"En samling historier baserade på verkliga och i vissa fall, rätt så overkliga upplevelser" © 2009 Gotiska Klubben och Författaren.
1. Dom gamla "skitzarna"
Beckomberga Mentalsjukhus. Beckis. 1970-talet. Jobbade på tidkort. Hoppade från den ena avdelningen till den andra. Arbetsuppgifterna varierade. Ibland fick man duscha och mata schizofrena patienter. Vi kallade dom för "skitzar". Vissa försökte bita en i handen. Om inte det funkade spottade dom på en. Andra sparkades. Nyptes och revs. Man blev alert. Närvarande. Och de använde konstiga ord man inte hört förut. Trädknullare. Industrifitta. Potatisrunkare. Jag förstod sällan vad de snackade om men gillade uppriktigheten i deras språk. Flera av patienterna var födda i slutet på 1800-talet eller tidigt på 1900-talet. De var ofta uppväxta på den svenska landsbygden. Ju mer de bet och fräste och svor, ju mer tyckte man om dom, de gamla skitzarna. På något sätt bevarade de minnet av en kultur som för länge sedan var försvunnen. Flashback 1
Youtube: 1 2
2. Ingen situation är given
I korridorerna på intagningsavdelningarna fick man ducka för loskor och askfat från psykotiska tonåringar. - Håll käft!
- In på rummet!
- Du själv då, din dumma jävel! var de vanligaste kommentarerna. Ibland satt man extravak för människor som försökt ta sina egna liv, eller andras. En gång råkade jag somna, typiskt mej, framför en roman av Knut Hamsun, och vips hade mitt extravak hängt sig ute på toaletten.
- Skärpning, Runa, sa överläkaren, så här kan det inte fortsätta!
Jo, det var mkt adrenalin i rörelse. Från alla håll och kanter. På terapiavdelningarna kunde man få en fet smäll i belöning om man gjorde ett smart löparoffer eller knyckte en dam.
- Pang, sa det bara från stolen mitt emot. Och detta trots att man just lärt motspelaren Bent Larsens klassiska strategi råd: "Fokusera på de fyra mittrutorna de första tio dragen och du överlever vilket motstånd som helst".
Nej, inga situationer var givna på Beckis. Precis som i schack gällde det att ha fria ytor framför pjäserna och att alltid ha ryggen fri. En del vårdare påstod att vansinnet rent av kunde smitta. Att man skulle akta sig "väldigt noga". Jag vet inte riktigt...men de mentalvårdare som tog åt sig för mkt av vissa patienters förmåga att manipulera med ens känslor och heliga principer, de stannade i regel inte kvar så länge på jobbet. Dom stod helt enkelt inte ut.- Hon sprang ut i vassen och försvann, brukade vi säga vid fikabordet om nyanställda som hade slutat samma dag som de börjat. Såg man dom någonsin igen, dessa stackare, hade de i regel patientkläder på sig.
3. Inte bara psyket tränades
- Ta aldrig nåt personligt om du vill överleva på Beckis! Detta var huvudregeln. Han som gav mig detta råd var för övrigt dvärg. En av de skickligaste psykologer jag mött i mitt liv. Tro det eller ej, men också han var patient. Han var även konstnär och hade sin ateljé nere i de kulvertar som sammanlänkade Beckombergas olika byggnader. Men vad som hände där nere i Beckombergas kulvertar är en annan historia...det känns tabu att tala om det... prostitutionen, narkotikan, barnen, häleriet, de oheliga allianserna mellan personal, läkare och patienter...man orkar knappt tänka på det...i vilket fall, det var inte bara psyket som tränades på Beckis.
På vissa avdelningar ingick även brottning i arbetspasset. Motståndarlaget bestod ofta av en ensam patient som just inkommit med poliseskort. Om han eller hon avböjde att ta emot sin välkomstdrink, en slurk haldol, kastade man ner honom på sängen och höll fast hans sprattlande armar och ben, samtidigt som nattsyrran i sitt urringade linne, böjde sig fram över sängkanten och tryckte in en hybernalsputa i skinkan på honom. Då lugnade han ner sig. - Så där ja, brukade hon säga med sin mjuka och vänliga röst, innan hon vinkande glatt och kilade iväg till nästa avdelning.
4. Sängen på ryggen
Jorå. Men ofta kunde det vara riktigt mysigt och hemtrevligt på Beckis. Det tror jag faktisk många håller med om. Ibland var det så lugnt och skönt på avdelningarna att man kunde spela Chicago, ett slags pokerspel, eller kolla en videorulle eller bara slappna av med en flaska whisky i personalrummet. Sedan sov man gott bland psykopater, nojor och skitzar. En natt, efter en stökig och kaotisk kväll som avslutats med några klunkar whisky för mycket, drömde jag en mardröm. Jag såg hur en patient, en hypomanisk brottare...en fullständigt ursinnig typ...samma kille som kvällen innan lagts i dubbla läderbälten av fyra vårdare från Larmstyrkan... kom krypande mot mig genom den långa och mörka korridoren. Och det märkligaste av allt, hans säng satt fast på hans rygg. Det gnisslade och knarrande från den. Chocken blev så stark att jag omedelbart vaknade. Och när jag slog upp ögonen...då fortsatte drömmen...ja sex, fem, fyra meter framför mej...släpade sig en märklig varelse fram. Vilket slags grepp brottaren hade använt för att lyckas vända upp och ner på sängen var en gåta. Som att lyfta sig själv i håret. Det finns folk som än i dag diskuterar och hur det egentligen hade gått till. Det var en tung järnsäng med både stängsel och hjul. Förlamad av skräck tjöt jag så hela avdelningen vaknade. Trodde jag hade fått delirium. Nu var det min tur att bryta igenom till Den Andra Sidan!5. All skräck måste firas
Mina tillskyndande kollegor skrattade så att de kiknade. När vi fått "dåren" på rätt köl och låst in honom på "Isoleringen" bjöd de på ännu mer whisky. All skräck måste nämligen firas på 30-avdelningarna. Dessa hillbilly-vårdare var vana vid värre. Långt värre. Dom tillhörde ju "Eliten" på Beckis. Men ingen är värst. No way. Alla har vi vår överman. Det skulle visa sig redan några dagar senare när "Texas", en sjövild och krigsskadad Vietnamndesertör, som bott granne till en kompis morsa, demolerade samma avdelning...korridorer, fikarum, matsal och rökrum, med hjälp av en avslagen golvlampa. Då var det Eliten som darrade. Som Tripp, Trapp och Trull stod de bakom medicinvagnen och huttrade likt skolgossar som hade glömt vantarna där hemma. - Runa, tell your friends...att retirera in på expeditionen...annars ska jag spela brännboll med deras döda jävla skallar!
