tisdag 21 april 2009

Hafez, Ruset och Koltrasten - skiss

To my persian and kurdish friend from Polly Maggoo, Akbar Sadafi, still living, I believe, in the port of Amsterdam. Translation will follow, my dear...in a few decades.

Har man inte upplevt det heliga i ruset, eller ruset i det heliga, då blir en viss slags Kärlek svår att förstå, ens intellektuellt. Då kan en dikt av den persiske 1300-talspoeten Hafez kännas främmande, banal eller oklar. Men låt mej få leka Hafez, bara för en kort stund:


De redan glada...
- Upplevde koltrastens sång som nära nog gudomlig.
- Hörde samma ljud, men upplevde inte det "gudomliga".
- Vill du verkligen veta?
- Ja.
- Varför vill du veta?
- För du ser glad ut!
- Om jag ser glad ut så finns det minst tusen kvinnor och tusen men i Norden, som ser ännu gladare ut när de hör koltrastens sång.
- Hur menar du?
- Är det mej, syster, eller glädjen i sig du är ute efter?
- Jag är ute efter glädjen i sig. (precis som du i min ungdom!)- Bli glad själv då! Eller lita på de redan glada.
- Finns det inga andra alternativ?
- Nej, det finns inga andra alternativ.

Och då har vi inte ens tagnerat melankolin och den tonsäkra stoltheten i koltrasen sång...du, dova glädje/mellan mej och skogen...alternativt Balkongvisan: "Å, sköna syn mellan mej och havet/så berusande/att jag knappt kan skilja/mellan koltrastens sång/och ljuset från ditt ljusa hår...


Hafez från Schiraz - rosornas stad
Fick i våras "Östanvindens ande" av Fateme Behros, en bok om min ungdoms hjälte, Hafez. Fick den av en persisk kompis, en bokhandlare vid Tegérlunden i Stockholm.

Är Hafez världens störste kärlekspoet? Tja, fråga Rilke, fråga Goethe, fråga Yeats eller Charles Baudelaire. Alla har de lånat lite av hjärtats färg från Schiraz rosor. Precis som den japanska haikun är den persiska poesin en poesi av yppersta världsklass: Sadi, Molavi, Rumi...Khayyam...men varför droppa fler namn på blommor, när snart hela sommarängen lyser framför oss...

Vill man så vill man, annars inte.

Läser förordet till "Östanvindens ande", gång på gång, och konstaterar att författarinnan/översättaren, Fateme Behoros, lyckas tagnera de känslor och tankar Hafez gav mig när mina persiska vänner översatte honom "live" för mej på Paris ruffiga lyxkrogar...för många många år sedan...

Ruhollah Khomeini i Neauphle-le-Château
...råtext...inget bearbetat...ja, det var på den tiden när exiliranierna, advokaten och den blivande diktatorn Ruhollah Khomeini bodde i en förort strax utanför Paris. I den franska dagstidingen Liberation såg jag en bild där en kortklippt Khomeini iklädd kostym och slips stod och skålade med ett glas vin i ett borgligt sällskap. Jag har försökt hitta bilden på Nätet eftersom den ger ett motsatt intryck till den gängse bilden av Khomeini.

Hur som helst, Khomeini lät sitt skägg växta och snart skulle han börja att lysa som en eld - bokstavligen - för alla exiliranier i Paris från en förort till Paris. "Det är som det är en sken runt honom", sa Akbar, "det måste ses"

Alla exiliranier i Paris gillade honom vill jag minnas. Kommunister, religiösa, vanliga sekulaiserade och borglig levande iranier. Alla nära nog dyrkade honom. Detta retade mig. Eller irriterade mig. Situationen i Iran var vid denna tid mycket turbulent. Jag har för mig att det var regerinskris efter regeringskris.

Jo, vi grälade ofta om Khomeini, Akbar, hans vänner och jag. Akbar hade själv träffat Khomeini eller åtminstone människor i hans nära omgivning och han berättade för mig att Khomeini också älskade Hafez poesi. Trots att jag blev erbjuden flera gånger, avböjde jag att åka ut och träffa Khomeini, mannen som påminde om en slags persisk motsvarighet till Lenin när denne i befann sig sweitiskt exil strax innan den ryska revolutionen.

Alla iranier i Paris visste att något skulle hända. Och alla visste att det var Khomeini som skulle få det att ske. Det bara var så. Trots att jag var oerhört facinerad av Khomeinis oerhörda viljekraft skrämde han mig. Tror jag kallade honom En Ond Demon, eller åstminstone Demon, trots att jag mkt väl förstod och även delade hans och de flesta iranernas totala hat mot Schan och mot ett USA som sedan länge hade förpestat livet för iranierna...

Akbar berättade hur man kört motorcyklar nästan ända in i moskéerna i Teheran, hur folk gick omkring och drack helfaslkor med whisky på heliga ställen i Teheran...

