Jailbird Singers - Tony Granqvist

"Jailbird Singers låter amerikansk country
och ursvenskt på samma gång,
de liknar bara sig själva."

1. Jailbird Singers: Tony, Korpen och Masen
Jailbird Singers bildades 1964 på Långholmens fängelse i Stockholm av Börje "Tony" Granqvist, Åke "Korpen" Johnson och Thore "Masen" Eliasson. Det sägs att det var en fängelsepräst(vem?) som upptäckte Tonys musikalitet och fick honom att börja sjunga i fängelsekören. Snart uppträder Tony och Korpen och Masen inför sina medfångar och blir snabbt populära. ref


Anders Burman och Börje Ekberg
En kompis (vem?) till Jailbird Singers som just muckat går upp till skivbolaget Metronomes kontor i Stockholm och golar om de inlåsta fåglarna, varpå skivbolagets VD, Anders Burman, besöker Långholmen för att lyssna på dem. Burman blir lyrisk och ger Jailbird Singers ett skivkontrakt på stående fot. Anders Burman gör sedan ett av sina många konstnärliga genidrag: han(?) presenterar Jailbird Singers för trubaduren Cornelis Wreeswijk


2. Tjyvballader och barnatro
Jailbird Singers första och enda LP, Tjyvballader och barnatro, spelas in på Långholmen eftersom permissioner sällan beviljades på den tiden. Det sägs att fångvaktarna fick ställa sig utmed väggarna för att det inte skulle bli för mycket eko på inspelningen. Även Cornelis Wreeswijks mage lär ha bidragit som ljuddämare vid detta tillfälle. Däremot är det osäkert om Wreeswijk var med och producerade skivan. I vilket fall skrev han baksidetexten och medverkade som låtskrivare till legendariska "Mördar-Anders", samt till "En öl till", "Laredo" och den oförtjänt okända "Rulla på, Rulla På".


Tom Paley spelar banjo (bekräftat per mail)
Cornelis Wreeswijk gör även han ett genidrag: han tar in Woody Guthries polare, Tom Paley, på banjo på dessa fyra låtar.

LPn tog tre timmar att spela in, vilket var redkordsnabbt. Fenomenet Granqvist hade, enligt Cornelis Wreeswijk, redan arrangemangen färdiga.



Inga fångar på omslaget!
Efter inspelningen, när Tony, Korpen och Masen hade fotograferas på fånggården för press och skivomslag, befarade skivbolaget att de sett för aggresiva ut för schalerpubliken, så man valde istället tre små burfåglar som omslag för EPn som gavs ut innan LPn.

Rättelse: Enligt andra uppgifter spelades Tjyvballader och Barnatro in på Metronomes berömda studio på Karlbergsvägen. (Det finns inga uppgifter om Jailbird Singers i musikaliska uppslagsverk.)


3. Börje "Tony" Granqvist
Kort efter det att Tjyvballader och Barnatro står i skivdiskarna, muckade Tony, Korpen och Masen från fängelset och hamnade i stället på Svensktoppen och släppte skivor både i Tyskland och i Norge. De stod nu på toppen av sin karriär och livet lekte. Det var bara att ge järnet och casha in folkets kärlek. De gör fem Folkparksjobb, men sedan orkar inte Tony mer. På hösten 1964 insjuknar han med cancer i lymfkörteln, magrar kraftigt och avlider i början av året därpå, den 7 februari 1965. Han dör dagen innan Där Björkarna susa går upp på 2a plats på Svensktoppen. Det är fan lika grymt som att göra segermålet i en WM-final och avlida några sekunder innan guldmedlajen satts runt halsen. Tony Granqvist blir 26 år gammal, efterlämnar fru, en nyfödd dotter och en av 60-talets absolut häftigaste LP-skivor. (Vi undrar var han är begravd)



4. Karl-Åke "Korpen" Johnson 1941-1998
De övriga i bandet återfaller i brottslighet. Flickornas favorit, Korpen, gör inbrott i några radioaffärer, blåser några kassaskåp, flackar omkring i en stulen Porsche...Rulla på, rulla på, gamla bilskrälle, rulla bara på...och flyr därefter utomlands. Hann grips senare på Mallorca. "Karl-Åke var duktig på skidor, backhoppning, och simmning då han var ung, och även på att teckna porträtt.
När de gäller musik var han nog allätare, den musikalska ådran ligger i släkten även på pappas och mammas sida.Han spelade inte med i några andra band." berättar annöriga per mejl, samt att Karl-Åke "Korpen" Johnson ligger begravd på Nacka kyrkogård i Stockholm. Se även De legendasiska åren







5. Tore "Masen" Eliasson
Och Masen, med sin berömda basröst, efterspanas i Dalarna för bilstölder och andra småbrott. Och samtidigt under denna tid ligger "Där björkarna susa" högt upp på Svensktoppen. Det påstås att "Där björkarna susa" plockas bort från Svensktoppen på grund av bandets krimminalitet. Allt detta känns oerhört märkligt. Och jag kan inte låta bli att undra vad Tony Granqvists dotter gör idag. Vet hon hur stor hennes far var? Enligt Masen beslutar sig de tre bandmedlemmarna, strax innan Tony Granqvist dör, för att Tonys nyfödda dotter - Karin? (en "liten Karin" nämns i Mördar-Anders) - ska få ärva alla intäkterna från skivan. Men "Karin" bortadopteras till en strängt religiös familj som inte vill ha något med dessa "tjyvpengar" att göra. Och senare i livet när Masen försökte få tillgång till intäkterna från skivan, tvingdes han konstatera att det var juridiskt omöjligt. "De enda pengar jag nånsin tjänat ärligt i mitt liv, dom fick jag aldrig se röken av!" säger Tore "Masen" Eliasson. Masen startade ett nytt Jailbird Singers 1967 och bor idag i Dalarna.

Cornelis Wreeswijks
baksidetext på Tjyvballader och Barnatro:
"TONY GRANQVIST, 25 år. Musikalisk ledare och hjärnan bakom. Samtliga melodier på den här skivan har arrangerats av honom dvs. att han har plockat ut stämmorna åt de andra två grabbarna och planerat uppläggningar och dylikt. Läser inte noter. Är något av ett musikaliskt fenomen. Ta vilket instrument Ni vill och placera i händerna på honom och Ni kan vara övertygade om att han på lika kort tid som folk i allmänhet anslår till morgonkaffet har lärt sig att spela en fullt njutbar melodi på det. Tony har sjungit och spelat så länge han kan minnas"

"ÅKE "KOPPEN" JOHNSSON, 22 år. Sjunger tenorstämman och spelar bas.Tar musiken på blodigt allvar och är nog den som arbetar hårdast av de tre. Men han håller på att utbilda sig till elktroingenjör "ifall det inte blir någonting av det här".

"TORE "MASEN" ELIASSON, 27 år. Sjunger bas så det hörs. Är dalmas (så det hörs).Har massa humor understundum och är förtjust i god mat och dryck samt även sömn. Har dock ej somnat under pågående spelning.Tore sjunger på fritid visor till gitarr på ett högst personligt och mycket tilltalande sätt- Han är såvitt mig är bekant, den ende svenske vissångare som kan sjunga ballader på s.k. "romani" (dvs tjuvspråk)."


6. Jailbird Singers sånger
Jailbird Singers texter handlar antingen om en kåkfarares vardag, eller om en nära nog barnsligt helig gudstro. Kombinationen är oslagbar. (Gå igenom samtliga låtar med Masen. Vem valde och varför? Vem spelar vad. Hela skiva låter, ursäkta språket, som "ett slags bröllopp innan Tony Granqvists begravning)

Ärligheten, draget, nerven och det äkta svänget i "Barnatro", "Ovan där", "Han har öppnat pärleporten" och "Give me that old time religion" får en nästan att hänryckas i religös mening. Man får en Elvis-känsla av Tony Granqvist sång, och det är kanske inte så märkligt eftersom Elivs var dominanten på den tiden. Och får man svära lite i kyrkan så föredrar jag Granqvist tolkning av "Laredo" framför t ex Johnny Cash. Båda artisterna visste att de snart skulle dö, men i Jailbirds version verkar även banjon och den mörka manskören inse vilken tragedi som höll på att inträffa.



