onsdag 29 april 2009

Ni tar misste...

Ni tar misste...
ni tar misste...

Den som vill bli vis
behöver inga lena kvinnobröst.
Solstrålens mjuka värme
där emellan
behövs inte heller.
Nu hörs du inte mer.
Inte heller jord behövs.

Vad som däremot behövs,
när du spytt ut ditt blod
är samma hink
som du, eller nån annan,
redan sparkat bort.
Det spelar ingen
roll längre, kompis...
Det enda som krävs är ömhet.
Inga fler ord behövs.

Paris, 1977?

söndag 26 april 2009

Sveket


För många
för snabbt
från fel kulturer;

Utan krav
utan plan
utan att fråga oss.


ref: Ab

lördag 25 april 2009

Treo, mio Treo

Addicted to Treo
"Därinne såg det ut som om en religiös sekt hade haft raveparty och den enda drogen som var tillåten var Treo. Golv och bänkar var fyllda med religiösa tidskrifter samt drösar med Treo tuber."

torsdag 23 april 2009

Tror på mina glasögon, inte på mina ögon

Tror på mina glasögon, inte på mina ögon;
tror på trappan, inte på steget;
och på vingen, inte fågeln
och på dej, bara dej, bara dej.

Tror på ondskan, inte på skurken;
på glaset, aldrig mer på spriten;
tror på liket, inte människan
och på dej, bara dej, bara dej.

Tror på många, knappt mer på någon;
och på botten, aldrig mer på strömmen;
på strumporna, inte benen
och på dej, bara dej, bara dej.

Tror på fönstret, inte på dörren;
på modern, inte på havandet;
på ödet, inte guldets tärning
och på dej, bara dej, bara dej.


César Vallejo 1892-1938
Översättning, Peter Landelius
Modifiering och förvanskning, Gotiska Klubben


Confianza en el anteojo no en el ojo

tisdag 21 april 2009

Marina

Quis hic locus, quae
regio, quae mundi plaga?

Vad hav vad kuster vad för gråa klippor öar
vad för vågor slicka bogen
och furudoft och trastens sång i dimman
vad för gestalter återvända
o min dotter.

De som vässa hundens tänder, och mena
Död
de som glänsa med kolibrifjärdrar och mena
Död
de som sitta i mättnadens stia och mena
Död
de som tåla djurens extas och mena
Död

ha blivit okroppsliga, förvandlade av en vind,
en furudoft och trädets sång i dimman,
upplösta i rummet av nåd

Vad är detta ansikte, dunklare och klarare,
pulsen i armen, svagare och starkare -
skänkt eller lånat? fjärmare än stjärnorna och närmare än
ögat,
viskningar och fnissningar mellan löv och brådskande fötter
i sömnen, där alla vatten mötas.

Bogspröt spräckt av is och målning spräckt av hetta.
Jag gjorde det, allting färgätet
återvänder.
riggen rutten och segletr sönderfrätet
mellan Juni i år och ett annat års Septemeber.
Gjorde det ovetande, halvmedveten, okänd,till mitt.
Kölbordet läcker, nåtarna måste diktas.
Forma, ansikte, liv
levande för att leva i en tidrymd bortom mig; låt mig
avstå mitt liv för livet, mitt ord för det outsagda,
det vakande, med halvöppna läppar, hoppet,,de nya skeppen.

Vad hav vad kuster vad för öar av granit mot mina spant
och trasten lockande i dimman
min dotter.



T. S. Eliot 1888-1966
Tolkning, Gunnar Ekelöf


Musik: statyers andedräkt

Musik: statyers andedräkt. Kanhända:
bilders stillhet. Språk, där språken
sluta; tid,
som lodrät står i förlorade hjärtans riktning.
Känslorv- för vem? Förvandling
av känsla - till vad. Till hörbart landskap.
Gåta: musik. Du hjärttas rum
som växer från oss. Vårt innersta jag som oss övermäktigt
vill tränga sig ut - heliga avsked
då det inre står omkring oss
som fjärmaste fjärran, som andra
sidan av luften:
rent,
ofantligt,
ej mer beboligt.