Akbar själv var rätt västoreienterad, gillade Patty Smith, Jim Morrisson och använde sig en del del av både lätta och tunga droger...

...jag trodde honom i hans bskreivningar av Iran. På nåt sätt hade USA förnedrat persierna via Shan av iran...

jag var inte rädd för Khomeini, nej jag var rädd därför att jag visste EXAKT vad han höll på med. Han utförde en slags viljeakt där poesi och magi spelade in. Ja, han lyckades knäcka en regim många hundra mil bort bara genom vilja. Det var oerhört imponernade, visst. Men det skrämde mig. Jag hade fått nog av sånt just då.

Nån gång ska jag berätta "The legend of Neauphle-le-Château" från 1978...vi var nämligen på väg till Shiraz, rosorna stad, Akbar och jag. När Khomeini landade i Thereran blev resan omöjlig. Västerlänningar var inte längre populära. jag blev oerhört ledesen. För Hafez var en av mitt livs största idoler. Sedan när Khomeini tagit över makten i Iran och vista sin rätta sida började mina vänner i Paris att backa. Nu var han inte längre så bra. Men nu var det för sent.





Hafez är för komplex för att hinna gå igenom just nu. Har inte tid med kärlek just nu, sa han och fortsatte att kyssas. Har inte tid! Har inte tid! Har inte tid! För hela mitt land är på väg att...ja Sverige skulle idag i massinvandringens tid behöva en Khomeini som sa: - Nu räcker det!

Han kunde bosätta sig i Köpenhamn och börja agera mot Stockholm.
Please, try...cool down...keep to your class och håll dig för fan till ämnet:

- Mina damer och herrar, enligt min skorrande uppfattning, sökte och fann Hafez sin Gud a priori Islam, Sufism, Zoroastrism samt Kristendom och kanske även Judendom. Likväl underlät han sig ICKE att påverkas av dessa religioners pluasibla fördelar, samt deras underliggande eteriska lyckoideal. Detta är en av Hafez stora förnäääääämligheter. En annan ödesmättad styrka är att Hafez inte såg NÅGON eller NÅGONTING mellan sig och sin Gud: vi kallar detta mystisism och mysterium, åtminstonde hemma i vår vackra trädgård i Occitanien. ( Han kunde knulla, typ som en gatunge, utan att ens vidröra kvinnan, skulle kanske ett Ezra-Pound-freak kunnat tillagt i ett hypomaniskt tillstånd.)

Det sägs så mycket om Hafez. Att han varken drack eller umgick med kvinnor. Ändå skildrar han kärleken och ruset djupare och innerligare än det flesta.

I am talking to you, Fateme Behros
Två rader i Ditt förord som borde kittla vem som helst: "Piremoghan har en levande eld i hjärtat men är inte en zoroastisk eldsdyrkare." Hur vet du detta, Fateme Behros, utveckla gärna denna tanke. Jag tror det är precis tvärtom. Vad tror din brorsa, Dr Akbar Behrouz i Tabriz? Och din lärare Dr Manochehr Mortazavi?

Och en fråga till: Hur ofta har en svensk intellektuell tilltalat dej på detta sätt? Min tredje fråga blir ännu enklare. Ställer den när mina två frågor besvarats. Sök på "Hafez, goter och på dej själv", Fateme Behros, så hittar Du mej på Nätet!

Tills dess: Erik Blombergs Hafisöversättningar, 1918, Bonniers:


Sorgesång

Borta är solen, borta är all glädje
kyrkan har segrat, natten är över oss.

Östanvindens milda dofter har förflugit,
luften står förpestad, hjärtat fylls med ångest.

Näktergalen kvider under torra grenar,
rosorna stå nakna - allting dör bort.

Kärleken är bannlyst, endast hatet vakar,
gravar, mörka gravar kräla över jorden.

Över marken svärma tusen svarta korpar,
kyrkan har segrat, natten är över oss.



Prästernas kaftaner

Låt oss förbränna prästernas kaftaner
på tusen bål - en mäktig offerled
åt jordens egen goda ande tänd.

Ty deras gallas bitterkalla flöde
är utan slut och livets glada dagar
av dem förbittras, de fördömda svinen



Ord och inga visor kallas det på svenska.Men den dikt av Hafez som gjort mest intryck på mej, som fick mej i extas låter så här:


I Ruset jag skrev

Om mina sångers verser flyga
för tygelöst och djärvt för er,
betänk, det var i Ruset som jag skrev.

Om mina versers prakt av bild och tanke
om mina versers prakt behagar er,
betänk, det var i Ruset som jag skrev.

Med nyktert huvud har jag också diktat
men utan klang och utan rytm och välljud,
ty det var ej i Ruset som jag skrev.

Då jag var nykter, var jag tom och fattig,
jag vände åter till det rika ruset,
och sedan allt i Rus, i Rus jag skrev.

2 kommentarer:

Anonym sa...

FANTASISKT!!!
/v

Hyperborée sa...

v, tack för det...