torsdag 29 maj 2008

Humla

Sommar och tankar
och fönster
på vid gavel. In genom ytterdörren,
och jag springer upp
och hinner öppna
dörren till balkongen,
flyger genom gettot i hallen,
en helt underbar humla.
Passerar ovan köksbordet.
Tjockis, tänker jag
Fuling, tänker humlan.
Och så flyger den vidare
ut genom alla fönster
ut till blommorna...
ut till livet...

64


my papa was gone:
his habit where
down by law...

self-control



Häng dom på hatthyllan
alla dina pattar
innan du går!

söndag 25 maj 2008

A bar in Soho in New York 1978

I forgot the name of the best bar I visit in my whole life. Or the second best bar. No, it was the best. Best for dancing at least. Oh, whats the name of it? It is a shame that I can´t remember. A bar in Soho in New York 1978

Can you please help me! That was the reson I mailed you. maby you have a fiend that remember better than you? Please le me know.

Maby if I tell you a story about that Soho-bar, you will remeber it. What to tell? When I dansed with Liza. Liza Smith. Liza was from Spring Valley. Maby you know her?
Have you been i Spring Valley Please do not hit me! In Parisin a bar, Polly Maggoo, some month before a english fotballguy told me that his was from Liverpol. So I asked him: - Maby you you know the Beatles? His fist passad to the ritht of my cheek. Thank God Heven left us, standing on our feets. My my my...

No, It was not "The Kitchen", no no, it was a small bar i the south Soho in New York City. It had a entrense a little bit like the Veuvio Bakery. But I remeber no colurs. It was allways dark when I arrieved. 1978. CBGB. The Police. Studio 54. Jim Jones had just comit sueside when I arrived to Kennedy Airport. The guy next to me, Jörg, on the flight from Franfurt was taken bye the police; he predtended to play flute on his chillum for the passpolice. Do not joke with the police in New York, Runa, they told me, my friends in West-Berlin. Because they do not like it. So I was very sinsered. I reed about Jonestown in my first New York Times while the bus went in to Manhattan. My heart start to pump when I saw the Skyline. And after some weeks died Sid Visius. We met Sex Pistols in Chelsea Hotel. But that´s an onther story. Everyting seems to be an an other story, says my wifte. Anyhow, The Bar laid on a crossroad to the main street, maby West Brodway, maby somewhere around Grand Street. Are you wiht me? Ho do you do do!

Amigo, I tell u this...It was a none living area. Pretty loousy. Emthy streets. Scary. I allways took a cab down to Soho. People told me to be careful. I lived on a pension, on the 34 street. Someting like that. Freaky people. And I have no whife. And I loved to walk Canal Street and Bowery when I was drunk. I nearly got killed. But only tree times. The rest of the time was peaceful. People in New York liked me, the said I was a balettdancer from Russia. Sometimes I looked like David Bowies smallbrother, sometimes like Mick jaggers smalla brother. I was not so freaktout, but I was very tensed. My firts walk on the Fifth aveny during daytime was a hell. I thougt somebode gona kill me. But nothing happend. J had read to many papers about the danger of New York City. Then I becoed bord of beeing afraid and walkend evereywhere day and night.

I belive they where renoveiting the Twin Towers, which you could catch a glimps of outside The Bar. In sommertime, they told me, everybody where dancing in the street otside the bar. They used to have some tables on the pavement. But I was there in the winter. So we dancend inside. And how we danced...




If you can help me finding the name of that bar J shuld be happy. Because tha bar is the best bar i my lift. I meet Liza there. We danced all of the night. Some days later I went out to Lizas home in Spring Valley. Her boyfriend narely killed me. How could I know? Let me tell you a little about The Bar. I was just a room, with a bardesk and biljardadtabel in the mittle of the room and a jukebox. You think I am joking, but I am not, I don`t have a fogtraphic memory I have a telepatic memory. And that bar was the only bar with a biljardtable, a jukebox and a small small dancing floors. All the nightclubs i NYC was illigal these days, but people on the dancefloor use to telle where to go when The Bar closede around midnigt.

Souraundings where like this:

Bosse med hunden

Lyssnade på Egon nyss. Om kråkan och skatan
och sparven på gatan...

Underbart. Måste spela den nästa lördag på torget.

Det är länge sen jag blivit så förtjust i ett torg. Ett helt vanligt torg i västra Sverige. Med helt vanliga svenska människor.

Lena som har butiken på vars trappa jag spelar epskivor och singlar "Lasse Löndahl, Gunnar Wiklund, Lill Lindfors, Jailbird Singers, Sven-Ingvars och de andra" är en cool, smart och vänlig kvinna från norraste norr. Hon påminner om en kvinna jag...eller så här: hennes vänlighet inspirerar mej.