Rainer Maria Rilke 1875-1926
Tolkning, Johannes dfeldt
Modifiering och förvanskning,(endast ett enda kommatecken i denna dikt)
Gotiska Klubben


Om kvällen

Snö hade silat in genom det otäta taket
och mjukpudrat höet.
När jag bäddade åt mig
flög en liten fjäril upp.
Lilla fjäril, lilla fjäril!
Gömd på höskullen
uppsköt den sin död
en vinter till.

Den levde för att se
hur lampan rykte
och hur stockarna i väggen skimrande
i ljuset.

När jag lyfte upp den
såg jag mjölet på vingarna
tydligare än lågan,
tydligare än min egen handflata.

Alldeles ensamma är vi
i kvällsdunklet,
mina fingrar varma
som junidagar.

Joseph Brodsky 1940-1996
Tolkning, Werner och Anna Aspenström
Modifiering och förvanskning, Gotiska Klubben


ITÉ


Gå, mina sånger, sök de ungas beröm
och de otåligas.
Rör er enbart bland dem som dyrkar perfektion.
Sök alltid att stå i det hårda Sofokleiska ljuset
och tag glatt emot alla sår, det ger.




Ezra Pound 1885-1972
På engelska: ITÉ
Översättning: Johannes Edfeldt.
Modifiering och förvanskning, Runa Goterman


Ropade tiggare till tiggare

"Dags att dra sig undan världen och åka iväg
och återvinna hälsan i havsluft",
skrek tiggare till tiggare i vild förtvivlan,
"och väcka själen innan hjässan kalnar."

"Och skaffa sig en trevlig fru och hus
som kan befria en från satan i skorna",
skrek tiggare till tiggare i vild förtvivlan,
"och den jävligare djävulen mellan låren".

"Och fast jag önskar mig en fager brud
ska hon inte va för snygg, göm det!"
skrek tiggare till tiggare i vild förtvivlan,
"för en djävul bor i spegelglaset"

"Inte heller får hon va för rik, för rika
jagas av rikedom, som tiggare av klåda",
skrek tiggare till tiggare i vild förtvivlan,
"och deras språk är aldrig kvickt och glatt."

"Där skall jag åldras som en aktad man,
och ute i trädgårdens nattliga frid",
skrek tiggare till tiggare i vild förtvivlan,
"höra vildgässens rop uppstå ur vinden"

William Butler Yeats 1865–1939
Översättning, Kaj Attorps
Modifiering och förvanskning, Runa Goterman


Hafez, Ruset och Koltrasten - skiss

To my persian and kurdish friend from Polly Maggoo, Akbar Sadafi, still living, I believe, in the port of Amsterdam. Translation will follow, my dear...in a few decades.

Har man inte upplevt det heliga i ruset, eller ruset i det heliga, då blir en viss slags Kärlek svår att förstå, ens intellektuellt. Då kan en dikt av den persiske 1300-talspoeten Hafez kännas främmande, banal eller oklar. Men låt mej få leka Hafez, bara för en kort stund:


De redan glada...
- Upplevde koltrastens sång som nära nog gudomlig.
- Hörde samma ljud, men upplevde inte det "gudomliga".
- Vill du verkligen veta?
- Ja.
- Varför vill du veta?
- För du ser glad ut!
- Om jag ser glad ut så finns det minst tusen kvinnor och tusen men i Norden, som ser ännu gladare ut när de hör koltrastens sång.
- Hur menar du?
- Är det mej, syster, eller glädjen i sig du är ute efter?
- Jag är ute efter glädjen i sig. (precis som du i min ungdom!)- Bli glad själv då! Eller lita på de redan glada.
- Finns det inga andra alternativ?
- Nej, det finns inga andra alternativ.

Och då har vi inte ens tagnerat melankolin och den tonsäkra stoltheten i koltrasen sång...du, dova glädje/mellan mej och skogen...alternativt Balkongvisan: "Å, sköna syn mellan mej och havet/så berusande/att jag knappt kan skilja/mellan koltrastens sång/och ljuset från ditt ljusa hår...


Hafez från Schiraz - rosornas stad
Fick i våras "Östanvindens ande" av Fateme Behros, en bok om min ungdoms hjälte, Hafez. Fick den av en persisk kompis, en bokhandlare vid Tegérlunden i Stockholm.