På samma sätt som ens egna föräldrar hotade med Sigtuna Internatskola när man ställt till bråk, hotade vi de värsta marodörerna på Beckis med Den Fasta Paviljongen på Säter om de inte upphörde med sina raseriutbrott. Det hjälpte ibland, men inte alltid.
6. Ett gammalt hippieläger
Foto: Johan Zetterlund
Jorå. Ibland var det tuffa tag. Men varje dag var inte extrem. Nej då, inte alls. För det mesta höll man sig nykter och arbetade på mer normala avdelningar. Jobbet gick ut på att skydda psykotiska människor från sig själva. Man blev skicklig på att lunga ner upprörda patienter och förhandla med dom. Och man lärde sig att lyssna. Till och med att låtsas att lyssna. Våld var den sista av alla utvägar. Själmordsförsök och Depressioner. Delirium och Snetändningar. Ja alla slags Manier och Paranoida utbrott tillhörde vardagen. Av någon anledning trivdes jag bra i denna miljö. Flera av de psykiskt sjuka utstrålade en kreativitet och spontanitet som saknades i samhället utanför. Så enkelt var det nog. Som extraanställd gick man ofta omkring i privata kläder. Detta gjorde det svårt att veta vem som var patient och vem som var vårdare eller anhörig. Det var en riktig röra. Vissa avdelningar liknade små bohemiska konstnärskotterier eller hippieläger. Den enda skillnaden var att dörren till friheten alltid var låst. Och bara några få av oss hade en nyckel. 7. En julhelg på Stormen
På de "tunga" och "farliga" avdelningarna, de som kallades för "Stormen" var man däremot tvungen att bära sjukhuskläder. Vit byxa och vit kavaj. Ibland när man gick omkring i sina vita kläder kände man sig som en lägervakt. Det var inte alltid helt bekvämt att identifiera sig med denna roll. Men vårdarna hade rätt, den vita uniformen skapade en nödvändig distans till patienterna. Vissa patienters blixtsnabba nyckfullhet gjorde att man alltid var på helspänn när man gick omkring i korridoren på Stormen, eller hade ett ärende i enskilda rum eller salar. Jag Minns en julhelg i slutet av 70-talet. Fick i uppdrag att ta ett urinprov på en ung mördare och haschmissbrukare som dömts till sluten psykiatrisk vård. Han låg för det mesta i sin säng och lyssnade på hårdrock. En allmänt slö och ohyfsad typ. Om urinprovet visade sig vara haschpositivt innebar det permissionsförbud för hans del. Inga fler promenader till haschlangarna vid Brommaplans t-banestation. Inga fler besök på "Lilla Systembolaget" som Beckombergas patientcafé kallades av personalen.- Pissprov, sa jag, och viftade med glasburken i handen.
- Far åt helvete, svarade han.
- Pissa, annars blir det bälte, sa jag.
- Far åt helvete.
- Pissa, annars blir det permissionsförbud, det vet du!
- Far åt helvete.
- Om du var litet smart skulle du be mej pissa åt dej! Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att göra det, bara för att vara bussig mot dej. Men inte ens det orkar du fråga, din trötta, jävla tönt!
Ingen reaktion. Det var bara att inse att vissa typer kan man aldrig nå, aldrig sätta på plats, aldrig hjälpa. Dom är körda helt enkelt.
- Far åt helvete.
- Okej, då hämtar jag de ordinarie babianerna, så får dom fixa det på sitt sätt!
- Far åt helvete!
8. - Jesus, Jesus, Jesus!
Just då ropade sjuksyrran och jag blev tvungen att springa iväg genom kulvertarna till 1:an, en av de akuta Intagningsavdelningarna. En utflipprad kvinna från Odenplan var på ingång. Vi mötte henne i dörren, en ordinarie vårdare och jag. Hon eskorterades av två poliser. När de lämnat oss började hon vråla "Jesus, Jesus, Jesus!" Hon sprang runt oss som en odåga och gjorde plötsliga utfall mot våra ansikten med sina händer. Hennes ögon var svarta och vilda, håret inkletat i någon slags gulgrön gegga, naglarna långa, vassa och smutsiga.- Rena dårhuset det här, sa min kollega och log.
- Ska jag ta hand om dom, sa jag och pekade på kvinnans ben.
- Lugn, jag fixar det själv!