7. Där björkarna susa - en svensk folkpsalm
"Detta var min fars favoritlåt!" Den som inte hört någon säga så om "Där björkarna susa" har nog inte träffat många nordbor. Jailbird Singers slår an en ton inom oss som är svår att förklara. Nordisk natur, sommaren som tempel, fri religiositet snarare än fri sexualitet. Och en vemodig och ursprunglig kärlekslängtan. Både Heidenstams naturreligösa poesi och Carl Larssons folklivsmåleri känns närvarande i Där björkarna susa. Men det finns även en finsk känsla i denna sång. Texten är skriven av finnlandssvensken Victor Sund och tonsatt av den finska kompositören Oskar Merikanto.

Gitarrens mjukt kraftulla inledningssuck
...Granqvist sköra och innerliga röst, som bjuder med oss...med hjälp av körens dova mummel...till en ack så glittrade trakt av förlorat hopp. Dom som inte känner igen sin egen längtan i Jailbirds sång har ett liv kvar att leva. Det som dock får tårarna att rinna är, att man liksom hör i Tony Granqvist röst, att den idyll han målar upp inte är menad för honom själv.


8. Jungman Jansson och Rulla på, Rulla På
"Också Jungman Jansson hamnade på Svensktoppen, till Jailbirds Singers stora förvåning. Tony skrek rakt ut:
- Har hela svenska folket blivit helt omusikaliskt! Vi hade Jungman med bara för att fylla ut skivan och tyckte själva att den var urdålig, skrattar Thore i en intervju." CRF

Både Tony och Thore hade fel, enlit min uppfattning. Lyssna först på Harrys Brandlius version. (Även Hootenanny Singers har gjort en fin tolkning) Harry låter lugn och sansad, lite klämkäck kanske, som om han står på en trygg brygga och sjunger. Inget fel med et. Men de här grabbarna...lyssna på dom...det låter forcerat...så nervigt...så snabbt snabbt...ändå så tonsäkert och närvarande och välsjunget. Som om de bromsat in en nystulen gul Volvo Amazon på en tvärgata i svensk småstad ...och river av låten under ett hastigt möte med en skivproducent - en sista chans i livet - ja, precis innan Snuthelvetet och alla sirenerna hunnit dit. Jailbird Singers Jungman Jansson är hallucien. precis som deras Rulla på, rulla på. Kanske måste man själv ha varit jagad för att älska dessa sånger. Jag får en känsla av "speed" och "död" och "sorg" och att Jungman Janson står bredvid och lyssnar på dem, när de i rasande fart och med bibehållen innerlighet, skildrar hans livs smärta:




9. Diskografi för Jailbird Singers
Jailbird Singers gav ut en LP, en EP, samt två singlar i Sverige. Dessutom gav man ut skivor i Norge, Tyskland och i Holland(?)

Tjyvballader och Barnatro

Producent: Anders Burman
Tekniker: Rune Persson
Foto: Bengt H. Malmqvist
Skivbolag: Metronome MPL 15165, 1964
Format: LP


Sid ett:
1. Mördar-Anders (Tony Granqvist - Cornelis Wreeswijk)
2. En öl till (Tony Granqvist - Cornelis Wreeswijk)
3. Där björkarnas susa( Victor Lund - Oskar Merikanto)
4. Han har öppnat pärleporten (trad arr.Tony Granqvist)
5. Precisous Loord take my hand (trad arr.Tony Granqvist)
6. Jungman Jansson (text - Dan Andersson)

Sid två:
1. Laredo (Tony Granqvist - Cornelis Wreeswijk)
2. Give Me That Old Time Religion (trad arr:Tony Granqvist)
3. Ovan där (trad arr:Tony Granqvist text: Ivar Lindestad)
4. Barnatro ( Gunnar Dahl)
5. Only if you praise the Lord (trad arr:Tony Granqvist)
6. Rulla på, Rulla på (Tony Granqvist - Cornelis Wreeswijk)

* * * * *

Där björkarna susa

Producent: Anders Burman
Tekniker: Rune Persson
Foto: Bengt H. Malmqvist
Skivbolag: Metronome MEP 9119, 1964
Format: EP


Sid A:
1) Där björkarnas susa (Victor Lund - Oskar Merikanto)
2) Give Me That Old Time Religion (trad arr:Tony Granqvist)

Sid B:
1) Jungman Jansson (text - Dan Andersson)*
2) Only if you praise the Lord (trad arr:Tony Granqvist)

Där björkorna susa ges ut på tyska och norska. Dessutom finns det två ytterligare singlar, tror jag, som ges ut innan genombrottet.


10. Tjuvballader och Barnatro - baksidetext av Cornlius Wreeswijk
"JAILBIRD SINGERS såsom HOOTENANNY GRUPP har en högst ovanlig tillkomsthistoria. De ytter omständigheterna finns det ingen anledning att närmare gå in på; det räcker att konstatera att grabbarna fann varandra en vacker dag och upptäckte att det lät skönt när de sjöng tillsammans. De tog en låt som de gillade bra, plockade litet i takten tills det svängde om den, provade ut olika stämmor och sjöng den tills de fick den rätta känslan av att" så här ska den vara" När alla tre har fått den känslan är låten färdig...et cetera..."detta är alltså JAILBID SINGERS första LP-skiva och den är definitivt vad man kallar "annorlunda". Man kan om man vill sätta etiketten HOOTENANNY på deras musik men märk väl att den tar sikte på den Svenska lyssnaren. Och om man har örat för sådant, finns där nog även antydan till något slags tendens.
Lyssna noga och mycket nöje."
CORNLIUS WREESWIJK


* * * * *

11. Från Tidningen Se Nr 16, 1965

Se-reportage: Mats Lundegård - Bengt H. Malmqvist (foto)
TRAGEDI I SVENSKTOPPEN
Det var ett gäng på tre grabbar
som upplevt livets mör-
kaste sidor - men trodde
på framtiden. De var nära
att lyckas! Pengar, publik-
jubel, en chans i livet...
Nu finns bara deras
skiva kvar. Just nu hör
ni varje dag "Där björ-


arna susa" i radion. Och
SE berättar här hela
den engagerade
historien om den
tre som kallade
sej "Jailbird
Singers".





12 Artiklar om Jailbird Singers
Wiki: Jailbird Singers -Där björkarna susa - Tjyvballader och barnatro

My Space: Jailbird Singers och Tony Granqvist

Recentioner och artiklar:Henrik Åkesson
Dalademokraten


Gotiska Klubben tar tacksamt emot all slags input om Jailbird Singers. Självklart rättar vi till sakfel om vi blir påminda. Det finns tyvärr mkt knapphändiga uppgifter om denna grupp. Det är helt ok att låna lite text, men ange gärna källan som Raggmunk gör. Se även Raggmunks Jailbird Singers-klipp på YouTube.

13. Bilder från olika omslag
Tradera Youtube Wiki Google Bloggsok Sesam Bokbörsen




14. Filmen om Jailbird Singers
När vi nu i hjärtat påbörjar filminspelningen om Jailbird Singers tänker vi oss Håkan Hellstrtöm i huvudrollen. Vem annars skulle kunna spela Börje Tony Granqvist?
Fängelseprästen är också given, Målle Lindberg.
Wreeswijk...Torsten Flink?