Är Hafez världens störste kärlekspoet? Tja, fråga Rilke, fråga Goethe, fråga Yeats eller Charles Baudelaire. Alla har de lånat lite av hjärtats färg från Schiraz rosor. Precis som den japanska haikun är den persiska poesin en poesi av yppersta världsklass: Sadi, Molavi, Rumi...Khayyam...men varför droppa fler namn på blommor, när snart hela sommarängen lyser framför oss...

Vill man så vill man, annars inte.

Läser förordet till "Östanvindens ande", gång på gång, och konstaterar att författarinnan/översättaren, Fateme Behoros, lyckas tagnera de känslor och tankar Hafez gav mig när mina persiska vänner översatte honom "live" för mej på Paris ruffiga lyxkrogar...för många många år sedan...

Ruhollah Khomeini i Neauphle-le-Château
...råtext...inget bearbetat...ja, det var på den tiden när exiliranierna, advokaten och den blivande diktatorn Ruhollah Khomeini bodde i en förort strax utanför Paris. I den franska dagstidingen Liberation såg jag en bild där en kortklippt Khomeini iklädd kostym och slips stod och skålade med ett glas vin i ett borgligt sällskap. Jag har försökt hitta bilden på Nätet eftersom den ger ett motsatt intryck till den gängse bilden av Khomeini.

Hur som helst, Khomeini lät sitt skägg växta och snart skulle han börja att lysa som en eld - bokstavligen - för alla exiliranier i Paris från en förort till Paris. "Det är som det är en sken runt honom", sa Akbar, "det måste ses"

Alla exiliranier i Paris gillade honom vill jag minnas. Kommunister, religiösa, vanliga sekulaiserade och borglig levande iranier. Alla nära nog dyrkade honom. Detta retade mig. Eller irriterade mig. Situationen i Iran var vid denna tid mycket turbulent. Jag har för mig att det var regerinskris efter regeringskris.

Jo, vi grälade ofta om Khomeini, Akbar, hans vänner och jag. Akbar hade själv träffat Khomeini eller åtminstone människor i hans nära omgivning och han berättade för mig att Khomeini också älskade Hafez poesi. Trots att jag blev erbjuden flera gånger, avböjde jag att åka ut och träffa Khomeini, mannen som påminde om en slags persisk motsvarighet till Lenin när denne i befann sig sweitiskt exil strax innan den ryska revolutionen.

Alla iranier i Paris visste att något skulle hända. Och alla visste att det var Khomeini som skulle få det att ske. Det bara var så. Trots att jag var oerhört facinerad av Khomeinis oerhörda viljekraft skrämde han mig. Tror jag kallade honom En Ond Demon, eller åstminstone Demon, trots att jag mkt väl förstod och även delade hans och de flesta iranernas totala hat mot Schan och mot ett USA som sedan länge hade förpestat livet för iranierna...

Akbar berättade hur man kört motorcyklar nästan ända in i moskéerna i Teheran, hur folk gick omkring och drack helfaslkor med whisky på heliga ställen i Teheran...

Akbar själv var rätt västoreienterad, gillade Patty Smith, Jim Morrisson och använde sig en del del av både lätta och tunga droger...

...jag trodde honom i hans bskreivningar av Iran. På nåt sätt hade USA förnedrat persierna via Shan av iran...

jag var inte rädd för Khomeini, nej jag var rädd därför att jag visste EXAKT vad han höll på med. Han utförde en slags viljeakt där poesi och magi spelade in. Ja, han lyckades knäcka en regim många hundra mil bort bara genom vilja. Det var oerhört imponernade, visst. Men det skrämde mig. Jag hade fått nog av sånt just då.

Nån gång ska jag berätta "The legend of Neauphle-le-Château" från 1978...vi var nämligen på väg till Shiraz, rosorna stad, Akbar och jag. När Khomeini landade i Thereran blev resan omöjlig. Västerlänningar var inte längre populära. jag blev oerhört ledesen. För Hafez var en av mitt livs största idoler. Sedan när Khomeini tagit över makten i Iran och vista sin rätta sida började mina vänner i Paris att backa. Nu var han inte längre så bra. Men nu var det för sent.





Hafez är för komplex för att hinna gå igenom just nu. Har inte tid med kärlek just nu, sa han och fortsatte att kyssas. Har inte tid! Har inte tid! Har inte tid! För hela mitt land är på väg att...ja Sverige skulle idag i massinvandringens tid behöva en Khomeini som sa: - Nu räcker det!