Han tog tag i kvinnans ena hand och dansade runt och sköt henne ifrån sig med hjälp av centrifugalkraften. Det såg lika glatt ut som när en storebror snurrar runt runt med en lillasyster i luften. Efter några rundor hade han tröttat ut kvinnan så pass att vi lyckades baxa in på henne på rummet. Tillslut hade vi fått henne i säng och spänt på henne bältet. Hon satt upp i sängen och fortsatte att skrika "Jesus, Jesus! Det lät som hon hade kramp. Just då tappade vi uppmärksamheten för en sekund och kvinnan vrålade högt som i helvetet: JESUS! JESUS! och kastade sig mot min kollegas arm och bet allt vad hon orkade. Hennes gula tänder satt fast i armen. Jag slog och slog och slog. På käken, på tinningen, till och med på halsen. Äntligen släppte hon. Det var ett kraftigt bett. Efter att vårdaren blivit behandlad och fått bandage runt såret satte vi oss i tv-rummet och tog några "smygöl". Han suckade djupt och sa:
- Får jag tag på den där jävla Jesus nån gång, ska han dö!
9 "Det finns inga mentalsjuka i Sverige"
Ja, det var en otäck tid. Det psykiska våldet var värre än det fysiska. Jargongen fick många att överleva mentalt. Många av vårdarna, som utåt sätt kunde ses som cyniker, plitar och sadister var i själva verket humanister. Det går inte att förklara just nu. De verkliga sadisterna var psykiatrikerna, inte alla, men många. 70 och 80-talets experimentverksamhet med psykofarmaka på patienterna är idag hemligstämplad. Vi som jobbade där spolade ned medicinen på muggen när vi tyckte att det räckte. Vi struntade i vad läkarna sa. Vi såg det vi såg. Patienter som ena dan gick omkring och ryckte som stirriga tjackpundare (amfetaminmissbrukare) och dagen efter släpade sig fram som levande döda. Patienter som kved och skrek och led av de biverkningar från alla de nya exprimentmediciner som läkarna testade åt läkemedelsföretagen. Vissa avdelningar på Beckis på 80-talet påminde om en blandning av ett koncentrationsläger och en institution för plågsamma djurförsök. Det var outhärdligt.10. Avskaffa verkligheten
Och sedan...för att kompensera övergreppen eller rent av dölja dem...lades alla svenska mentalsjukhus ner på 90-talet. Motiveringen "Det finns inga mentalsjuka i Sverige" passade tidsandan och kommunernas ekonomi. De frigivna dog i tusental. De flesta klarade inte av att flyttas 100 mil till sin forna hemkommun och bo i ett eget hem, efter att ha vant sig att leva på institutioner som Beckis, Långbro och Ulleråker under hela sitt vuxna liv. Dom dog som flugor. Söp ihjäl sig. Brann inne. Frös ihjäl som uteliggare. Eller hängde sig i sina redan nedblodade badrum. En artikel i Aftonbladet sammanfattar detta skeende. Den skildrar den tid när Sverige påbörjade projektet med att avskaffa verkligheten. 11. Dom skickades in i döden
Jag mötte mentalvårdare som grät, som inte visste vad de skulle ta sig till. Det svenska samhället hade friskförklarat deras skyddslingar, deras älsklingar, deras "defektläkta" kompisar av en enda orsak. Att snabbast möjligt skicka dom i döden. 12. Urinprovet
I vilket fall, alla har vi vår egen historia att tänka på. Senare på kvällen återvände jag till avdelningen där mördaren och haschrökaren låg. Han hade fortfarande inte givit personalen något urinprov. När jag på nytt steg in i hans rum med glasburken i handen tilltalade han mig med ett vänligt tonfall. Det hade han aldrig gjort förut.- Hej Runa, var har du varit?
- I helvetet, svarade jag irriterat. Dags för urinprov!
- Du, sa han, jag tänkte på det där du sa förut…jag har inte rökt på en vecka. Men jag är inte säker på att det räcker för att klara provet. Jag ska sluta röka hasch, jag lovar dej! Kan du inte hjälpa mej, bara för denna gång.
- Tja, okej då, svarade jag, men inte ett ljud till babbarna, för då får jag sparken ditekt.
- Jag lovar.
Så denna julafton 1977 kissade jag åt en mördare och narkoman och ställde sedan in glasburken på expeditionen. Rätt eller fel? Har man inte alla fakta i ett mål är det svårt att skapa sig en uppfattning om mitt agerande var moraliskt eller omoraliskt. Det var ju ändå jul. Jag vet inte vad du tycker som läser detta? Jag försöker bara att berätta som det var. Hur det gick för killen sedan?
Jag tror han fick tre månaders permissionsförbud.
ref: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 svd
Ab Ab svd Aftonbladet dn
69 kommentarer:
Jag läste hela din post. Den var otroligt intressant, gripande, och lite skrämmande.
En eloge.
Mer om kulvertarna, vad hände där?
Tack för intresse och vänlighet. Historierna från Beckombergas kulvertar kommer senare, när salarna och korridorerna är genomsökta och dokumenterade.
mycket bra skrivet o en kulturgarning att bevara minnet av denna tid som verkar helt obegriplig
i dagens samhalle. skriv garna mer o helst en bok
Mors!
Hittade din länk av en slump och kände igen mig rätt mycket då jag jobbade som skötare på St Lars sjukhus 86-96,en underbar tid trots allt, ett av mitt livs bästa universitet. Anders
Håller helt och fullständigt med i vad Rasmus skrev. Några berättelser från kulvertarna skulle vara mumma! Låter ju hur j-a spännande som helst.