Pizzabaragarens son i Kilen - också han älskar Hafez - gillade Egon och skrattade högt åt "Bla-bla-bla". Han blev så förtjust i min portabla grammofon och mina epskivor att han kallade mej: "Sin nya idol". De flesta perser jag mött är vänliga.

Vid sidan av Villon sätter jag nog la Fontaine högst av de franska poeterna. Varför? Lättheten i språket. Klarheten och humorn i analyserna av en djurisk mänsklighet som aldrig upphör att likna sig sjäv.

Skriva om koltrasten
Jag borde skriva mer om mina tre favoritfåglar: koltrasten, fisktärnan och laduhussvalan. Det är ont om tid, sommaren hinner bli höst innan jag ens hunnit få smaka lite på våren. Årstiderna drabbar mig huller om buller. Precis som en människas olika åldrar. Varje tiondels sekund i en fisktärnas liv är antagligen lika viktig. Så fort går det nämligen. Det gäller att se upp.

Nere i fiskehamnen, mellan kajen och båtarna, möter svalor och fisktärnor varandra i extremt höga hastigheter. Undrar vad de tänker när de passerar varandra.
- Voj, kolla tärnan!
- Zzii, kolla svalan!


Länge har jag i haikuform försökt skildra ett möte mellan en fisktärna och en svala i g-sunds hamn, men det är för svårt. Att gestalta detta blixtsnabba möte är ingen enkel uppgift. Måste dra nu, sa tärnan/ men hon var sent ute/svalan var redan försvunnen.

Tja.

Min dikt om sångartävligen mellan Koltrasten och Näktergalen har försvunnit på Google. Kanske lika bra. Den slutade i vilket fall med att en reklamkonsult en dag kom ut till kråkan i skogen (han trodde nämligen det var en koltrast) och sa: - Ni sjunger ju bra, Herr Koltrast, varför marknadsför ni er inte?

Om Bohusläns gamla fiskelägen finns däremot inte så mkt kvar att skriva: girigheten
har mött varandra i alla väderstreck.

Husspekulanterna, sommargästerna, aparteidsystemet med att minska befolkningen i Bohuslän, bidragsparasiterna (nej, inte dom fattiga) och inkompetenta politiker har satt sig på samma gren: så fort de sliter tag i varandras såg, tar dramat ny fart. Man vill tjäna pengar på idyllen och samtidigt bygga bort den. Det finns nog bara en vettig lösning:

Ge sjöbodarna tillbaka: till havet


Bosse med hunden
När jag lyckats smita
från den årliga Försoningsfesten
där uppnäsor, före detta nyrika
och nyligen nyrika
samt en och annan gnet
bland de bofasta
samtalar om taxeringsvärden, balkonger
och altaner och bryggor,
gigantiska som dansbanor,
och samtidigt klagar på grannen
- alltid på grannen!-
på hans nya fina
svartbygge i sjöboden,
vem möter jag på Kaptensgatan
om inte Bosse med hunden!

Och Bosse skröt som vanligt.
För i hans fina trädgård,
i utkanten av Kilen,
bodde en koltrast.
Och ingen koltrast i hela Bohuslän
sjöng så vackert som den.
Och varje morgon börjar den sjunga,
exakt kl 0420.

Du förstår, sa Bosse,
du förstår va...

Jo, visst förstår jag.

Ni uppnäsor, ni nyrika
ni gnidare bland ortsbefolkningen
aldrig ska ni lära er
att skryta som Bosse med hunden!

Bosse är nog den sista av er
som har nån stolthet kvar.
I morse kl 0420 kollade
jag hans uppgifter: jo, de stämde.

Ge sjöbodarna tillbaka: till havet

hyperborée

en kväll översatte jag
Wandrens Nachlied
i flera dygn
utan att lyckas
somnade jag till slut
av utmattning, warte nur
är alla vaggvisors
moder

en annan gång
försökte jag minska
ner haikupoesin
till ett drama mellan
enbart två ord:

bind vind

hjärta och likviditet:
allt annat kan blåsa
sin väg

bortom udden

dansen



musik, inte ord
är urspunget
menade Schopenhauer


dansen då?

den blandar ju både
dramatik, ljus och rytm

skönast av danser
är strandgossar
i lätt sydlig vind
i en skreva
på Stångehuvud;

ligga still
bland små vita lamm
under Ingeborgs ekträd,
när en kvällsbris
från Medelplana
får löven att börja dansa,
är heller inte så illa

löv och vågor
vågor och löv

lördag 24 maj 2008

truten


Kul tänkte truten
att kalla havet för stol
och satte sig ned


->

måsen


måsen lånade
lite månsken av en våg -
och flög vidare



Nedanför granitklipporna på Stångehuvud lyste augustis fullmåne i havet. Vattnet var stilla. Då passerande en fiskmås mellan månen och dess spegelbild i vattnet. Tio år sedan. Detta var min första haiku efter många försök. Kanske lite för stiliserad, men den är svår att måla av eftersom fiskmåsen redan flygit ut ur bilden.

