst ut
på en öde gren
på en döende ek
blommar ännu några löv...

Ref: 1 2 3

You play bad, Mister!

I en tågkupé i Baskien på 70-talet, satt två tågluffare från LA och sjöng sånger av Brel och Neil Young. På en öde station klev två unga zigenare på. De satte sig utanför kupén och lyssnade. Snart började de skratta och ropade högt:
- You play bad, we good, give gitarr...to us!
Amerikanarna blev naturligtivs störda men fortsatte att spela. Killarna upprepade sitt hån och pekade med fingrarna:
- You bad Mister, we good, give gitarr...to us!
Efter det femte avbrottet suckade den ene amerikanen och räckte över sin gitarr:
- Här...spela själv då, show us what you got!
Strax därefter överlämnade även den andre amerikanen sin gitarr.

Herre jävlar, nu gick det undan! Intensiteten, rytmen, skickligheten och spelglädjen fyllde vagnen. Folk trängdes från var sitt håll i korridoren för att få en skymt av dem. Killarna kunde väl vara mellan tolv och sexton år. Applåderna ekade efter varje nummer och vi började alla att dansa. Det gick inte att stå emot...ni som minns Woodstock eller varit på karnevalen i Rio, ni förstår...vänta, nu minns jag, tåget var ju på väg till tjurfestningsfestivalen i Pamplona...kvinnor, vin, förväntningar...plötsligt dök en tredje zigenare upp - Mr Grandfather. Han tog över takten genom att klappa händerna, ja till och med armbågarna, som ett slags mellanting mellan kastanjetter och tamburin. Gubben log som ett katt spinner, åt sina egna rytmer! Jänkarna tog sig för pannan och skrattade och applåderade och blev lika tagna som oss andra. Efteråt kändes det som man just upplevt en helt unik föreställning på The Met.
- Good preformece! - Bravo! - Hurra! - Bravo, bravo, bravo!
Innan zigenarna lämnade tåget på ännu en liten station i inlandet, hade de ryckt oss alla på var sin dollarsedel. Mynt accepterades inte. Jo,dessa gudabenådade artister, dessa unga romer, hade dessutom vett att ta betalt.

En hemsk dröm

Keaton, jag hade en hemsk dröm just nu.

Det var på Dramaten i Stockholm. En ny pjäs av Lars Norén hade premiär, en pjäs där publiken fick deltaga som skådespelare.

Halva publiken kom från Södermalm.
Och halva från Östermalm.

Och alla satt och onanerade öppet i bänkrad efter bänkrad. Dom var välklädda och dom hade masker på sig, ungefär som i den sista filmen av Snaly Kurbeck. Vissa föreställde Strindberg, andra Ingmar Bergman och några Frans Kafka.

Då plötsligt stormar in på scenen en påtänd Thorsten Flink. Amfetamin eller koakin?
Jag vet inte. Men han vrålade till dom:

- Ni jävla as som sitter här för ert eget höga nöjes skull, vad vet ni egentligen om njutning.

Jag vaknade just då med en fruktansvärd ångest och skriver ner det precis som jag minns det.

Jag har ofta talat med Swedenborg om denna dröm...

Se hur hela Stockholm står i lågor...

Oberoende källor har bekräftat att Emanuel Swedenborg en kväll i Göteborg 1759 plötsligt började skrika att det brann i Stockholm. Två dagar efteråt kom beskedet att Stockholms slott brunnit ned.

Keaton, tänk om det i själva verket var Swedenborg som tuttade på.
En clairvoiant pyroman.

ofrivillgt satte
Swedenborg eld på Stockholm
men släckte sen elden


Wikipedia: Swedenborgs psykiska krafter. Den första händelsen skedde klockan 18:00 vid en middag i Göteborg den 29 juli 1759, då Swedenborg upphetsat berättade att en brand utbrutit i Stockholm. Elden härjade i hans kvarter och hotade hans eget hem. Två timmar senare förklarade han lättat att branden stoppat tre hus ifrån hans eget hem. Två dagar senare ska det ha rapporterats det att alla dessa fakta stämde.

Korrespondensteorin: en teori att det finns en relation mellan naturen/materian, det andliga, och himmelriket. Allt kan jämföras med allt. Jmf Charles Baudelaire.