Vet du om det finns något nedtecknat om detta redan på Internet?
tack för det, ifasth...håller på med en ny historia om en lite knepig tjej som var patient där...jo, Anders, det var ett slags Universitet, glad att du kände igen dig..."en underbar tid"...he he...håller faktisk med dej...saknar Beckis ibland...annonym, trots att det mesta är preskiberat ang kulvertarna, vill nog få berätta om det...vi får se, vi tar steg för steg.
Bra läsning, tusen tack
Tack!! Mycket mycket bra beskrivning! Jobbar ibland själv som skötare och funderar alltsom oftast på mycket av det du tar upp... Läser gärna mer!
Intressant läsning :) Går på Raoul Wallenbergskolan i Beckomberga-psykets gamla byggnader och har nu ett projekt om detta.
Tack för vänlighetenen. Det finns flera ingångar på Beckis:
1. En skönlitterär - problematiserande, dramatiserande
2. En dokumentär - beskrivande av de sakförhållande som rådde
3. En journalistisk - exprimentmedicineringen och nedläggningen som da facto sände folk i döden
4. En samhällig - varför vågar så få skriva om svenska mentalsjukhus
Gotiska Klubbens alterego, Runa, ska försöka fortsatta att berätta denna komplicerade historia så snart som möjligt. Det mesta är sant och självupplevt. Övrigt taget från historier som andra upplevt, samt från andra svenska mentalsjukhus. Runa kommer att focucera, tror vi, på punkt 1.
Otroligt intressant läsning. Läste för länge sedan en bok av liknande kvalitet, denna skriven av en patient med skildring av vårdare och andra patienter. Minns inte varifrån eller vad författaren hette, men den lämnade ett minne. I vilket fall: ser fram emot att läsa mer av dig.
Två vänliga röster på en och samma dag. Det var ovanligt. Tack så mkt.
Känner svagt igen boken du talar om, men minns inte. Får du reda på det kanske du vill återkomma.
Sitter och laddar på en historia om en kille, Janne, i artonårsåldern, som brukade springa baklänges in i väggen, pang sa det bara och så blödde han i bakhuvudet. Janne bet sig blodig i armarna, högg liksom till med käftarna. Eller så klöste han sig i ansiktet med båda händerna och gallskrek, som om det var nån annan som skadede honom...man fick aldrig vara längre än en halv meter ifrån honom. Ofta band vi hans armar bakom ryggen, eller satt på låsbara vantar på hans händer. Det fanns inget annat att göra. Ändå kunde han ibland smacka in ansiktet i väggen, hårt och brutalt. Man fick faderskänslor för honom.
- Koka fisken, skrek han ibland med en förvriden röst, som om elden vore lös. Det fanns en barnslig smärta i hans röst som var outhärdlig.
Flera rutinerade kvinnliga vårdare klarade inte av att se honom misshandla sig själv. Dom började gråta och gick därifrån. Många manliga vårdare sa: jag klarar inte detta, jag är ledsen, jag klarar det inte.
Patienter som gick på andra var normalt, men att misshandla sig själv, nej, det var otäckt...jag vet inte ens hur det ska berättas.
Och Janne sjuka mor som kom och hälsade på och frågade oss om vi tyckte att han var mogen för körtkort..
Koka Fisken, ja så kallade vi Janne. Jag vet inte, men han såg lite inavlad ut.
Häpnadsväckande läsning, jobbar själv som vårdare men har aldrig hört något liknande som det du beskriver. Ser fram emot mer och passar även på att fråga om du kan rekomendera någon annan litteratur man kan läsa om ämnet?
Tack på förhand och fortsätt skriv :)
"Häpnadsväckande". Det var ett uppiggande ord. Tack för det.
Litteratur...nej, "ämnet" är nog inte så populärt. Tänk en svensk Mishima som skildrar ett svenskt Gulag innifrån, utifrån en patients villkor, Kap 9 och 10, och som tillslut i frihet återser "sin baneman". Det vore nåt.
http://www.youtube.com/watch?v=fIjsPt9AFp8
Nej förresten, kolla Amarcord i stället, det piggar bättre upp:
http://www.youtube.com/watch?v=aCBlEE-kx7c&NR=1
Jo det har du väl rätt i, men jag vart helt tagen av din berättelse. Grävde lite i arkivet och hittade boken "Beckombergalandet" la en beställning på den och får se vad de kan ge.
Du har inte själv funderat på att skriva en bok? Du skriver hur bra som helst och man rycks verkligen med i din berättelse, sen anser jag inte att detta är något som bör falla i glömska heller. Mental"vården" är verkligen ett svart hål i våran historia, jobbar själv med folk som satt på Stretered och man får ju höra dom mest bisarra hitorier, tror självklart inte på allt dom sitter och mal om, men ändå.
Fortsätt skriv för allt i världen
Tack, du är allt för vänlig.
Googlade Beckombergalandet och Stretered. Lägger ut några trådar om några dar, det är svårt, inte att skriva, men att få nån täthet i det.
Riktigt bra skrivet, märkvärdiga berättelser. Hoppas det kommer mer i samma stil!
Som när man spetsar en levande fjäril på nålen.
Levande.
...vad innebär det att tänka – om inte att tänka på annat? Det är själva förloppet som har en tjusning, ja, förloppet och dess sorl som rör sig utanför världesn oväsen. Försök att stanna tanken för att lägga dess innehåll i dagen och ni kommer att, hur skall jag säga, eller rätytare sagt inte säga, för att bevara de ogripbara konturernas öppna skälvande linje, ni kommer inte ha någonting att ta i, bara vatten som rinner mellan fingrarna, några droppar tömda på allt behag, brända av ljuset. Det var natt nu i mina tankar, jag satt ensam i hyttens mörker och tänkte, befriad från plågorna där utanför. De behagligaste förutsättningarna för att tänka, ja, de stunder då tanken lättast glider in i sin banas vindlingar, är just de ögonblick då man tillfälligt avstår från att mäta sig mot en verklighet som förefaller outtömlig och spänningarna efter hand börjar släppa, spänningar man gått och samlat på för att skydda sig mot alla kränkningar som hotar – och jag visste i detalj vad det handlade om – och då man, alldeles ensam i ett slutet rum, ensam och uppfylld av sina tankars lopp i en spirande lättnad, gradvis övergår från en insikt om svårigheten att leva till förtvivlan över att finnas till.