Historier från Beckomberga Sjukhus (1)

kommentarer från läsarna:"en fascinerande berättelse" Guns travelogue..."Läste hela din post. Den var otroligt intressant, gripande, och lite skrämmande. En eloge" Rasmus..."Kände igen mig rätt mycket då jag jobbade som skötare på St Lars sjukhus 86-96" Anders..."Några berättelser från kulvertarna skulle vara mumma! Låter ju hur j-a spännande som helst" Anonym..."Bra läsning, tusen tack" Anonym..."Mycket mycket bra beskrivning! Jobbar ibland själv som skötare och funderar ofta på mycket av det du tar upp." Anonym..."Intressant läsning :) Går på Raoul Wallenbergskolan i Beckomberga-psykets gamla byggnader" Anonym..."Häpnadsväckande läsning", jobbar själv som vårdare men har aldrig hört något liknande som det du beskriver" Anonym..."mycket bra skrivet o en kulturgärning att bevara minnet av denna tid som verkar helt obegriplig i dagens samhalle" ifasth


"En samling historier baserade på verkliga och i vissa fall, rätt så overkliga upplevelser"
© 2009 Gotiska Klubben och Författaren. Foto: Mejla oss om copyproblem.

1. Dom gamla "skitzarna"
Beckomberga Mentalsjukhus. Beckis. 1970-talet. Jobbade på tidkort. Hoppade från den ena avdelningen till den andra. Arbetsuppgifterna varierade. Ibland fick man duscha och mata schizofrena patienter. Vi kallade dom för "skitzar". Vissa försökte bita en i handen. Om inte det funkade spottade dom på en. Andra sparkades. Nyptes och revs. Man blev alert. Närvarande. Och de använde konstiga ord man inte hört förut. Trädknullare. Industrifitta. Potatisrunkare. Jag förstod sällan vad de snackade om men gillade uppriktigheten i deras språk. Flera av patienterna var födda i slutet på 1800-talet eller tidigt på 1900-talet. De var ofta uppväxta på den svenska landsbygden. Ju mer de bet och fräste och svor, ju mer tyckte man om dom, de gamla skitzarna. På något sätt bevarade de minnet av en kultur som för länge sedan var försvunnen.

Flashback 1
Youtube: 1 2


2. Ingen situation är given
I korridorerna på intagningsavdelningarna fick man ducka för loskor och askfat från psykotiska tonåringar.
- Håll käft!
- In på rummet!
- Du själv då, din dumma jävel! var de vanligaste kommentarerna. Ibland satt man extravak för människor som försökt ta sina egna liv, eller andras. En gång råkade jag somna, typiskt mej, framför en roman av Knut Hamsun, och vips hade mitt extravak hängt sig ute på toaletten.
- Skärpning, Runa, sa överläkaren, så här kan det inte fortsätta!

Jo, det var mkt adrenalin i rörelse. Från alla håll och kanter. På terapiavdelningarna kunde man få en fet smäll i belöning om man gjorde ett smart löparoffer eller knyckte en dam.
- Pang, sa det bara från stolen mitt emot. Och detta trots att man just lärt motspelaren Bent Larsens klassiska strategi råd: "Fokusera på de fyra mittrutorna de första tio dragen och du överlever vilket motstånd som helst".

Nej, inga situationer var givna på Beckis. Precis som i schack gällde det att ha fria ytor framför pjäserna och att alltid ha ryggen fri. En del vårdare påstod att vansinnet rent av kunde smitta. Att man skulle akta sig "väldigt noga". Jag vet inte riktigt...men de mentalvårdare som tog åt sig för mkt av vissa patienters förmåga att manipulera med ens känslor och heliga principer, de stannade i regel inte kvar så länge på jobbet. Dom stod helt enkelt inte ut.
- Hon sprang ut i vassen och försvann, brukade vi säga vid fikabordet om nyanställda som hade slutat samma dag som de börjat. Såg man dom någonsin igen, dessa stackare, hade de i regel patientkläder på sig.


3. Inte bara psyket tränades
- Ta aldrig nåt personligt om du vill överleva på Beckis! Detta var huvudregeln. Han som gav mig detta råd var för övrigt dvärg. En av de skickligaste psykologer jag mött i mitt liv. Tro det eller ej, men också han var patient. Han var även konstnär och hade sin ateljé nere i de kulvertar som sammanlänkade Beckombergas olika byggnader. Men vad som hände där nere i Beckombergas kulvertar är en annan historia...det känns tabu att tala om det... prostitutionen, narkotikan, barnen, häleriet, de oheliga allianserna mellan personal, läkare och patienter...man orkar knappt tänka på det...i vilket fall, det var inte bara psyket som tränades på Beckis.
På vissa avdelningar ingick även brottning i arbetspasset. Motståndarlaget bestod ofta av en ensam patient som just inkommit med poliseskort. Om han eller hon avböjde att ta emot sin välkomstdrink, en slurk haldol, kastade man ner honom på sängen och höll fast hans sprattlande armar och ben, samtidigt som nattsyrran i sitt urringade linne, böjde sig fram över sängkanten och tryckte in en hybernalsputa i skinkan på honom. Då lugnade han ner sig.
- Så där ja, brukade hon säga med sin mjuka och vänliga röst, innan hon vinkande glatt och kilade iväg till nästa avdelning.


4. Sängen på ryggen
Jorå. Men ofta kunde det vara riktigt mysigt och hemtrevligt på Beckis. Det tror jag faktisk många håller med om. Ibland var det så lugnt och skönt på avdelningarna att man kunde spela Chicago, ett slags pokerspel, eller kolla en videorulle eller bara slappna av med en flaska whisky i personalrummet. Sedan sov man gott bland psykopater, nojor och skitzar. En natt, efter en stökig och kaotisk kväll som avslutats med några klunkar whisky för mycket, drömde jag en mardröm. Jag såg hur en patient, en hypomanisk brottare...en fullständigt ursinnig typ...samma kille som kvällen innan lagts i dubbla läderbälten av fyra vårdare från Larmstyrkan... kom krypande mot mig genom den långa och mörka korridoren. Och det märkligaste av allt, hans säng satt fast på hans rygg. Det gnisslade och knarrande från den. Chocken blev så stark att jag omedelbart vaknade. Och när jag slog upp ögonen...då fortsatte drömmen...ja sex, fem, fyra meter framför mej...släpade sig en märklig varelse fram. Vilket slags grepp brottaren hade använt för att lyckas vända upp och ner på sängen var en gåta. Som att lyfta sig själv i håret. Det finns folk som än i dag diskuterar och hur det egentligen hade gått till. Det var en tung järnsäng med både stängsel och hjul. Förlamad av skräck tjöt jag så hela avdelningen vaknade. Trodde jag hade fått delirium. Nu var det min tur att bryta igenom till Den Andra Sidan!


5. All skräck måste firas
Mina tillskyndande kollegor skrattade så att de kiknade. När vi fått "dåren" på rätt köl och låst in honom på "Isoleringen" bjöd de på ännu mer whisky. All skräck måste nämligen firas på 30-avdelningarna. Dessa hillbilly-vårdare var vana vid värre. Långt värre. Dom tillhörde ju "Eliten" på Beckis. Men ingen är värst. No way. Alla har vi vår överman. Det skulle visa sig redan några dagar senare när "Texas", en sjövild och krigsskadad Vietnamndesertör, som bott granne till en kompis morsa, demolerade samma avdelning...korridorer, fikarum, matsal och rökrum, med hjälp av en avslagen golvlampa. Då var det Eliten som darrade. Som Tripp, Trapp och Trull stod de bakom medicinvagnen och huttrade likt skolgossar som hade glömt vantarna där hemma.
- Runa, tell your friends...att retirera in på expeditionen...annars ska jag spela brännboll med deras döda jävla skallar!

På samma sätt som ens egna föräldrar hotade med Sigtuna Internatskola när man ställt till bråk, hotade vi de värsta marodörerna på Beckis med Den Fasta Paviljongen på Säter om de inte upphörde med sina raseriutbrott. Det hjälpte ibland, men inte alltid.


