Hur närmar man sig Evert Taube?

De provensalska trubadurerna var lika stolta som skickliga hanvterkare. Skarvar, nödrim och andra defekter var inte accepterat bland dessa perfektionister. Ord och toner skulle utväljas med en kärleksfull nogrannhet och svetsas samman efter så precisa mönster att resultatet mycket väl kunde förväxlas med sången från en näktergal. En av dessa smeder, trubaduren Arnaut Danièl, var till och med så skicklig i sin utövning att han lyckades få Näktergalen att sjunga - med hans egna ord! (Fritt ur minnet, efter Dante via Ezra Pound)



Grottpoeten
När Kärlek uppstår och bröstet fylls av sång, följer ofta en serie av händelser som kommer att påverka både poeten och det samhälle han lever i. Föreställ dig en grottpoet som i full extas pekar ut en högt belägen öppning i en grotta:
- Titta på svalorna, hur de flyger fram och tillbaka genom öppningen, där uppe, högt, högt...där uppe!
Grottpoetens upptäckt pressar fram "en komprimerad känsla av möjligheter". Detta rus innehåller ofta det initiala fröet till en sång. En sång som i sin tur kan komma att inspirera en stamfrände till ett modigt hopp från en klippa, eller till att tvinna ett rep som kan kastas iväg över stupet...högt, högt...i grottöppningens riktning.


Gesternas dans
Den muntliga berättarkonsten, den orala, inrymmande både sång, filosofi, musik och gesternas dans, är överlägsen den skriftliga, åtminstone i uttrycksfullhet, och utgör grunden för vår skandinaviska kultur, precis som för den kinesiska, japanska eller grekiska kulturen. De som vill förstå vår nordiska historia i grunden måste börja med att söka i den muntliga berättarkonsten: "Det var under lummiga träd som konsten att berätta tog sin början"...:




Sjöfåglar och klippor
Kanske var det ett långvarit och intensivt studium av lätt glidande sjöfåglar - måsar, tärnor, svalor, trutar, albastrosser - och en samtidig facination över att granitklipporna stod emot havets vågor längs Atlantkusterna...kanske var det ett dualistiskt resultat av dessa motsatser som...plötsligt...inspirerade våra fornnordiska släktingar att bygga sina smäckra, sjödugliga och segelbara båtar:
- Kan dom glida för vinden, kan vi!
- Kan dom stå pall för havets vågor, kan vi!


Den siste Hyperborén
Vi som närmat oss Evert Taube via Naturen, eller Naturen via Evert Taube, vi börjar inse hur mycket han egentligen kunde, och vilka paradisiska budskap han egentligen ville förmedla...det tog många år innan budskapet i "Skutan" nådde fram till den otillgängliga del av mig, där både känslor och logik kan samverka. Ändå vill jag inte röra Taubes texter, tycker liksom...att de ska vara ifred för mina analyser.

Likväl söker jag ett riktmärke för att kunna beskriva mina upplevda konturer av det som poeten Evert Taube representerar. För mig själv kallar jag Evert Taube "den siste hyperboréen" Med Hyperborée menar jag: en sann naturälskare och årstidsdyrkare från norr. Men jag avser också den Taube som älskade det fornnordiska utan att fastna för det krigiska som i vissa fall kan förknippas med "Vikingakulturen". (Att anfallet mot Lindisfarne i själva verket kan ha varit en hämd mot katolikerna för utrotningen av den gotiska arianismen några hundra år tidigare, samt sabotaget mot nordbornas nord-sydliga och väst-östliga handel, är en helt annan historia som inte ska utvecklas just nu.)


Evert Taube - och Stockholmshatet
Antagligen fanns och finns det "kulturrasistiska" och centralmaktpolitiska motiv i Stockholmshatet mot Evert Taube? Det klassiska stockholmsföraktet mot värmlandsgruppen Sven-Ingvars är ännnu tydligare i sin kulturrasism. Det mesta som kommer från Värmland, Småland, Västergötland, Bohuslän eller eller andra delar av den svenska landsbygden är illa sett av Stockholms kulturella eliter. Allt inhemskt, "ursvenskt", hembygdsartat hotar eller krånglar till det för den internationellt inriktade Makten som styr över Stockholm. Djupare än så behöver analysen inte att bli. Att Stockholms överdimentionerade tjänstemannaklass ända sedan Gustav Wasas dagar valt någon annans smak än sin egen är uppenbar. Nej, era jävla sopor, ni har ingen egen smak! Därför kommer ni snart att bytas ut, ni också.