Nyköpings Gästabud...

En av de många berättelser jag hörde på GK

- Min tragedi var att jag inte kände den svenska historien, förstår du, sa han.Jag blev alltså inbjuden till Sveriges Television för att försvara mina teorier om att anfallet mot Lindisfarne var en hämd för gamla oförätter mot det gotiska folket av katolisiemen.

Men 08-Makten tycket inte om mej och det gick lika illa för mej i SVT som för alla innan mej och alla efter mej. Programledaren och de övriga inbjudna debattörerna hade gillrat en fälla i vilken jag föll. Inte ens Milos skildringar av invånarnas schizofrena liv i öststaterna - ett språk på jobbet och ett annat hemma - kan överträffa StockholmsMaktens ondska och den kluvenhet bland befolkningen som den orsakat.

Den ondska vi idag ironiskt kallar "Stockholmshumanismen" eller 08-Makten går inte längre att reparera. Vill du överleva i ett land som Sverige, utgå ifrån det många redan vet: Stockholm ljuger, har ljugit och kommer alltid att ljuga.

Nyköpings Gästabud om och om igen...
Nyköpings gästabud om och om igen...


Ref 1

kåkan


Tyckte Lill-Anton
var skojigast på Skansen:
-Den lilla kåkan!


ref: 1 2

fredag 23 maj 2008

Sucka ljuvt i mitt öra

Det låter som koltrastssång
dessa smeksamma ljud
du suckar mot mitt öra.

Alla våra suckar, kommer de
från samma ursrungssuck,
från samma stön av längtan
efter just Kärlekens suck?

- Sucka ljuvt i mitt öra
längst hela Djurgårdsbrunnkanalen,
och jag ska viska dej en sång
dina suckar alltid kommer minnas!

Djurgårn

Jag har så många vänner här i trakten,
vänner med en djup
och innerlig känsla för livet,
jag älskar dom verkligen,
alla fåglarna på Djurgården!

Koltrasten längs Djurgårdsbrunnsviken,
som alltid hälsar på mej,
oavsett om jag sagt nåt, eller inte.

Och Näktergalen i pilträden
vid det japanska tehuset,
som har lärt mej lyssna
på ljud
av vitt skild natur.


Såna vänner...
Såna vänner...


Men även hundarna runt Karlaplan
tillhör mina stratiegiska vänkrets:
- Voff, hälsar jag vänligt när vi möts
utanför Ica Karlaplan.
- Voff, voff svarar de dubbelt
så artigt tillbaka.

Är det möjligen ras - eller uppfostran
som gjort er så
förbannat väluppfostrade?

(1983)

lördag 17 maj 2008

Långsamma ögonblick

Dessa långsamma ögonblick
när åtrå och uppfyllelse
just är på väg att förenas
- vart tog de vägen?




Länge sen jag blåste dej i nacken.
Jag säger fortfarande "Dej".
Det går inte ur mej.

Länge sen du andades i mitt öra:
- Dags att börja dansa!
även om det var mitt i natten.

Länge sen.
Länge sen.

åh, åh, åh

All min längtan
i denna kyss, farväl

All din längtan
i denna kyss, farväl

bara vår
bara vår
bara vår

onsdag 14 maj 2008

En hemsk dröm

Keaton, jag hade en hemsk dröm just nu.

Det var på Dramaten i Stockholm. En ny pjäs av Lars Norén hade premiär, en pjäs där publiken fick deltaga som skådespelare.

Halva publiken kom från Södermalm.
Och halva från Östermalm.

Och alla satt och onanerade öppet i bänkrad efter bänkrad. Dom var välklädda och dom hade masker på sig, ungefär som i den sista filmen av Snaly Kurbeck. Vissa föreställde Strindberg, andra Ingmar Bergman och några Frans Kafka.

Då plötsligt stormar in på scenen en påtänd Thorsten Flink. Amfetamin eller koakin?
Jag vet inte. Men han vrålade till dom:

- Ni jävla as som sitter här för ert eget höga nöjes skull, vad vet ni egentligen om njutning.

Jag vaknade just då med en fruktansvärd ångest och skriver ner det precis som jag minns det.

Jag har ofta talat med Swedenborg om denna dröm...

måndag 12 maj 2008

bassholem

En sån här dag skulle man ligga
och skratta vid en klipphäll i Bohuslän
bland blommande violer
när hingstarna
just galopperat förbi.
Nej, ingen vårdag känns mig längre för ung.
Och violerna talar
ungefär samma språk
som fyllot på en krog:
rus rus, mera rus...