Han kunde bosätta sig i Köpenhamn och börja agera mot Stockholm.
Please, try...cool down...keep to your class och håll dig för fan till ämnet:

- Mina damer och herrar, enligt min skorrande uppfattning, sökte och fann Hafez sin Gud a priori Islam, Sufism, Zoroastrism samt Kristendom och kanske även Judendom. Likväl underlät han sig ICKE att påverkas av dessa religioners pluasibla fördelar, samt deras underliggande eteriska lyckoideal. Detta är en av Hafez stora förnäääääämligheter. En annan ödesmättad styrka är att Hafez inte såg NÅGON eller NÅGONTING mellan sig och sin Gud: vi kallar detta mystisism och mysterium, åtminstonde hemma i vår vackra trädgård i Occitanien. ( Han kunde knulla, typ som en gatunge, utan att ens vidröra kvinnan, skulle kanske ett Ezra-Pound-freak kunnat tillagt i ett hypomaniskt tillstånd.)

Det sägs så mycket om Hafez. Att han varken drack eller umgick med kvinnor. Ändå skildrar han kärleken och ruset djupare och innerligare än det flesta.

I am talking to you, Fateme Behros
Två rader i Ditt förord som borde kittla vem som helst: "Piremoghan har en levande eld i hjärtat men är inte en zoroastisk eldsdyrkare." Hur vet du detta, Fateme Behros, utveckla gärna denna tanke. Jag tror det är precis tvärtom. Vad tror din brorsa, Dr Akbar Behrouz i Tabriz? Och din lärare Dr Manochehr Mortazavi?

Och en fråga till: Hur ofta har en svensk intellektuell tilltalat dej på detta sätt? Min tredje fråga blir ännu enklare. Ställer den när mina två frågor besvarats. Sök på "Hafez, goter och på dej själv", Fateme Behros, så hittar Du mej på Nätet!

Tills dess: Erik Blombergs Hafisöversättningar, 1918, Bonniers:


Sorgesång

Borta är solen, borta är all glädje
kyrkan har segrat, natten är över oss.

Östanvindens milda dofter har förflugit,
luften står förpestad, hjärtat fylls med ångest.

Näktergalen kvider under torra grenar,
rosorna stå nakna - allting dör bort.

Kärleken är bannlyst, endast hatet vakar,
gravar, mörka gravar kräla över jorden.

Över marken svärma tusen svarta korpar,
kyrkan har segrat, natten är över oss.



Prästernas kaftaner

Låt oss förbränna prästernas kaftaner
på tusen bål - en mäktig offerled
åt jordens egen goda ande tänd.

Ty deras gallas bitterkalla flöde
är utan slut och livets glada dagar
av dem förbittras, de fördömda svinen



Ord och inga visor kallas det på svenska.Men den dikt av Hafez som gjort mest intryck på mej, som fick mej i extas låter så här:


I Ruset jag skrev

Om mina sångers verser flyga
för tygelöst och djärvt för er,
betänk, det var i Ruset som jag skrev.

Om mina versers prakt av bild och tanke
om mina versers prakt behagar er,
betänk, det var i Ruset som jag skrev.

Med nyktert huvud har jag också diktat
men utan klang och utan rytm och välljud,
ty det var ej i Ruset som jag skrev.

Då jag var nykter, var jag tom och fattig,
jag vände åter till det rika ruset,
och sedan allt i Rus, i Rus jag skrev.

måndag 20 april 2009

Liten wienervals

I Wien finns tio flickor.
En skuldra där döden snyftar.
En skog av uppstoppade duvor.
Ett fragment av morgondagen
i rimfrostens museum.
Och ett dansgolv med tusen fönster.
Åh, åh, åh, åh!
Tag denna vals med sluten mun!

Lilla vals, lilla vals, lilla vals
av död, dig själv och brandy
som fuktar din svans i havet.

Älskar dej, älskar dej, älskar dej
i en fåtölj med dödens bok,
genom sorgsens korridoren,
i liljans mörka vindskupa,
i vår säng av månsken,
i dansen som sköldpaddan drömmer.

Åh, åh, åh, åh
Tag denna vals med bakåtböjd rygg!