(sid 66 ur novellen "Kameran" av Jean-Philippe Toussaint)
/vickan eremita
Hej
Var faktiskt ner i kulverten under gårdagen och kollade på målningarna som sträcker sig ca 200 m. Vet du något om dem som gjorde dessa? Någon gång mellan 77-79.
Marre
Hej Marre, kan du inte fota några av dom och mejla.
Oj, jag fastnade totalt för din berättelse. Som tonnåring visste man inte mycket om "Beckis". Jag växte upp i en liten håla i västmanland och vår värld var så långt bort från Stockholmarnas. Men då och då dök ord upp som kom från huvudstaden. Mobbarna i skolan retade en tjej i skolan och sa att hon hade rymt från Beckis. Många av oss hade inte en aning om vad det handlade om. Fortfarande som vuxen har, iaf jag, väldigt lite kunskap om Beckis. Därför har detta varit riktigt intressant att läsa, lite kusligt också.
Som andra här sagt.
Jag vill gärna läsa mer av dig!
Tack Eldkvinna - dina ord uppmuntrar.
"Rymt från Beckis" var ett vanligt uttryck även i min barndom.
Mer kommer, när vet jag inte.
Kanske hade man haft det bättre om mentalsjukhusen funnits kvar- eller värre. Klart är dock att som det är idag, för oss psykiskt sjuka precis som läkaren i aftonbladets artikel hävdar, är en vård under all kritik och ett så oskäligt liv som går att få.
Oerhört gripande "artikelserie", mera, mera, mera!
Jätteintressant läsning måste jag säga.
Är ssk-student i Uppsala och på väg att skriva c-uppsats om psykiatrins historia från 1850- psykreformen, alltså 90-tal. Har skrivit en del hittils och frågat runt bland den äldre generationen om hur det var och man märker att folk inte alltid är så pigga på att berätta tyvärr...vilket är synd eftersom det inte finns så mycket forskning gjord kring detta område. Men jag förstår att man får upp minnen och så, men för att psykvården ska kunna utvecklas måste det gamla dokumenteras då jag har fått den uppfattningen att vissa värderingar fortfarande lever kvar efter praktik på ulleråkers området. Tragiskt var det där ute.
Kanske att min uppsats kan leda till ngt gott.
Fortsätt att skriva, slukar det mesta kring detta ämne ett halvår framåt...
/Sanna
babyborderline och sanna, tack för era vänliga inlägg.
babyborderline, jag önskar dej lycka till. Problemet med att vara mentalsjuk i Sverige är att man
SJÄLV måste förstå hur systemet fungerar för att få bästa vården eller nån vård överhuvudtaget. Det är kanske mkt begärt av en sjuk människa. Men så är det. Så sa jag i alla fall till patienterna på Beckis. Det gäller även inom den somatiska vården.
Sanna, vad är det för typ av frågor du frågar folk som arbetat på Hispan? Skulle vara kul att veta. Skriv gärna ner några av dem om du orkar i en kommentar.
Återkommer väl med mer skrivet. Men när, det vet jag inte.
Jag har bott i beckomberga sen jag var 3 år eller nånting sånt, gått i skolan som ligger över kulvertana, har vart i kulvertana och det är mysigt där:)det är fortfarande skrämmande att gå där ibland för det har alltid bott psykon där och kommer alltid bo det också.
Annonym den 25 juni 2009 03:12 - kan du inte ta några foton nästa gång du vågar dig ner i kulvertarna?
jag har på sistone intresserat mig nåt otroligt för Sveriges psykvård och dess historia, allt du skriver är verkligen intressant!!! och skrämmande men otroligt (somsagt) intressant!
//johanna
Tack Johanna! Skriver om annat just nu, men återkommer så småningom med fler historier från Beckis.
Mycket intressant och fascinerande läsning! Arbetar själv på ett LSS-boende för män med neuropsykologiska-funktionshinder. Känner igen mig i en del situationer om än bara som en blek spegelbild.
Det du tar upp om att det helt plötsligt inte fanns några mentalsjuka i Sverige pratar vi mycket om på jobbet. Flera av mina arbetskamrater har själva arbetat inom mentalvården när det begav sig och berättat liknande historier som de du tar upp; och flera av dem som bor hos oss har dessutom suttit på instution innan de kom till oss. De flesta av de andra skulle säkerligen gjort det om de inte var för unga.
Idag ska denna typ av personer ta eget ansvar, laga mat, tvätta, städa, diska... Mitt i allt detta: avgrundsvrål, hot, sönderslagna lägenheter, allt på grund av att de inte förstår eller klarar av att hantera sin omvärld. Då vi bryter in och försöker påverka, förklara eller hjälpa "inkräktar vi på den personliga integriteten"...
Frågar du mig sviker samhället dessa människor fortfarande på samma sätt som de alltid gjort, skillnaden nu är att de får bestämma själva när de ska gå och lägga sig eller om de vill ha sin medicin... oavsett om det är bra eller dåligt för dem. Fast en fullständig avreglering av mentalvården kanske var nödvändig för att synen skulle förändras? Frågan är om de har det bättre?! Bara annorlunda skulle jag tro...
