The rime of the Ancient Mariner

The fair breeze blew, the white foam flew,
The furrow followed free;
We were the first that ever burst
into that silent see.

The fair breeze continues; the ship enters the Pacific Ocean, and sails northward, even till it reaches the Line. The ship hath been suddenly becalmed:

Down dropt the breeze, the sails dropt down,
- Twas sad as sad could be;
And we did speak only to break
The silence of the sea!



Brisen blåste klar, stäven lämnade kvar
vågor, som likt lågor yrde
av skummande vitt;
vi blev de första men som styrde
genom jordens tysta mitt!

En lätt bris blåser och skeppet seglar över Ocianen
och bryter Ekvatorn. Så mojnar vinden och skeppet tappar fart:

Och vinden dog, och seglen föll ihop
och sorgen kändes tung och kvav;
vår klagan var nu det enda rop
som bröt stiltjen på detta dödens hav!


From "The rime of the Ancient Mariner", by Samuel Taylor Coleridge.
Två verser ur "Rimsången om den Gamle Sjömannen"
Översättning/tolkning, Gotiska Klubben

The sound of silence by Paul Simon