Federico García Lorca 1898–1936
Översättning: Artur Lundkvist
Modifiering och förvanskning, Runa Goterman


Take This Waltz Leonard Cohen

Horatius - Refräng Nr 14

- Att se dig rutten en gång och av långa år,
du som förslappar all min kraft -
se åldern plöja på din panna djupa rist
och tänderna svarta i din mun -
se kuttan glappa mellan torra skinkorna
som på ett magert kreatur!
- Skall tro det lockar då, ditt bröst, när pattarna
slänger som juvret på ett sto,
magen är skrynklig, klena låren slutar i
rundpelarlikt uppsvälda ben?

Jag gratulerar! Det blir bildprakt nog en gång
i din begravningsprocession...
och ingen kärring stapplar dessförinnan
fram på krumma käppar, mera böjd...
Men stoikernas böcker trivs naturligtvis
ändå bland sidenkuddarna?
Du ränner ändå efter skalderna med rop
att ungdom, skönhet är en lögn...
Sväller då muskeln mindre på en olärd dräng?
Är trolldryck mindre verksam där,
eller den formeln som du tvingas lägga till
magin ur ditt stolta sköte?



Casa di Orazio
"Adressaten är obekant, tydligen var hon en dam som Horatius fann efterhängsen och därtill irriterande genom den stoiska svada som hon förde på läpparna.

I begravningsprocissionen efter bemärkta personer fördes gärna bilder av den avlidne och hans förfäder."
Horatius, Refränger Nr 14, Översättning Ebbe Linde

Grodornas kungar


Grodorna i träskets dy
tröttnade på republiken,
kväkte högt i himlens sky
tills Oden hörde klagoskriken.
Han drog ut på kungajakt
och dumpade i deras diken
en trästock, helt utan makt.



Monarken föll med sånt brak och dunder
att undersåtarna från träskets trakt
huller om buller, och utan sans och takt,
allesammans plumsade inunder
näckrosblad och liljors vita strån
och gömde sig i varje pöl vid ån!


Det dröjde innan de kröp fram och såg i synen
denne jättelike Monark
som skickats av försynen.
Och trots att kungen
enbart var en stock,
satte den skräck
i grodornas flock.


Till sist bland smådjur blyga
törs en nyfiken groda smyga
sig över dyngpölens trygga gräns
för att visa upp sin dryga existens.
En följer efter. Så en tredje. Sedan vågar
sig alla fram. Nu är ingen längre skygg!
Snart var groda framåt tågar,
så glad och nationell och trygg
och hoppar omkring på kungens rygg.
Och det goda, vänliga Majestätet
blundar och tar allt med ro.
Då höjs på nytt det gamla klagolätet
så gällt att Oden knappt vill sina öron tro:

"O store Gud, hit med en kung som rör sig!
Denna duger knappt att hänga tvätt på tork"

Då sände Oden grodorna en stork.
Vad den kungen hade för sig
i sitt rike gissas lätt.
Grodor var hans älsklingsrätt!
Girigt han i träsket påtar,
spisar sina undersåtar
varje afton till supé.
Spjärna emot alls intet båtar
storkens offer, och när de
ömkligt kväker om förtrycket
blir det Oden aningen för mycket:


"Vad nu? Skall er nyck bli Gudars lag?
Ni borde från den allra första början
gett er till tåls i den republikanska sörjan.
Nu lät jag er av nåd välsignas med en svag
men mild och ädelmodig herre.
Den som ej är nöjd kan vänta att en dag
få dras med någon som är värre."



Jean de La Fontaine efter Aesop
Översättning: Ivar Harrie, 1959.
Modifierad och förvanskad av Gotiska Klubben.

söndag 19 april 2009

The rime of the Ancient Mariner

The fair breeze blew, the white foam flew,
The furrow followed free;
We were the first that ever burst
into that silent see.

The fair breeze continues; the ship enters the Pacific Ocean, and sails northward, even till it reaches the Line. The ship hath been suddenly becalmed:

Down dropt the breeze, the sails dropt down,
- Twas sad as sad could be;
And we did speak only to break
The silence of the sea!



Brisen blåste klar, stäven lämnade kvar
vågor, som likt lågor yrde
av skummande vitt;
vi blev de första men som styrde
genom jordens tysta mitt!