Fortsätt skriv om Beckomberga! Du skriver bra och det är otroligt intressant!
/F
Mycket intressant läsning.
Detta..som du skriver så himla intensivt,och intressant om,känns igen..Hade i mitten av 70-talet en polare som jobbade på Östra Sjukhuset i Malmö,på avd13(den låsta,stormavd) och det var inte nådigt..Haldol,som gällde där som oftast.Mycket skrämmande..Jag själv bodde granne med detta sjukhus,som har annan vård+dylikt nu för tiden.Skriv gärna mer..Helt såld på ditt skrivande/MVH: Peter
Tillägg..Länk till lite Fakta om själva sjukhuset http://www.sbk.stockholm.se/Beckomberga/bsjukhus.htm
F, Nordbo och Peter - tack så mkt för era vänligheter. Det betyder jättemkt.
Ska försöka skriva en "roman" om detta - en roman vars första utkast MÅSTE vara klar till den 26 september 2009. Ont om tid alltså.
Börjar i morrn.
120-150 sidor.
Vill ni följa utvecklingen av denna roman så är länken denna
Blir inga bilder. Bara text. Kommer att gå i väggen flera ggr. Men det fixar jag nog.
Lösenord: texas
en av Beckis mest märkliga patienter.
Tacksam för positiv och konstruktiv kritik.
Kommer att försöka skriva den utefter Gullivers resor. Låter kanske löjligt. Men så är det.
4 resor: Beckis. Krogen. Poesin. Och Paris.
Vi ses där om Ni så vill.
Du skriver jävligt originellt och fängslande.
Jobbade som biträde i psykvården på 70-talet, känner igen mycket i dina texter. Men du gör det för lätt för dig när du drämmer i med formuleringar som "De verkliga sadisterna var psykiatrikerna, inte alla, men många. 70 och 80-talets experimentverksamhet med psykofarmaka på patienterna är idag hemligstämplad."
Jag dammade fönsterbräden och satt extravak på akutavdelningar, men jag såg inga experiment eller sadister. Biverkningarna av Haldol och Mallorol var förstås ett elände, men alternativet var långt mindre tilltalande. Det blev rätt mycket medicin i början men som jag minns det var målet att trappa ner medicinen så att psykossymtom försvann med lägsta möjliga dos. Och rätt många kunde lotsas ut till arbete eller studier och bo hos sina familjer.
Jag såg många patienter som absolut inte ville ha någon behandling, säkert för att biverkningarna var för jävliga men också för att många psykotiska personer inte anser sig sjuka. Att kalla dem som ansvarar för att ändå ge dessa personer behandling för "sadister" (även med tillägget "inte alla") är för tjockt.
Och inte är det väl rätt att 70- och 80-talens svenska psykiatri var ett grymt och cyniskt experiment? Psykofarmaka hade funnits i 20-30 år redan då, och behandlingen var ungefär likadan i hela västvärlden. Och varför behandlingen skulle vara "hemligstämplad" förstår jag inte - vad jag vet ger man samma läkemedel (och mindre giftiga varianter) än idag.
Annonym 2 sept:
Tar till mig kritiken. Inser att jag begår felaktigheter när jag berättar om svensk mentalvård. Kanske spetsar för mkt ibland. All text som känns ”konstig” är i regel dåligt eller ytligt bearbetad. Jag är nog mest ute efter att "berätta av mig" om ”mina egna upplevelser” från Beckis.
Men jag går på intuition (och folköl) och måste ibland skjuta ifrån höften. Jag glömmer inte min kusliga 80-tals-känsla av att: "Hela Beckis är enbart en jävla experimentverkstad".
Kan inte släppa detta. Litar på mitt minne. Inte på mig själv. Och knappast på svensk litteratur. Men jag ser inget egenvärde i att hänga ut psykiatriker. Det är inte min grej. Hoppas jag.
Ska därför fundera på vissa formuleringar. Gillar ditt "för tjockt". Bra uttryck.
Tack för att du tog dig tid.
Trilafon – minns du den medicinen?
Patienterna gick omkring och ryckte som tjackpundare. Det var otäckt.
Runa G
Såklart jag minns trilafon, bilden av en ung man med haschpsykos som just hade fått så mycket att han inte ens orkade be om Akineton glömmer man inte. Men det var såna mediciner som gjorde att många så småningom fick ett drägligt liv.
Fortsätt skriva om psykvården förresten. Och skriv vad tycker, du har gåvan.
annonym 2 september
Kul med experter på Gotiska Klubben. Men som du beskriver det, så minns nog få Trilafon
Får nästan lindrig panic,klickar på länken till din Roman,hittar inte den genom länken,måste bara få fortsätta läsa,rena giftet.Snälla här kommer min mail till alla som vill länka mej till både "Romanen" och till annan bra läsning om just detta ämne. MVH:Peter
petrow58@gmail.com
petrow58 - lägger upp den italienska versionen ( hela jävla grodan!) här - kommer att bli mer renodlad än den svenska versionen.
Pass: ja nåt från USA tror jag. typ Califånia. Du vet ,-)
Skriver bara när jag är packad. Nu räcker det...
Alltså sorry" men lösen från "usa" eller "califånia" funka ej ..fast det var något annat :) Men jag kommer inte vidare in på anteckningar från 70-talet,skulle "älska" läsa vidare..:( peter :( Maila gärna lösen..
Kolla med Lando - han vet det mesta.
Jag har tappat bort det. Ska kolla upp med sjuksyrran.