6. Ett gammalt hippieläger
Foto: Johan Zetterlund
Jorå. Ibland var det tuffa tag. Men varje dag var inte extrem. Nej då, inte alls. För det mesta höll man sig nykter och arbetade på mer normala avdelningar. Jobbet gick ut på att skydda psykotiska människor från sig själva. Man blev skicklig på att lunga ner upprörda patienter och förhandla med dom. Och man lärde sig att lyssna. Till och med att låtsas att lyssna. Våld var den sista av alla utvägar. Själmordsförsök och Depressioner. Delirium och Snetändningar. Ja alla slags Manier och Paranoida utbrott tillhörde vardagen. Av någon anledning trivdes jag bra i denna miljö. Flera av de psykiskt sjuka utstrålade en kreativitet och spontanitet som saknades i samhället utanför. Så enkelt var det nog. Som extraanställd gick man ofta omkring i privata kläder. Detta gjorde det svårt att veta vem som var patient och vem som var vårdare eller anhörig. Det var en riktig röra. Vissa avdelningar liknade små bohemiska konstnärskotterier eller hippieläger. Den enda skillnaden var att dörren till friheten alltid var låst. Och bara några få av oss hade en nyckel.


7. En julhelg på Stormen
På de "tunga" och "farliga" avdelningarna, de som kallades för "Stormen" var man däremot tvungen att bära sjukhuskläder. Vit byxa och vit kavaj. Ibland när man gick omkring i sina vita kläder kände man sig som en lägervakt. Det var inte alltid helt bekvämt att identifiera sig med denna roll. Men vårdarna hade rätt, den vita uniformen skapade en nödvändig distans till patienterna. Vissa patienters blixtsnabba nyckfullhet gjorde att man alltid var på helspänn när man gick omkring i korridoren på Stormen, eller hade ett ärende i enskilda rum eller salar. Jag Minns en julhelg i slutet av 70-talet. Fick i uppdrag att ta ett urinprov på en ung mördare och haschmissbrukare som dömts till sluten psykiatrisk vård. Han låg för det mesta i sin säng och lyssnade på hårdrock. En allmänt slö och ohyfsad typ. Om urinprovet visade sig vara haschpositivt innebar det permissionsförbud för hans del. Inga fler promenader till haschlangarna vid Brommaplans t-banestation. Inga fler besök på "Lilla Systembolaget" som Beckombergas patientcafé kallades av personalen.
- Pissprov, sa jag, och viftade med glasburken i handen.
- Far åt helvete, svarade han.
- Pissa, annars blir det bälte, sa jag.
- Far åt helvete.
- Pissa, annars blir det permissionsförbud, det vet du!
- Far åt helvete.
- Om du var litet smart skulle du be mej pissa åt dej! Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att göra det, bara för att vara bussig mot dej. Men inte ens det orkar du fråga, din trötta, jävla tönt!
Ingen reaktion. Det var bara att inse att vissa typer kan man aldrig nå, aldrig sätta på plats, aldrig hjälpa. Dom är körda helt enkelt.
- Far åt helvete.
- Okej, då hämtar jag de ordinarie babianerna, så får dom fixa det på sitt sätt!
- Far åt helvete!


8. - Jesus, Jesus, Jesus!
Just då ropade sjuksyrran och jag blev tvungen att springa iväg genom kulvertarna till 1:an, en av de akuta Intagningsavdelningarna. En utflipprad kvinna från Odenplan var på ingång. Vi mötte henne i dörren, en ordinarie vårdare och jag. Hon eskorterades av två poliser. När de lämnat oss började hon vråla "Jesus, Jesus, Jesus!" Hon sprang runt oss som en odåga och gjorde plötsliga utfall mot våra ansikten med sina händer. Hennes ögon var svarta och vilda, håret inkletat i någon slags gulgrön gegga, naglarna långa, vassa och smutsiga.
- Rena dårhuset det här, sa min kollega och log.
- Ska jag ta hand om dom, sa jag och pekade på kvinnans ben.
- Lugn, jag fixar det själv!
Han tog tag i kvinnans ena hand och dansade runt och sköt henne ifrån sig med hjälp av centrifugalkraften. Det såg lika glatt ut som när en storebror snurrar runt runt med en lillasyster i luften. Efter några rundor hade han tröttat ut kvinnan så pass att vi lyckades baxa in på henne på rummet. Tillslut hade vi fått henne i säng och spänt på henne bältet. Hon satt upp i sängen och fortsatte att skrika "Jesus, Jesus! Det lät som hon hade kramp. Just då tappade vi uppmärksamheten för en sekund och kvinnan vrålade högt som i helvetet: JESUS! JESUS! och kastade sig mot min kollegas arm och bet allt vad hon orkade. Hennes gula tänder satt fast i armen. Jag slog och slog och slog. På käken, på tinningen, till och med på halsen. Äntligen släppte hon. Det var ett kraftigt bett. Efter att vårdaren blivit behandlad och fått bandage runt såret satte vi oss i tv-rummet och tog några "smygöl". Han suckade djupt och sa:
- Får jag tag på den där jävla Jesus nån gång, ska han dö!


9 "Det finns inga mentalsjuka i Sverige"
Ja, det var en otäck tid. Det psykiska våldet var värre än det fysiska. Jargongen fick många att överleva mentalt. Många av vårdarna, som utåt sätt kunde ses som cyniker, plitar och sadister var i själva verket humanister. Det går inte att förklara just nu. De verkliga sadisterna var psykiatrikerna, inte alla, men många. 70 och 80-talets experimentverksamhet med psykofarmaka på patienterna är idag hemligstämplad. Vi som jobbade där spolade ned medicinen på muggen när vi tyckte att det räckte. Vi struntade i vad läkarna sa. Vi såg det vi såg. Patienter som ena dan gick omkring och ryckte som stirriga tjackpundare (amfetaminmissbrukare) och dagen efter släpade sig fram som levande döda. Patienter som kved och skrek och led av de biverkningar från alla de nya exprimentmediciner som läkarna testade åt läkemedelsföretagen. Vissa avdelningar på Beckis på 80-talet påminde om en blandning av ett koncentrationsläger och en institution för plågsamma djurförsök. Det var outhärdligt.


10. Avskaffa verkligheten
Och sedan...för att kompensera övergreppen eller rent av dölja dem...lades alla svenska mentalsjukhus ner på 90-talet. Motiveringen "Det finns inga mentalsjuka i Sverige" passade tidsandan och kommunernas ekonomi. De frigivna dog i tusental. De flesta klarade inte av att flyttas 100 mil till sin forna hemkommun och bo i ett eget hem, efter att ha vant sig att leva på institutioner som Beckis, Långbro och Ulleråker under hela sitt vuxna liv. Dom dog som flugor. Söp ihjäl sig. Brann inne. Frös ihjäl som uteliggare. Eller hängde sig i sina redan nedblodade badrum. En artikel i Aftonbladet sammanfattar detta skeende. Den skildrar den tid när Sverige påbörjade projektet med att avskaffa verkligheten.

11. Dom skickades in i döden
Jag mötte mentalvårdare som grät, som inte visste vad de skulle ta sig till. Det svenska samhället hade friskförklarat deras skyddslingar, deras älsklingar, deras "defektläkta" kompisar av en enda orsak. Att snabbast möjligt skicka dom i döden.


12. Urinprovet
I vilket fall, alla har vi vår egen historia att tänka på. Senare på kvällen återvände jag till avdelningen där mördaren och haschrökaren låg. Han hade fortfarande inte givit personalen något urinprov. När jag på nytt steg in i hans rum med glasburken i handen tilltalade han mig med ett vänligt tonfall. Det hade han aldrig gjort förut.
- Hej Runa, var har du varit?
- I helvetet, svarade jag irriterat. Dags för urinprov!
- Du, sa han, jag tänkte på det där du sa förut…jag har inte rökt på en vecka. Men jag är inte säker på att det räcker för att klara provet. Jag ska sluta röka hasch, jag lovar dej! Kan du inte hjälpa mej, bara för denna gång.
- Tja, okej då, svarade jag, men inte ett ljud till babbarna, för då får jag sparken ditekt.
- Jag lovar.