En lätt bris blåser och skeppet seglar över Ocianen
och bryter Ekvatorn. Så mojnar vinden och skeppet tappar fart:


Och vinden dog, och seglen föll ihop
och sorgen kändes tung och kvav;
vår klagan var nu det enda rop
som bröt stiltjen på detta dödens hav!


From "The rime of the Ancient Mariner", by Samuel Taylor Coleridge.
Två verser ur "Rimsången om den Gamle Sjömannen"
Översättning/tolkning, Gotiska Klubben


The sound of silence by Paul Simon

lördag 18 april 2009

Ballad om Avunden

I reaglar och utströdd arsenik,
i osläckt kalk och syror och salpeter,
i sjudhet bly och spad från gamla lik,
i skit och piss och andra läckerheter,
i talg och beck med flera rariteter,
i flytningar från de spetälskas sår,
i smuts från gamla tofflor och från tår
- till huggormsblod ska inte heller nekas -
i varg och grävlings galla, frän och svår,
skall alla avundsjuka tungor stekas!


I hjärnan av en katt med vattuskräck,
så gammal att han inte ens harv tänder,
i dräglet från en bandhund, och i träck
i skummet från en hetsad mulas länder
- klipp med sax, en kluns i sänder! -
i vattnet dfär en skabbog råtta dog
och paddorna i gyttjan rumpan drog
- hur ljuvligt måtte inte gommen smekas!-
i detta, som finns nog och övernog
skall alla avundsjuka tungor stekas!


I sublimat och i ett navelhål
på någon snok som ännu lever, eller
i svartgrönt blod från en barberarskål
när månen blivit ny och dräktigt sväller,
i lite bäckenvatten från bordeller,
i kräftsår och i taskhår, och i kar
där ammor sina blöjor tvättat har
- av dylikt torde väl envar bevekas -
i detta som jag i min kittel spar
skall alla avundsjuka tungor stekas!




Envoi

Prins, pröva varje liten läckerbit,
med hjälp av silduk får ni god aptit!
Och har ni det bör inte längre tvekas
- men minns att innan dess i svinens skit
skall alla avundsjuka tungor stekas!



Francois Villon, översättning Axel Österberg

söndag 12 april 2009

lördag 11 april 2009

Hamsun och haiku

Lätta fotsteg, en människas andedräkt, ett glatt godafton.

Haiku från Knut Hamsuns Pan

måndag 6 april 2009

Ta gränsen med dig när du går

Du som bestämt dig för att fly
ett land som inte längre är ditt
- ta gränsen med dig när du går!

Ta med Skåne, Värmland och Jämtland.
Ta med skogarna, havet och slätterna
från detta land som inte längre är ditt.

Visst är hon vacker, den lilla horan
som kallas vår huvudstad. Vad mer?
Jo, hon är rutten och sjuk och korrupt.
Så ta gränsen med dig när du går.

Hjärtats grottesång

Hjärtat kan inte rå för vad hjärnan ställt till med...
Däremot är tanken huvudansvarig
för en abnorm hunger i takten.
Takten! Takten!
Nej, hellre kvalitativ rytm.
Flödande puls.
Typ: Carl Wilhelmsons vågor
framför graniten,
eller Colin Blunstones röst: långsam
och mild som en solnedgång...



MEN! Den kvantiativa takten.
Piskan. Tvånget.
Takten! Takten!
En Hjärna som äter sitt eget Hjärta
krymper - trots diverse
erotiska vinningar - ådrorna
till tunna tunna nervtrådar:
pumpa! pumpa! pumpa!...

Symboler utan substans saknar hjärta.
Tankar utan rymd saknar mål.
Egot upplöst i en serie hastigheter.
Åt alla håll. Från alla håll.
Precis som ljusår
fortplantas En ända Tanke
genom nerverna
- ja, förstår du, som om ENBART Ordningens
oerhörda långsamhet
saknade sin egen ljuskälla!
Så snabbt möter ljuset sitt återsken.
Bevis: fullmåne över Väröy


Fast å andra sidan,
låt oss med Rusets kluckande tillstånd, hellre återgå



till det vanliga och mer naturliga:
tanken utspädd som en julidrink, utåtriktad
och anpassad efter kroppens
vardag, en serie lugna slag
på väg genom skogen (ner mot havet)
eller potande efter ogräs
som en farmor i jordgubbslandet:
pumpa...pumpa...pumpa

Ett smultron här, en gul kantarell där,
eller bara ett Hej utanför affären.
Hundar och barn hälsar nämligen spontant.
Tänk på det gubbjävel!
För alla våra hjärtan vet detsamma:
bara vänlighet imponerar:
pumpa...pumpa...pumpa...pumpa




trying to remember my early poems from beckis

söndag 5 april 2009

Diarium Spirituale - Emanuel Swedenborg

Emanuel Swedenborg
Ur Andliga Dagboken, Diarium Spirituale. Av Swedenborg själv kallad Märkvärdigheter, Memorablia.