/Conny Uschman
Gotiska Klubben
Hade varit snällt av dej,ja man tycker någon borde ha lösen,för det lösen fungerar inte för mej ..Och Lando hos honom hittar jag inget lämpligt ställe,skriva på(till),jag har totalt fastnat i denna läsning som berör så mycket,hoppas jag får ta del av Anteckningarna från 70-talet(romanen). MVH:Peter
täxas
http://gotiskaklubben.wordpress.com/2009/08/31/anteckningar-fran-70-talet/
Vänligen
Milred Kovalowski
Ett Stort Tack Milred..för lösen..:D
http://goterminnen.blogspot.com/2008/12/beckomberga-sjukhus-en-julsaga.html
Där finner jag MIN bild tagen vid Säters fasta paviljong. Länka direkt till http://spr.dinstudio.se under bilden, eller gör en insättning på 200kr till mitt SEB-konto omgående alt. ta bort bilden
Mvh / Johan Zetterlund
Swedish Past Recovers
Tack för ditt mejl, Johan!
Länken är nu på plats. Ok?
Har du fler bilder på Säter och andra mentalsjukhus?
Helst skulle jag vilja ha bilder från Beckis.
Nya bilder och gamla bilder. Interiört, exteriört.
Stämningsskapande. Överblickande.
Inte bara skrämmande. Detaljer.
Inte bara korridorer, kök, kulvertar, enskilda rum,
Utan även vackra parker
och utsikter.
”O Beckomberga Sjukhus – en bilderbok med lite text” av Runa G
Mycket intressant, gripande och spännande läsning. Skulle vara spännande om du ville skriva en bok om detta!
Tack Uffe J!
Fixar du ett anständigt bokförlag fixar jag en bok på 30 dagar. Har tillräckligt med texter.
Behöver en proffsig lektör.
Väldigt intressant läsning, det är alltid intressant med levnadsöden för jag blir alltid nyfiken på vad hände sen med de personer du beskriver och nämner.
Som exempelvis en kvinna som i hela sitt liv bott på olika sinnessjukhus / instutioner har för mig att hon var den siste boende med var det 20 personal på beckis och hade toalett-fobi så hon gjorde sina behov på golvet vårdarna hann ofta lägga ut lakannär det var dags.
Jag läste Ylva Eggehorn´s bok Liljekonvaljkungen handlar om hennes uppväxt kring Långbro och i något kapitel nämns Anna Singer från nazitysklands fångläger som är intagen på långbro sjukhus hon är s k frigångare (får lämna området på dagarna)tydligen hade hon blivit utsatt för grova övergrepp systematiskt av fångvaktare etc tragiskt levnadsöde undra vad som hände med henne sedan
Hej "uppsats-sanna" härigen och vår uppsats går framåt:), Det finns massor av material men tyvärr inte så mycket från 70 och framåt. Och böcker ur patient/patientföreningar och sjukvårdspersonalens synvinklar skiljer sig markant. Hur vanligt var det egentligen med våld..? Jag har läst rent avskyvärda fall som orsakade nerstängning av hela avdeln och polisanmälningar gentemot skötare..samtidigt som läroböckerna i psykiatrisk vård för tiden betonar "den goda omvårdnaden". Ja säger då det.
Iaf så hitta jag en länk på bilder till beckis gamla upptagningsavdeln, till er som inte sett dessa kan klicka på
http://spr.dinstudio.se/gallery1_23.html
eller markera och kopiera då jag fick hjärnsläpp och glömde bort hur man "länkar".
Uppsats blir färdig i dec lagom till jul, så den som vill ha ett ex får gärna maila till mig på
canidia17@hotmail.com
Ja adjö :P
Anonym och Uppsats-Sanna, stort tack för era inlägg.
Har lagt över dem på vår nya blogg som är mer hanterbar. Kommer att svara där. Hoppas ni inte misstycker.
Föredrar om ni skriver där - eller gör vad ni vill.
Hej! Mycket intressant läsning..
Började leta fakta om Beckis efter ett intressant samtal jag hade med min kära mor ikväll. Hon var vårdare på 24'an och fick ut några intagna under branden där i februari 81. Hittar absolut ingenting om händelsen någonstans, du vet inte om det finns dokumenterat någonstans? Vet du?
Hälsningar
Nina
Hej Nina
Berätta gärna historien. Då kan något hända. Annars inte.
24:an. Borde varit Stora Kvinns.
Har för mig att Cornelis Wreesviks förebild till Hönan Agda - en Röda Korssyrra - jobbade på 24:an eller 23:an. En vårdare sa mig: "Den där satkärringen, det där är Höna Agda!"
Fråga mor om det.
Tror jag bodde i Berlin detta år.
Det fanns många duktiga pyromaner på Beckis, men "Mia" var nog i en klass för sig.
Jag har läst din "berättelse" nu och blir fascinerad över vad som faktiskt hände inne på hemmet. Jag bor ca 50-75 meter ifrån pysket och passerar det väldigt ofta! Jag har vart i kulvertarna ett fåtal ggr och man får rysningar när man är där nere.. Nu när du skriver vad som pågick där, vågar man inte ens gå ner i kulvertarna eller kliva in i "spökhuset" :) Det var bland det bästa jag läst på länge och jag tackar för en bra "berättelse" :)
Tack för uppmuntran Anton!
Underbart intressant läsning. Jag är själv en kulvertveteran,även om det inte är psykets underjordiska gångar jag vandrat.
Tack för det, anonym! Dina ord värmer samtidigt som jag får ångest för att jag inte kan få ihop alla de andra historierna.
