Grodornas kungar

Grodorna i träskets dy
tröttnade på republiken,
kväkte högt i himlens sky
tills Oden hörde klagoskriken.
Han drog ut på kungajakt
och dumpade i deras diken
en trästock, helt utan makt.



Monarken föll med sånt brak och dunder
att undersåtarna från träskets trakt
huller om buller, och utan sans och takt,
allesammans plumsade inunder
näckrosblad och liljors vita strån
och gömde sig i varje pöl vid ån!


Det dröjde innan de kröp fram och såg i synen
denne jättelike Monark
som skickats av försynen.
Och trots att kungen
enbart var en stock,
satte den skräck
i grodornas flock.


Till sist bland smådjur blyga
törs en nyfiken groda smyga
sig över dyngpölens trygga gräns
för att visa upp sin dryga existens.
En följer efter. Så en tredje. Sedan vågar
sig alla fram. Nu är ingen längre skygg!
Snart var groda framåt tågar,
så glad och nationell och trygg
och hoppar omkring på kungens rygg.
Och det goda, vänliga Majestätet
blundar och tar allt med ro.
Då höjs på nytt det gamla klagolätet
så gällt att Oden knappt vill sina öron tro:

"O store Gud, hit med en kung som rör sig!
Denna duger knappt att hänga tvätt på tork"
Då sände Oden grodorna en stork.
Vad den kungen hade för sig
i sitt rike gissas lätt.
Grodor var hans älsklingsrätt!
Girigt han i träsket påtar,
spisar sina undersåtar
varje afton till supé.
Spjärna emot alls intet båtar
storkens offer, och när de
ömkligt kväker om förtrycket
blir det Oden aningen för mycket:


"Vad nu? Skall er nyck bli Gudars lag?
Ni borde från den allra första början
gett er till tåls i den republikanska sörjan.
Nu lät jag er av nåd välsignas med en svag
men mild och ädelmodig herre.
Den som ej är nöjd kan vänta att en dag
få dras med någon som är värre."


Jean de La Fontaine efter Aesop
Översättning: Ivar Harrie, 1959.
Modifierad och förvanskad av Gotiska Klubben.