Så denna julafton 1977 kissade jag åt en mördare och narkoman och ställde sedan in glasburken på expeditionen. Rätt eller fel? Har man inte alla fakta i ett mål är det svårt att skapa sig en uppfattning om mitt agerande var moraliskt eller omoraliskt. Det var ju ändå jul. Jag vet inte vad du tycker som läser detta? Jag försöker bara att berätta som det var. Hur det gick för killen sedan?

Jag tror han fick tre månaders permissionsförbud.


ref: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 svd
Ab Ab svd Aftonbladet dn

Historier från Beckomberga Sjukhus (2)

© 2009 Gotiska Klubben och Författaren.
"Jäklar vad nyfken man blir,mycket bra skrivet" Nilsson "wow vilka stories - ja för 17 skriv en bok vetja!" MOa

13. Låt oss kalla henne "Mia"
"Mia", låt oss kalla henne Mia. Ja, hon hette något annat i verkligheten. Men låt oss respektera tystnadsplikten, trots att dessa händelser ligger över 30 år tillbaka i tiden. Mia kom från ungefär samma samhällsklass som mig. Hon var född på Östermalm. Möjligtvis Djursholm eller Saltis. Det saknar betydelse. Mias tragedi har inget med klasstillhörighet att göra. Vansinnet dyker upp där vansinnet vill. Nu var det 1976. Eller 74...vänta...det här går för fort...lugn nu...årtal och datum, bort med dom...dom har för länge sedan förlorat sin betydelse som referens. Det finns bara en slags tid kvar inom mig. Och det är det landskap där Minnenna håller hus. Hade det varit Hjärnans minnen vi sökte, då hade detta kunnat berättas hur enkelt som helst, men nu det är Hjärtats minnen vi söker, och då blir det genast svårare.

14. Sanna minnen och falska
Ibland visar minnena sig för mig, ibland inte. Det är uppenbart att en slags okänd logik bestämmer över deras existens och att mitt egentliga jobb är att anpassa berättandet utifrån de förutsättningar som råder i dessa avlägsna trakter. Minnen lever utifrån egna lagar, ungefär som drömmar, eller som folkstammar med en urgammal och helt unik kultur...en sticker dom hit, en dit...ibland tvingas man backa för att hinna ikapp dem...de dyker upp när och var och hur de själva behagar...andra gånger klär ett minne ut sig till ett annat, fan vet varför, och då blir man så ställd att man försöker hitta på ett falskt minne för att "ha nåt att sätta emot". Sånt är inte speciellt smart. För i såna fall tonar Minnet bort ganska snart igen.

Nej, sanna minnen låter sig inte refereras, härmas eller uppfinnas. De måste vårdas som blommor, skämmas bort som små barn. Daltas med. Först då kan de växa. Och ändå vet man aldrig helt säkert....inget säger att man nånsin ska förstå ett minne. Det är åtminstone inte vad detta kapitel handlar om. Nej, utan att vilja imponera eller försöka peka i en viss riktning, vill jag låta er lära känna några patienter på Beckomberga Mentalsjukhus i Bromma i Stockholm. Jag vet knappt ens själv varför...sschy nu...kanske är det inte jag som vill lyfta fram dem. Kanske är det Minnena själva som kräver att få komma till tals. Jag börjar låta som en bortglömd dikt av Rainer Maria Rilke. Det är absolut inte meningen. Men ofta bönar och mumlar och viskar Minnena åt mig i drömmen. Och när jag vaknar i ångest och bestämmer mig för att släppa ut dom i frihet, då har de redan försvunnit in i skogen igen. Man blir aldrig klok på dem. Och det hjälper inte att skrika.


15. Det kyliga språket
Läsaren får ursäkta det bitvis kyliga språket. För att orka hantera dessa minnen - och dessa "träningsminnen" är bara en uppvärmning för vad som komma skall - måste de kylas ner till ett par hundra grader minus. Så fort min andedräkt försöker värma upp dem tar de eld eller exploderar i mitt ansikte. Det har även hänt att jag frusig fast vid ett minne, ungefär som när tungan slickat på en lyktstolpe. Jodå. Eller som jag sa till en gnällig och välklädd psykopat som lugnt och sansat strypt sin enligt honom "babblande flickvän" med en telefonsladd:
- Vad är det som får dej att tro att du råkat mer illa ut än oss, vi som dagligen tvingas umgås med avskum som dej?
- Du får inte tala så där till patienterna, Runa, sa den kvinnliga läkaren.
- Aset är dömd för två mord och ändå har han frigång. Där har du ditt Dårhus!
- Du får sparken om du fortsätter att tala så där med patienterna, sa läkaren.
- Då sitter du på löpet, svarade jag, med eller utan telesladd!

Men låt oss inte...


16. Beträffande smeknamnet "Exorsisten"
Ni kanske undrar varför en bild av Regan från Exorsisten valts för att visualisera huvudpersonen för denna berättelse, Mia. Jo, ofta när vi mentalvårdare diskuterade vilken "Mias" eventuella sjukdom kunde vara slutade de alltid med att vi sa:
- Hon är...hon är...
- Nej, det går inte att sätta någon diagnos på henne.
- Hon är allt möjligt...
- Hon...hon...påminner mest om den där besatta tjejen i Exorcisten.
- Vem då?
- Flickan i filmen med Max von Sydow som vrider runt huvudet flera varv och som spyr ut helvetets gröna slembobbor ur käften, sa någon annan.
- Ja, just det, det är som om Mia har jävulen i sig. Satan själv.
- Vi kanske ska kalla på en Exorsist, he he...
- He he på dej själv, din jävla borgarfitta! Du har aldrig varit i närheten av att strypas ihjäl av Mia! Behåll dina lustigheter för dej själv!

Efter den typen av diskusioner och gräl fick "Mia" smeknamnet Regan Macneil eller Exorsisten. Jo, jag vet att det kanske inte är korrekt, enligt gängse smeknamnskonventioner att ge Mia smeknamnet Exorsisten. Hon var ju den som skulle exorceras, inte rcärtom. Men så var det nu i vilket fall. Smeknamn är förresten inte alltid helt logiska. Ibland talar de ett slags tvärtomspråk, det ligger i smeknamnets natur. Precis som i de nordiska sagorna kan ett smeknamn antingen betyda exakt det som avses att beskrivas hos personen. Eller också är det enbart en anspelning på en egenskap eller verksamhet hos personen. Hos vissa stammar som ofta är i krig, och hos järgare, används även tvärtomspråket, det som vi idag kallar för ironi och sarkasm. Men strunt i detta.

Jo, en sak som en vårdare sa en dag:
- Tänk om Mia är vår allas Exorsist!
Ingen förstod vad han menade. Inte jag heller.




17. Strypare, klottrare och pyroman
Mia var i min egen ålder. Runt 20. Hon var en av de mest omtalade patienterna på Beckomberga Sjukhus. Stark, elak, hyperbegåvad, vild och fullständig oberäknelig. Mitt uppdrag var att punktmarkera henne. Mia hade ett antal fula ovanor. En var att ta strypgrepp på patienter och vårdare och sedan inte vilja släppa taget.
- Har Exorsisten varit förälskad idag? frågade man när man avlöste ett extravak. Det betydde:
- Har Mia försökt strypa någon idag?

En annan av Mias ovanor var att kladda ner på väggarna. Hon använde vad hon kunde hitta: färkritor, tuschpennor, avföring, urin eller sitt eget blod. Men hennes värsta ovana var att tända eld på saker och ting. Om Mia orsakade tjugo eller femtio bränder på Beckis, det minns jag inte, men nånstans där emellan ligger sanningen.