Kulvertveteran - cool ord ;-)
Helt makalöst bra läsning! Du ger oss vanliga svenssons ett öppet fönster in i en värld som både är bortglömd och oåtkomlig för oss vanliga dödliga. Ge oss mer! Folkmassorna törstar! Jag har ett fraktfartyg fullt med frågor jag skulle vilja ställa dig. Går det bra och om i så fall det gör det, vilket medium ska jag använda? Kommentarsfältet eller mail?
Tack så mkt Ante!
Jo, det var en märklig värld. Jag förstår det nu när jag läser vissa reaktioner på det jag berättar.
Här finns litet nytt:
http://gotiskaklubben.wordpress.com/
Svarar helst inte på mejl, om det inte är någon som har fobier mot bloggar. Vet inte just om jag har så många svar att ge dig, men det kanske finns andra som kan göra det.
Du är välkommen till nya bloggen, Ante!
Ska med stor entusiasm följa nya bloggen och girigt supa i mig av dess skatter! Nä jag undrade bara lite allmänt om mentalvården på den tiden eftersom information är ganska bristfällig. Vilket gör din blogg/ar till skattkammare. T.ex så undrar jag om tvångströja och madrasserad cell fortfarande fanns/användes på 70-talet. Vidare är jag nyfiken på den så kallade "hårda" säkerheten på mentalsjukhus t.ex Beckomberga. Var det galler, murar, ståldörrar och stora portar som på fängelser eller var det andra arrangemang som hindrade intagna från att smita iväg olovligt? Vet du vilket av sveriges alla numera nedlagda sjukhus som var "värst" vad gäller säkerhet? Alltså vilket som var mest maximum security ala Alcatraz? Är själv från Dalasocken och har varit ett par gånger vid säters gamla fasta paviljong, både utanför och innanför innan dom definitivt murade igen både ytterdörr och hålet i muren på rastgården. Och det var väldigt intressant att se och gav en liten inblick om hur det såg ut när det begav sig. Är säters fasta paviljong det som du refererar till som "Stormen"?
Ante
Nya blogger gäller även för frågor:
http://gotiskaklubben.wordpress.com/2010/01/04/historier-fran-beckomberga-sjukhus/
Runa G
Hej... Jag är tretton år gammal och jag har liksom gått in där med några kompisar och på vinden har vi hittat en såndär blå pshykopat tröja (en tvångs tröja eller vad det nu heter...) jag började gå fram mot den och sen helt plöstligt kände jag någon smeka mig från nacken ner till svanskotan... jag kollade bak men ingen var där... jag blev så chockad att jag sa till alla att gå ut... Jag tror lixom att det är hemsökt eller något... Din post är väldigt intresant... har läst hela :)
Wow grymt kul att läsa om! Jag går i Raoul Wallenberg skolan i två av de gamla lokalerna som var mental sjukhus förrut, och alla de här gångarna under beckis, och att veta vad som har hänt där innan jag kom dit för att lära mig är grymt häftigt!
tjena Runa! Ville bara säga att jag läste hela din post och det är så jävla intressant detta! Var utanför Stora Mans igår kväll och tittade mig omkring, att bara befinna sig utanför kändes kusligt, hur klarade du av att jobba där? Hur gammal var du, om man får fråga, när du jobbade där?
Läser gärna mer ifrån Beckis, jag har blivit väldigt intresserad utav dess historia den senaste tiden.
Tack Runa!
/Andre
Jag blev uppmanad av er att säga något om Mattias, som stod modell för Wdénbilden i tidskriften Puu, och också var återförsäljare. Jag tyckte mycket5 om honom, han var en förtjusande människa trots sin alkoholism. Jag bodde i ett kollektiv på Stora Södergatan i Lund, och där var han ständig gäst när han inte var i Stockholm. Varje kväll öppnade och drack han tre flaskor vitt vin med vitaminbrustabletter i sakta mak medans vi diskuterade livet. Alla i kollektivet gillade honom, och Puss förstås. Det kom t.om. ut ett exemplar av Lunds Puss, på Galleri Stora Fiskaregatan 11, där Sture Johannesson (Galleri Cannabis i Malmö) också brukade hålla till. Jag minns Mattias med värme.
Ni får gärna lägga min URL (sidan heter Konst & Politik) http://www.anarchyisorder.wordpress.com
till eran blogroll.
Mvh
Staffan
Blev litet fel där, "Wedénbilden" och "tidskriften Puss" ska det förstås vara...tangenterna slant!
Otroligt bra skrivet satt som fångad och läste allt du skrivit fick även svar på en del frågor!
Intressant post. Jag kände också att jag fick en del svar. Jag bor precis framför Brattby nedlagda vårdhem som sägs vara hemsökt. Villan jag bor i kallas för läkarvillan där anställda förmodligen bodde innan min hyresvärd köpte det. Så det händer att vi får lite besök här hemma. Nen det rör sig om snälla andar. Nör du nämnde att många tog livet av sig efter att mentalsjukhusen lades ner anar jag att det kan röra sig om personer som kanske tog livet av sig. Men det finns andra orsaker till att de kommer igen. T ex en våldsam, traumatisk död eller att döden kom snabbt så att de inte ens förstår att de är döda. men när det rör sig om så snälla spöken som bara ställer till lite ljud och ev skämtar med en och gömmer saker så kan man inte klaga. Det finns arga spöken och de som inte är så snälla. De kan i värsta fall knuffa en ut för trappor eller orsaka bränder etc. Då är det inte roligt längre.Det var en aning läskigt att upptäcka det för jag befarade att aktiviteten skulle förvärras. Enda orsaken till det är att de absolut vill förmedla något. Då kan de göra precis allt för att få kontakt.Men så blev det aldrig.Jag tycker om dem. Cecilia
Skicka en kommentar