Om svenska städer, yttersta domen och svenska folket

5034. Även det svenska folket bor i städer, av ovan omtalad orsak, nämligen för att dedärigenom skola hållas i en invärtes fruktan för lagens straff och för mistning av sitt anseende för rikedom och äreposter. Denna fruktan kvarbliver efter döden, om de vistas istäder, men om de bo utanför städerna, försvinner denna farhåga. Även de svenska städerna äro flera till antalet, som fallet är med de andra. De ligga dock nära varandra, så att man på en minut kan komma från den ena till den andra. De skiljas åt genom ett stycke mark eller ett stycke mur. Städerna äro grupperade efter olikheterna i befolkningens lynne och natur,det vill säga efter deras naturliga godhet eller ondska och därmed följande sanning eller falskhet, och detta åt öster, söder, väster och norr. Samma slags befolkning är merendels förlagd i en så placerad stad, men de äro sammanförda på följande sätt. När onda andar äro förlagda i städerna, så äro de värsta i mitten, och därefter gradvis bättre ända till utkanterna;på detta sätt bevakas de onda som äro där inne. Men i de städer, som bebos av goda, där äro de bästa i mitten och sedan, gradvis ända till utkanterna, de mindre goda och understundom sådana onda, som kunna förbättras. Därför kunna de änglar, som äro ovanom och därinne, genast se, hurudan staden är; de bedöma deras natur och lynnen efter deras lära om gott ochsant och deras därav följande leverne. Det är därför som stad i Ordet betecknar lära.

5035. Vad de svenska städerna beträffar, så är Stockholm huvudstaden, i öster låg Falun, i norr Borås och så vidare, dock alla utgörande en enda stad. Även de som bo på landsbygden, långt från städerna, hava sina hus där och bo i alla fall i städerna. Orsaken ärockså den, att de onda leva som rövare, ty hos dem övas olika slag av stråtröveri, så snart deäro utanför städerna och därmed utanför faran för liven, för lagen och för anseendet. De nämnda städerna bebos emellertid av onda.

5036. De goda äro däremot samlade i en annan stad, som liknar Göteborg; mitt i denna stadbo de, som alltid varit ärliga under sin levnad. Merendels bo de först i hus, som likna dem de bebott i livet, men bostäderna ändras sedan efter förändringarna i deras livsbeskaffenhet.

5037. Vad beträffar det svenska folket i allmänhet, så tillhör det de elaka folken. Det goda hos dem är oäkta, och även det sanna. De tänka nämligen mera från sitt innersta än andra nationer. Emedan de numera leva i frihet i jämförelse med förr, då de voro under envälde, så framträder deras inre och blir fortare än förr synligt i det andra livet. Förr voro de visserligen också ärelystna men mera inom sig: fruktan för konungen och hans makt hejdade dem då, och den håller deras begärs glöd liksom dold under askan, ur vilken den dock bryter fram. Svenskarna bry sig i allmänhet icke om borgerligt gott och borgerligt sant, som framträder i lagen och därifrån i sederna, utan de förvanska det goda och sanna ilagen, så mycket de kunna. De fråga icke heller efter det goda och sanna i religionen, somde därför endast bekänna med munnen, sägande sig vara kristna. Men de äro ingenting mindre; ty det borgerligt goda och sanna är religionens grundval, emedan det är liv och gärning.