Evert Taube och det ursvenska
Men inget av Stockholms högfärdiga elände knäckte Evert Taube. Han var starkare än sina fiender. Gladare. Lyckligare. Ja, långt innan poeterna Gunnar Ekelöf och Lars Forsell försvarat Taube mot Stockholms uppnäsor och upphöjt honom till Sveriges största poet, var Taube redan nationalskald i svenska folkets hjärta. De umgicks dagligen med Taubes ord och musik. De somnade till hans vaggvisor och vaknade upp till hans hymner om björkarnas sus eller den nybadade granitens mjuka former.

I varje sång av Taube dyrkas den nordiska Naturen, den nordiska Kvinnan och den nordiska Livsstilen. Inte ens den store naturälskaren och kärlekspoeten Carl Michael Bellman har en suck mot Taube när det gäller att aktivera svenskarnas sug efter naturnära poesi.


Vaggvisan du sjöng
recencerades aldrig:
ditt barn sov redan



Evert Taube och begravningar
I Stockholm sjungs idag Evert Taube mestadels på begravningar. I övriga landet gärna på dop, bröllop, födelsedagar, bryggfester och skolavslutningar. Från norra Bohuslän till Roslagens södra skärgård, ja även längs Norrlandskusten och på Gotland och Öland, samt i Norge, Finnland och Danmark älskas Taube oavbrutet. Hur många skandinavier har inte nån gång i livet suckat av ren glädje:

- Åh, jag vill inte leva i någon annans trädgård, än Everts...

När en annhörig dör, och bristen på innerlighet plötsligt vaknar till liv i vårt frusna bröst, då vänder vi oss ibland till en Nils Ferlin eller en Eric Clapton, eller en Bo Setterlind, eller kanske en Pink Floyd...men nästan ALLTID till Evert Taube! En sång av Evert Taube känns lika naturlig på en svensk begravning som tårar, blommor och vin, och den skönaste av dessa "begravningsvisor":

Så skimrande var aldrig havet...är inte bara ett "nutida provensalskt mästerverk", utan också en av 1900-talets vackraste kärlekssånger, textmässigt oöverträffad inom svensk lyrik...lyssna gärna på Lill Lindfors finstämda version, eller låt Tiden avgöra Taubens nautiska position bredvid Sapho, långt där inne i det nordiska hjärtats innersta skärgård.

Skutan
Du som "önskar att din älskade vore död", du som gärna vill tjäna lite pengar och bli en auktoritet på stämningsfull begravningsmusik, till dej har jag följande råd att ge:

Försök att närma dej nya och livsbejakande Evert Taubvisor, ta till exempel "Så länge Skutan kan gå". Spela den gärna på varje ny begravning, som en hyllning till någon som älskat Livet, fast variera dig, och välj hela tiden nya eller gamla tolkningar. Det finns åtskilliga, ofta på vinyl: Telstars, Inger Berggren, Plura & Co, Kim Larsen, Hootenany Singers, et cetera

Per Myrbergs version av Skutan är finstämd och insiktsfull, Torrestads kosmisk, vänlig och full av vördnad, Håkan Hellströms kär, skönt vek och ungdomlig, Sven Bertil Taubes klangsäker, manlig, avskalad och ren, men Taubes egen 50-talsversion är nog ändå den som tar priset:...hans lite hesa, distinkta och beslutsamma röst påminner ta mej fan lite om den unge Bob Dylan...men snöa inte in på stjärnorna, we all shine on...och glöm aldrig att det finns mindre berömda artister, kanske en nedsupen granne, eller en före detta dragspelare, som kan tolka "denna livet och dödens nationalsång" i sitt eget hjärtas version. Varje hjärta är sig nämligen likt: bara vänlighet imponerar.