18. Mitt första möte med Mia
Jag gick förbi "Stora Mans" och 60-avelningarna och bort mot 30-avdelningarna - gamla Stormen - husen revs sent på 70-talet. Jag skulle prova på en dag om jag klarade av att hantera Mia. Om jag gjorde det skulle jag gå på scema under nångra månader och enbart ta hand om bevakningen av henne.

<19. Knulla!
- Var försiktig där inne, Runa, sa den manliga syrran som låste upp dörren.
- Ok, tack, det är ingen fara, sa jag.
- Ryggen fri!
- Ok, ryggen fri.
Rummet var cirka tre gånger fem meter. Ett gallerförsett fönster ut mot en park. Allt som fanns var en säng. Två spännbästen satt runt madrassen. Samt fotremmar och extra handremmar. (Såna var förbjudna i Sverige) Och alla väggarna var nedklottrade med enstaka ord. På långväggen stod det med en halvmeter stora bokstäver: Knulla. De var omsorgsfullt skrivna i skrivstil i rött, lite kladdiga i färgen. ( senare fick jag reda på att färgen var Mias eget mensblod blandat med vanlig ketchup)
- Knulla, skrek Mia högt och glatt och glupskt när hon fick se mej. Och så skratttade hon...ett skratt som..nej, jag måste stanna här..kan inte beskriva hennes groteska skratt...vet inte hur man gör...nåt barnsligt i botten av skrattet




21. När den intellektuella pesten bröt ut i Sverige
Innan jag fortsätter att berätta om Mia slår det mig att det fanns en patient på ett annat mentalsjukhus i Stockholm som påminde om Mia.
Under några höstveckor på 80-talet dominerade "Maria" tidningarnas löpsedlar. Med hjälp av bilder på gallerförsedda fönster i motljus, blodiga madrasser där en halvnaken flicka låg fastspänd som Jesus Kristus på ett kors, avslöjades vanvård, sadism, ja rent av "tortyr" på Långbro Mentalsjukhus i södra Stockholm. "En skam att vara svensk!" och "Koncentrationsläger eller mentalsjukhus?" skrek trycksvärtan utanför Stockholms tobaksaffärer.

Vi vårdare som tog hand om denna typ av svårt störda patienter, vi visste annat. Men vi kom sällan till tals. På 70-talet hade den svenska vänstern tagit över samhällsdebatten och började lägga beslag samhällets nyckelpositioner. Nu var det ”total humanism” a la vänstern som gällde. En slags intellektuell pest bröt ut i Sverige. Socialdemokraterna hade innehaft den politiska makten under en lång tid så det var inte så konstigt att vänstern även började ta över de administrativa och förvaltande ämbetena i Sverige.

En av vänsterns främsta insatser inom nyhetsindustrin var att snabböversätta "yellow journalism" från amerikanska till svenska förhållanden. Affärsidén var lika enkel som lönsam. Den gick ut på att snabbast möjligt hänga ut alla "skyldiga" element till allmän beskådan och därefter producera så många anklagelser mot dem som läsarnas intresse medgav. De stackare som var korkade nog att försöka försvara sig inbjöds till TV-soffor och slaktades inför öppen ridå. Nyköpings gästabud i repris. Och misslyckades man med ett avslöjande så var det bara att starta upp ett nytt. I och med att verksamheten titulerades "undersökande journalistik" var dess moraliska alibi oantastligt.

Och eftersom dessa mediala övergrepp både höll det svenska folket på mattan och samtidigt gav bra avkastning skapades nu en ohelig allians mellan diverse mediemonopol, stadstelevision och den svenska vänstern. Tidningarna sålde lösnummer som aldrig förr och prästerskapet inom den svenska journalistkåren fick gratis marknadsföring och därigenom allt större auktoritet, vilket gav dem välbetalda positioner inom kultur, universitet och andra institutioner. Plötsligt fanns det gott om skyldiga i Sverige.

Ja, så gick det på ett ungefär till så när den intellektuella pesten bröt ut i Sverige. En totalitär maktelit avlöste en annan. Andra kan bättre vittna om det skräckvälde eller Macartyism som vänstern skapade i Sverige. Min poäng i sammanhanget, högst ett slag i luften, är att det fanns en koppling mellan den fanatiska och onyanserade kritik av svenska mentalsjukhus på 70-talet, och den ""död” som senare drabbade tiotusentals svenska mentalpatienter. Allt medan journalisterna och Sveriges hjärntvättade invånare teg och tittade åt andra håll.

22. "Spännbälten avskaffades på 60-talet"
Jodå. Det gällde att vara på sin vakt mot journalisterna. Jag minns ett telefonsamtal till akutintaget på Beckis någon gång i slutet av 70-talet. Freddan svarade och gestilulerade åt mig att snabbt sänka volymen på radion. Han hette egentligen Erik men kallades Freddan för att han ofta dansade med aggressiva patienter.
- Vi har en uppgift om att ni använder spänntäcken på Beckomberga, sa journalisten i telefon.
- Nej, där har du allt fel, sörru, skrattade Freddan. De avskaffades redan på 60-talet. Det kan jag intyga eftersom jag var fackligt ansvarig för material och verktyg under hela 60-talet!
- Men spännbälten har ni i all fall!
- Nehe du, de förbjöds i samma veva på 60-talet. All tortyr avskaffades på 60-talet, förstår du. Ja, allt avskaffades! Vad tror du egentligen om oss! Inte fan tror du väl att vi vill plåga patienterna heller!
- Jaha, tack då, svarade journalisten.
- Varför ljuger du, frågade jag när han lagt på luren.
- Fackligt ansvarig - smaka på den, skrattade Freddan.
- Ärligt talat, varför ljuger du för dom?
- Du vet, sa Freddan, det är meningslöst att ge dom ett finger. Vår tids journalist påminner om en jesuitpräst. Med gravallvarlig uppsyn lyssnar hon på en bikt av en vilde från ursprungsbefolkningen. Sedan släpar hon med sig stackarn till inkvisitatorerna och dömmer honom till döden med hjälp av hans eget vittnesmål. Svenska journalister saknar ryggrad. De törs sällan ge sig på de riktiga makthavarna. Därför hugger de småfisk som oss så fort de får chansen. Värst av alla är vänsterjournalisterna, passa dej för dom!
- Vad menar du?
- De inbillar sig att de har någon slags "gudomlig" sanning på sin sida.




Input:
21. sm-fösöken
22.middag med allt, rök i rummet
23. dra på golvet i trosorna
24. promenad i stockholm

Getica - Om goternas ursprung och bedrifter

"Kampen om fortiden er en kamp om identitet" Lotte Hedeager

Texter ur Getica, Jordanes, år 551
© Andreas Nordin, Atlantis förlag, 1997

Nedan texter från Getica innehåller essenen av Jordanes berättelse om goternas ursprung och utvandring från Scandza. Getica är den enda källskrift som finns bevarat om goternas skandinaviska ursprung. Jmf Tacitus
samt Gotiska Biblioteket

/Gotiska Klubben




Det folk vars ursprung - §9
I den bortsersta delen av västra Oceanen finns en annan ö som kallas Thule, om vilken den mantuanske skalden (ref) säger bland annat: "dig må det bortersta Thule (ref) tjäna" (rad 32)
Det vidsträckta havet har även i sin arktiska, det vill säga norra del, en stor ö vid namn Scandza (ref), om vilken jag med Herrens hjälp skall säga något. Det folk vars ursprung du fordrar att få reda på har kommit, liksom en frambrytande bisvärm, till Europa ifrån skötet av denna ö. Hur och på vilket sätt det har skett, skall jag med Guds nåd förklara i det följande.