5038. Detta framställdes genom en uppenbarelse, som det plägar ske i den andra världen. I höjden syntes en skepnad med en kniv och en sax: kniven framställer och betecknar det goda i samhällslivet och saxen det sanna. När de, som voro i den nämnda stora staden, sågo detta, då gladde sig de onda och gillade det och kallade det även för kvickt, sinnrikt ochklokt, vilket betydde, att de som förfalska det goda och sanna, de vinna därför erkännande, bli omtyckta och befordrade till hedersposter och vinster. Det syntes, att knivens och saxenskraft var så stor, att den kunde tränga till människans inre, vilket var ett tecken, att de kunnaalldeles förfalska det goda och även det sanna, så att det är omöjligt att stå emot. Men desom voro bättre, de gladde sig icke och brydde sig icke därom, några, emedan de icke haftslughet nog att förfalska det goda och sanna, andra, emedan de kunnat men icke velat göradet, och så av varjehanda anledningar.

5039. När kniven och saxen syntes i höjden, då skilde änglarna på Herrens befallning debättre från de onda, och de bättre utgingo ur staden. Och nu sjönk den stora på detta sättbefolkade staden i sin mitt djupt ned, nästan som då vatten suges ned i virvel genom ett hål,det övriga av den stora staden sjönk långsamt. Därvid rasade först husen, och då börjademan på nytt uppbygga en stad, men nu i en annan ordning, varom på annat ställe.Ordningen är sådan, att de värsta äro i mitten, och de mindre onda runt omkring. Menhurudan anordningen är, det kunna icke invånarna veta, utan endast änglarna genom genom Herren; den sker nämligen med vederbörlig växling efter ondskans och falskhetens natur hos dem.


5040. Huru brottsliga och fräcka de flesta av denna nation äro, kan icke beskrivas; bland de värsta äro trollkarlarna, som övat ont på jorden. De öva ännu värre ont i det andra livet, men de ödeläggas fortare. Men de, som på jorden idkat yrken, som kräva konstfärdighet, såsom maskinkonst och trädgårdskonst, de omvandla dessa i trollkonster och föröva gräsliga ting, som jag dock icke får beskriva, ty de äro sådana, att de ej kunna begripas.

5041. De bättre slå sig också tillsammans i städer på skilda ställen, utanför den stora, och utställa vakter. Men det oaktat oroas de oavbrutet av rövare, ty från den stora staden rycka sådana ut, när de andra veta om ingenting eller sysselsätta sina tankar med annat, och då tillfoga de dem skada, som gör, att de äro tvungna att flytta till en annan plats.

5042. Därnäst sjönk en del av den stora staden djupare, och ännu djupare sjönk Falun, av denorsak att de onda där äro mera i sitt invärtes än andra. De ha dock i våra dagar blivit värreän de fordom voro, vilket vållats av deras styresman (A. Swab). Denne har nämligensöndrat befolkningen, tubbat med vinning och penningar, belönat alla, som höllo medhonom, och utmärkt dem även både genom ränker och ord. De övriga, hurudana de än voro,ärliga och oärliga, har han förföljt på alla vis, berövande dem deras inkomster, tadlandedem personligen och genom andra, korteligen, han har utsått misshälligheter och invärtestvedräkt i alla kretsar i staden. Följden härav blev, att dessa, som från gamla tider haftärligheten till arvedel och därför även innerst inne varit visa, nu mera, emedan de utrotatdessa egenskaper hos sig, äro bland de sämsta folkslagen i Sverige. Därför ha de ocksåsjunkit till ett större djup än de andra.

5043. Allt som allt, det svenska folket är sämre än något annat folk i Europa, med undantagav det italienska och ryska. De tänka nämligen i det inre, ej i det yttre; så ha de nämligenhelt och hållet inrättat sig, liksom flera andra. Med större färdighet än någon annan föra deen utvärtes ärlighet till torgs, så att de med denna kunna bedraga vem de vilja i det andralivet. De tänka mera än andra i sitt inre, men detta kommer ej fram i deras yttre skick. Det har visat sig, att de i sitt inre hysa hätskhet, hatfull hämndlystnad och grymhet och att de äro fulla av svek i sin hätskhet och hämndlystnad, ända till andras fördärv. Allt detta uppenbaras i det andra livet, ty där visas det inre.

Tankar och syner i andliga ämnen. EM Swedenborg

onsdag 1 april 2009

Inte i Danmark, Norge eller Finnland

En förväntad replik när man påtalar ett missförhållande i Sverige:
- Så där är det ju överallt i Europa nuförtiden. Och i USA.
- Nej, så är det inte i våra grannländer! Inte i Norge, inte Danmark och inte i Finnland!

Förväntad reaktion: tystnad.