Bosse med hunden

Lyssnade på Egon nyss. Om kråkan och skatan
och sparven på gatan...

Underbart. Måste spela den nästa lördag på torget.

Det är länge sen jag blivit så förtjust i ett torg. Ett helt vanligt torg i västra Sverige. Med helt vanliga svenska människor.

Lena som har butiken på vars trappa jag spelar epskivor och singlar "Lasse Löndahl, Gunnar Wiklund, Lill Lindfors, Jailbird Singers, Sven-Ingvars och de andra" är en cool, smart och vänlig kvinna från norraste norr. Hon påminner om en kvinna jag...eller så här: hennes vänlighet inspirerar mej.

Pizzabaragarens son i Kilen - också han älskar Hafez - gillade Egon och skrattade högt åt "Bla-bla-bla". Han blev så förtjust i min portabla grammofon och mina epskivor att han kallade mej: "Sin nya idol". De flesta perser jag mött är vänliga.

Vid sidan av Villon sätter jag nog la Fontaine högst av de franska poeterna. Varför? Lättheten i språket. Klarheten och humorn i analyserna av en djurisk mänsklighet som aldrig upphör att likna sig sjäv.

Skriva om koltrasten
Jag borde skriva mer om mina tre favoritfåglar: koltrasten, fisktärnan och laduhussvalan. Det är ont om tid, sommaren hinner bli höst innan jag ens hunnit få smaka lite på våren. Årstiderna drabbar mig huller om buller. Precis som en människas olika åldrar. Varje tiondels sekund i en fisktärnas liv är antagligen lika viktig. Så fort går det nämligen. Det gäller att se upp.

Nere i fiskehamnen, mellan kajen och båtarna, möter svalor och fisktärnor varandra i extremt höga hastigheter. Undrar vad de tänker när de passerar varandra.
- Voj, kolla tärnan!
- Zzii, kolla svalan!

Länge har jag i haikuform försökt skildra ett möte mellan en fisktärna och en svala i g-sunds hamn, men det är för svårt. Att gestalta detta blixtsnabba möte är ingen enkel uppgift. Måste dra nu, sa tärnan/ men hon var sent ute/svalan var redan försvunnen.

Tja.

Min dikt om sångartävligen mellan Koltrasten och Näktergalen har försvunnit på Google. Kanske lika bra. Den slutade i vilket fall med att en reklamkonsult en dag kom ut till kråkan i skogen (han trodde nämligen det var en koltrast) och sa: - Ni sjunger ju bra, Herr Koltrast, varför marknadsför ni er inte?

Om Bohusläns gamla fiskelägen finns däremot inte så mkt kvar att skriva: girigheten
har mött varandra i alla väderstreck.

Husspekulanterna, sommargästerna, aparteidsystemet med att minska befolkningen i Bohuslän, bidragsparasiterna (nej, inte dom fattiga) och inkompetenta politiker har satt sig på samma gren: så fort de sliter tag i varandras såg, tar dramat ny fart. Man vill tjäna pengar på idyllen och samtidigt bygga bort den. Det finns nog bara en vettig lösning:

Ge sjöbodarna tillbaka: till havet


Bosse med hunden
När jag lyckats smita
från den årliga Försoningsfesten
där uppnäsor, före detta nyrika
och nyligen nyrika
samt en och annan gnet
bland de bofasta
samtalar om taxeringsvärden, balkonger
och altaner och bryggor,
gigantiska som dansbanor,
och samtidigt klagar på grannen
- alltid på grannen!-
på hans nya fina
svartbygge i sjöboden,
vem möter jag på Kaptensgatan
om inte Bosse med hunden!

Och Bosse skröt som vanligt.
För i hans fina trädgård,
i utkanten av Kilen,
bodde en koltrast.
Och ingen koltrast i hela Bohuslän
sjöng så vackert som den.
Och varje morgon börjar den sjunga,
exakt kl 0420.

Du förstår, sa Bosse,
du förstår va...

Jo, visst förstår jag.

Ni uppnäsor, ni nyrika
ni gnidare bland ortsbefolkningen
aldrig ska ni lära er
att skryta som Bosse med hunden!

Bosse är nog den sista av er
som har nån stolthet kvar.
I morse kl 0420 kollade
jag hans uppgifter: jo, de stämde.

Ge sjöbodarna tillbaka: till havet