Liksom citronträdets blad - §16
Låt mig nu återvända till ön Scandza, som jag lämnade ovan. Ty om denna ö säger Claudios Ptolemaios (ref), som förträffligt beskrivit jordens krets, i sitt verks andra bok: "I Ocianens norra del är belägen en stor ö, vi namn Scandza. Den är långsträckt och sluter sig samman med buktande sidor liksom citronträdets blad.



Codanska bukten

Även Pomponius Mela (ref) säger att ön är belägen i den codanska bukten (ref), mot vars stränder Oceanens vågor svalla.





Passing of the great race
Mitt emot Weichsel - §17
Ön ligger mitt emot mynningen av floden Weichsel (ref), som rinner upp i samatiska bergen och mynnar med tre fåror i det nordliga havet inom synhåll från Scandza. Floden utgör en gräns mellan Germanien och Skytien, Ön har i öster en mycket stor sjö i jordkretsens sköte, varifrån Vagusfloden, uppkommen liksom ur en buk, svallande mynnar i havet. På västra sidan omges ön av det omätligt stora havet. I norr omsluts den likaledes av samma ofantliga och ofarbara hav, från vilket liksom en arm utgår och bildar det germanska havet i form av en utdragen bukt.

Många öar, som vargar springer till - §18
Det uppges även ha små men många öar, som vargar springer över till när havet frusit på grund av mycket stark köld, och där blir de blinda sägs det. Dessa trakter är sålunda inte blott ogästvänliga för människor utan även bistra för vilddjur.

Oavbrutet dagsljus - §19
Men på ön Scandza, som jag nu talar om, bor många olika folkstammar, låt vara att Ptolemaios nämner endast sju av dem.Honungsalstrande bin finns ingenstans på grund av alltför stark köld. På norra sidan av ön bor Adogit.(ref)(ref)Man berättar om dem att de vid midsommartid i fyrtio dagar och nätter kring vintersolståndet inte har något dagsljus.


Pendlar mellan sorg och glädje - §20
Till följd av detta förhållande pendlar man mellan sorg och glädje och ön är därvidlag olika andra, både på gott och ont. Vilken är då orsaken? Under de långa dagarna ser de solen återvända österut längs horisonten, men under de korta dagarna ser de solen på ett annorlunda sätt, då den löper genom de sydliga himmelstecknen. För oss ser solen ut att gå upp ur djupet, men för dem sägs den gå runt längs horisonten.

Screrefennae och Suehans - §21
På denna ö finns också ett folk som kallas Screrfennae, vilka inte söker sin näring av spannmål, utan lever av köttet från villebråd och fågelägg. Så stora djurkullar föds i träskmarkerna där att de både förökar stammaen och ger folket dess lystmäte. Ett annat folk, som kallas Suehans, finns också på ön, och liksom thyeingarna använder de sig av utmärkta hästar. Det är också detta folk, som med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar, skickar mörkblåa pälsar till romarnas nytta och tjänst. berömda för sina pälsars vackra mörka fär klär de sig på det rikaste sätt, fastän de lever fattigt.

Bergio, Hallin, Gauthigoth - §22
Därefter följer en rad olika folkstammar: Theutes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, vilka allesamman bor på bördiga slättmarker. Fördenskull drabbas de av andra stammars fientliga angrepp. Sedan följer Athelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, en grym folkstam och mycket benägen till krig. Därnäst kommer Mixi, Evagre, Otingis. alla dessa bor, liksom vilddjur i uthuggna hål i klippor, vilka de nyttjar som befästa skansar.

Ostrogothae, Raumarici, Finni - §23
Utanför dessa bor Ostrogothae, Raumarici, Aeragnaricii och de blida Finni, som är mer saktmodiga än alla andra inbyggare i Scandza. De senare har sina jämnlikar i Vinoviloth. Suetidi är kända för att vara resligare än övriga inom detta folk, fastän även Danerna, som är av samma ursprung som Suetidi, har förmått att från sina egendomar fördriva Herulerna, vilka gör anspråk på att anses vara resligare än alla andra stammar i Scandia.

Grannii, Rugi, Ranii - §24
Samma kroppsväxt har också Grannii. Augandzi, Eunixi, Taetel, Rugi, Arochi och Ranii, vilkas kung för inte så länge sedan var Rodvulf (ref), som föraktade sitt rike och sökte hägn hos östgoternas kung Teoderik, vilket han också fick. Dessa folkstammar är kraftigare till kroppen och frimodigare till sinnet än germanerna, och de brukade strida med vilddjurs raseri.


Som ur ett folkstammars moderssköte - §25
Det berättas att goterna en gång utvandrade med sin kung Berig (ref) från denna ö, liksom från en verkstad, där folk skapas, eller som ur ett folkstammarnas moderssökte. Så snart de stigit i land från skeppen, namngav de genast landet. Än i dag finns en plats, sägs det, som kallas Goticscandza (ref).


De färdades på tre skepp - §94-95
Du torde komma ihåg att jag i inledningen sade att goterna vandra ut ur ön Scandzas sköte och att de färdades på blott tre skepp till Oceanens hitre strand, det vill säga Gothiscandza. (95) Av dessa tre skepp var ett långsammare än de andra -något skepp brukar ju bli efter - och därav kommer namnet gepider, det sägs att getts åt nämnda folk. Ty på deras modersmål heter senfärdig "gepanta".

Samt:

Gapt - §79
Av dessa heroer var, enligt vad goterna själva berättar i sina sägner, den förste Gapt, som födde Hulmul
Herulernas folk - §117

Gothia City

Den dag Göteborg lär sig att förstå att deras hjärta och rötter är Väster-Gotland, Småland och Halland - inte Stockholm, då kan Gothia City kan bli ett bra namn, men tills dess får stan heta vad den förtjänar...

Gudinnors like

Om du nånsin vill berätta hur vacker jag är,
eller hur grym och likgiltig,
glöm då inte, min älskade,
att koncentrera på min skönhet
och inte på dig själv!

Om du vill beskriva min unga kropp,
hur min känsliga
hals tog emot din kyssar,
eller hur mitt lätta leende
fick dina blickar att dansa
som stjärnfall över himlavalvet,
glöm då aldrig, min älskling,
att all skönhet du sökte hos mig
var skönhet som sökte just dig!

Ja, som ett rosenfrö till evig glädje
gömde den sig kvar inom dig
och så fort du avviker
en enda millimeter från
den innerligaste bilden av min skönhet:
mina kyssars smak av vin
- åh, mina kyssars smak av vin,
din fristad från all bitterhet! -
då har du snart glömt bort
vad suckarna inom dig längtat efter,
ja då, min älskling
är du åter i min famn igen!

Runa Goterman, sommaren 2009

Hur närmar man sig Evert Taube?

De provensalska trubadurerna var lika stolta som skickliga hanvterkare. Skarvar, nödrim och andra defekter var inte accepterat bland dessa perfektionister. Ord och toner skulle utväljas med en kärleksfull nogrannhet och svetsas samman efter så precisa mönster att resultatet mycket väl kunde förväxlas med sången från en näktergal. En av dessa smeder, trubaduren Arnaut Danièl, var till och med så skicklig i sin utövning att han lyckades få Näktergalen att sjunga - med hans egna ord! (Fritt ur minnet, efter Dante via Ezra Pound)



Grottpoeten
När Kärlek uppstår och bröstet fylls av sång, följer ofta en serie av händelser som kommer att påverka både poeten och det samhälle han lever i. Föreställ dig en grottpoet som i full extas pekar ut en högt belägen öppning i en grotta:
- Titta på svalorna, hur de flyger fram och tillbaka genom öppningen, där uppe, högt, högt...där uppe!
Grottpoetens upptäckt pressar fram "en komprimerad känsla av möjligheter". Detta rus innehåller ofta det initiala fröet till en sång. En sång som i sin tur kan komma att inspirera en stamfrände till ett modigt hopp från en klippa, eller till att tvinna ett rep som kan kastas iväg över stupet...högt, högt...i grottöppningens riktning.


