Marina

Quis hic locus, quae
regio, quae mundi plaga?
Vad hav vad kuster vad för gråa klippor öar
vad för vågor slicka bogen
och furudoft och trastens sång i dimman
vad för gestalter återvända
o min dotter.

De som vässa hundens tänder, och mena
Död
de som glänsa med kolibrifjärdrar och mena
Död
de som sitta i mättnadens stia och mena
Död
de som tåla djurens extas och mena
Död

ha blivit okroppsliga, förvandlade av en vind,
en furudoft och trädets sång i dimman,
upplösta i rummet av nåd

Vad är detta ansikte, dunklare och klarare,
pulsen i armen, svagare och starkare -
skänkt eller lånat? fjärmare än stjärnorna och närmare än
ögat,
viskningar och fnissningar mellan löv och brådskande fötter
i sömnen, där alla vatten mötas.

Bogspröt spräckt av is och målning spräckt av hetta.
Jag gjorde det, allting färgätet
återvänder.
riggen rutten och segletr sönderfrätet
mellan Juni i år och ett annat års Septemeber.
Gjorde det ovetande, halvmedveten, okänd,till mitt.
Kölbordet läcker, nåtarna måste diktas.
Forma, ansikte, liv
levande för att leva i en tidrymd bortom mig; låt mig
avstå mitt liv för livet, mitt ord för det outsagda,
det vakande, med halvöppna läppar, hoppet,,de nya skeppen.

Vad hav vad kuster vad för öar av granit mot mina spant
och trasten lockande i dimman
min dotter.



T. S. Eliot 1888-1966
Tolkning, Gunnar Ekelöf