Gesternas dans
Den muntliga berättarkonsten, den orala, inrymmande både sång, filosofi, musik och gesternas dans, är överlägsen den skriftliga, åtminstone i uttrycksfullhet, och utgör grunden för vår skandinaviska kultur, precis som för den kinesiska, japanska eller grekiska kulturen. De som vill förstå vår nordiska historia i grunden måste börja med att söka i den muntliga berättarkonsten: "Det var under lummiga träd som konsten att berätta tog sin början"...:




Sjöfåglar och klippor
Kanske var det ett långvarit och intensivt studium av lätt glidande sjöfåglar - måsar, tärnor, svalor, trutar, albastrosser - och en samtidig facination över att granitklipporna stod emot havets vågor längs Atlantkusterna...kanske var det ett dualistiskt resultat av dessa motsatser som...plötsligt...inspirerade våra fornnordiska släktingar att bygga sina smäckra, sjödugliga och segelbara båtar:
- Kan dom glida för vinden, kan vi!
- Kan dom stå pall för havets vågor, kan vi!


Den siste Hyperborén
Vi som närmat oss Evert Taube via Naturen, eller Naturen via Evert Taube, vi börjar inse hur mycket han egentligen kunde, och vilka paradisiska budskap han egentligen ville förmedla...det tog många år innan budskapet i "Skutan" nådde fram till den otillgängliga del av mig, där både känslor och logik kan samverka. Ändå vill jag inte röra Taubes texter, tycker liksom...att de ska vara ifred för mina analyser.

Likväl söker jag ett riktmärke för att kunna beskriva mina upplevda konturer av det som poeten Evert Taube representerar. För mig själv kallar jag Evert Taube "den siste hyperboréen" Med Hyperborée menar jag: en sann naturälskare och årstidsdyrkare från norr. Men jag avser också den Taube som älskade det fornnordiska utan att fastna för det krigiska som i vissa fall kan förknippas med "Vikingakulturen". (Att anfallet mot Lindisfarne i själva verket kan ha varit en hämd mot katolikerna för utrotningen av den gotiska arianismen några hundra år tidigare, samt sabotaget mot nordbornas nord-sydliga och väst-östliga handel, är en helt annan historia som inte ska utvecklas just nu.)


Evert Taube - och Stockholmshatet
Antagligen fanns och finns det "kulturrasistiska" och centralmaktpolitiska motiv i Stockholmshatet mot Evert Taube? Det klassiska stockholmsföraktet mot värmlandsgruppen Sven-Ingvars är ännnu tydligare i sin kulturrasism. Det mesta som kommer från Värmland, Småland, Västergötland, Bohuslän eller eller andra delar av den svenska landsbygden är illa sett av Stockholms kulturella eliter. Allt inhemskt, "ursvenskt", hembygdsartat hotar eller krånglar till det för den internationellt inriktade Makten som styr över Stockholm. Djupare än så behöver analysen inte att bli. Att Stockholms överdimentionerade tjänstemannaklass ända sedan Gustav Wasas dagar valt någon annans smak än sin egen är uppenbar. Nej, era jävla sopor, ni har ingen egen smak! Därför kommer ni snart att bytas ut, ni också.

Evert Taube och det ursvenska
Men inget av Stockholms högfärdiga elände knäckte Evert Taube. Han var starkare än sina fiender. Gladare. Lyckligare. Ja, långt innan poeterna Gunnar Ekelöf och Lars Forsell försvarat Taube mot Stockholms uppnäsor och upphöjt honom till Sveriges största poet, var Taube redan nationalskald i svenska folkets hjärta. De umgicks dagligen med Taubes ord och musik. De somnade till hans vaggvisor och vaknade upp till hans hymner om björkarnas sus eller den nybadade granitens mjuka former.

I varje sång av Taube dyrkas den nordiska Naturen, den nordiska Kvinnan och den nordiska Livsstilen. Inte ens den store naturälskaren och kärlekspoeten Carl Michael Bellman har en suck mot Taube när det gäller att aktivera svenskarnas sug efter naturnära poesi.


Vaggvisan du sjöng
recencerades aldrig:
ditt barn sov redan



Evert Taube och begravningar
I Stockholm sjungs idag Evert Taube mestadels på begravningar. I övriga landet gärna på dop, bröllop, födelsedagar, bryggfester och skolavslutningar. Från norra Bohuslän till Roslagens södra skärgård, ja även längs Norrlandskusten och på Gotland och Öland, samt i Norge, Finnland och Danmark älskas Taube oavbrutet. Hur många skandinavier har inte nån gång i livet suckat av ren glädje:

- Åh, jag vill inte leva i någon annans trädgård, än Everts...

När en annhörig dör, och bristen på innerlighet plötsligt vaknar till liv i vårt frusna bröst, då vänder vi oss ibland till en Nils Ferlin eller en Eric Clapton, eller en Bo Setterlind, eller kanske en Pink Floyd...men nästan ALLTID till Evert Taube! En sång av Evert Taube känns lika naturlig på en svensk begravning som tårar, blommor och vin, och den skönaste av dessa "begravningsvisor":

Så skimrande var aldrig havet...är inte bara ett "nutida provensalskt mästerverk", utan också en av 1900-talets vackraste kärlekssånger, textmässigt oöverträffad inom svensk lyrik...lyssna gärna på Lill Lindfors finstämda version, eller låt Tiden avgöra Taubens nautiska position bredvid Sapho, långt där inne i det nordiska hjärtats innersta skärgård.

Skutan
Du som "önskar att din älskade vore död", du som gärna vill tjäna lite pengar och bli en auktoritet på stämningsfull begravningsmusik, till dej har jag följande råd att ge:

Försök att närma dej nya och livsbejakande Evert Taubvisor, ta till exempel "Så länge Skutan kan gå". Spela den gärna på varje ny begravning, som en hyllning till någon som älskat Livet, fast variera dig, och välj hela tiden nya eller gamla tolkningar. Det finns åtskilliga, ofta på vinyl: Telstars, Inger Berggren, Plura & Co, Kim Larsen, Hootenany Singers, et cetera

Per Myrbergs version av Skutan är finstämd och insiktsfull, Torrestads kosmisk, vänlig och full av vördnad, Håkan Hellströms kär, skönt vek och ungdomlig, Sven Bertil Taubes klangsäker, manlig, avskalad och ren, men Taubes egen 50-talsversion är nog ändå den som tar priset:...hans lite hesa, distinkta och beslutsamma röst påminner ta mej fan lite om den unge Bob Dylan...men snöa inte in på stjärnorna, we all shine on...och glöm aldrig att det finns mindre berömda artister, kanske en nedsupen granne, eller en före detta dragspelare, som kan tolka "denna livet och dödens nationalsång" i sitt eget hjärtas version. Varje hjärta är sig nämligen likt: bara vänlighet imponerar.

Gustaf Torrestads sista dagar i Paris
Det sägs att den svårt cancersjuka och kanske medvetet alkoholiserade Gustaf Torrestad sjöng "Skutan" på sin egen begravning i Paris på 50-talet, efter att ha framfört den, om och om igen, mellan borden på Montmartres nattklubbar och gjort sången världsberömd. Det är en helt sanslös historia. Om du träffar Sven-Bertil eller en släkting till Torrestad, fråga om detta, please, send me a messages.


I mitt manus sitter en av 1900-talets mest klartänkta poeter, Ezra Pound, i publiken i Paris och lyssnar på Torrestad. Utan Ezras intellektuella medverkan hade Gunnar Ekelöf och Lars Forsell knappast kunnat... eller ens vågat försvara Taube. Glöm inte bort att Taubes nästan maniska förord till "Strövtåg i Ranrike" är riktat till Ezra Pound (via Hem = Hemingway)!

Denna essäs egentliga ämne: Torrestads vistelse i Paris...hur i hela friden ska jag få in detta i Nordsjömyten?