Gustaf Torrestads sista dagar i Paris
Det sägs att den svårt cancersjuka och kanske medvetet alkoholiserade Gustaf Torrestad sjöng "Skutan" på sin egen begravning i Paris på 50-talet, efter att ha framfört den, om och om igen, mellan borden på Montmartres nattklubbar och gjort sången världsberömd. Det är en helt sanslös historia. Om du träffar Sven-Bertil eller en släkting till Torrestad, fråga om detta, please, send me a messages.


I mitt manus sitter en av 1900-talets mest klartänkta poeter, Ezra Pound, i publiken i Paris och lyssnar på Torrestad. Utan Ezras intellektuella medverkan hade Gunnar Ekelöf och Lars Forsell knappast kunnat... eller ens vågat försvara Taube. Glöm inte bort att Taubes nästan maniska förord till "Strövtåg i Ranrike" är riktat till Ezra Pound (via Hem = Hemingway)!

Denna essäs egentliga ämne: Torrestads vistelse i Paris...hur i hela friden ska jag få in detta i Nordsjömyten?

Diarium Spirituale - Emanuel Swedenborg

Emanuel Swedenborg
Ur Andliga Dagboken, Diarium Spirituale. Av Swedenborg själv kallad Märkvärdigheter, Memorablia.

Om svenska städer, yttersta domen och svenska folket

5034. Även det svenska folket bor i städer, av ovan omtalad orsak, nämligen för att dedärigenom skola hållas i en invärtes fruktan för lagens straff och för mistning av sitt anseende för rikedom och äreposter. Denna fruktan kvarbliver efter döden, om de vistas istäder, men om de bo utanför städerna, försvinner denna farhåga. Även de svenska städerna äro flera till antalet, som fallet är med de andra. De ligga dock nära varandra, så att man på en minut kan komma från den ena till den andra. De skiljas åt genom ett stycke mark eller ett stycke mur. Städerna äro grupperade efter olikheterna i befolkningens lynne och natur,det vill säga efter deras naturliga godhet eller ondska och därmed följande sanning eller falskhet, och detta åt öster, söder, väster och norr. Samma slags befolkning är merendels förlagd i en så placerad stad, men de äro sammanförda på följande sätt. När onda andar äro förlagda i städerna, så äro de värsta i mitten, och därefter gradvis bättre ända till utkanterna;på detta sätt bevakas de onda som äro där inne. Men i de städer, som bebos av goda, där äro de bästa i mitten och sedan, gradvis ända till utkanterna, de mindre goda och understundom sådana onda, som kunna förbättras. Därför kunna de änglar, som äro ovanom och därinne, genast se, hurudan staden är; de bedöma deras natur och lynnen efter deras lära om gott ochsant och deras därav följande leverne. Det är därför som stad i Ordet betecknar lära.

5035. Vad de svenska städerna beträffar, så är Stockholm huvudstaden, i öster låg Falun, i norr Borås och så vidare, dock alla utgörande en enda stad. Även de som bo på landsbygden, långt från städerna, hava sina hus där och bo i alla fall i städerna. Orsaken ärockså den, att de onda leva som rövare, ty hos dem övas olika slag av stråtröveri, så snart deäro utanför städerna och därmed utanför faran för liven, för lagen och för anseendet. De nämnda städerna bebos emellertid av onda.

5036. De goda äro däremot samlade i en annan stad, som liknar Göteborg; mitt i denna stadbo de, som alltid varit ärliga under sin levnad. Merendels bo de först i hus, som likna dem de bebott i livet, men bostäderna ändras sedan efter förändringarna i deras livsbeskaffenhet.

5037. Vad beträffar det svenska folket i allmänhet, så tillhör det de elaka folken. Det goda hos dem är oäkta, och även det sanna. De tänka nämligen mera från sitt innersta än andra nationer. Emedan de numera leva i frihet i jämförelse med förr, då de voro under envälde, så framträder deras inre och blir fortare än förr synligt i det andra livet. Förr voro de visserligen också ärelystna men mera inom sig: fruktan för konungen och hans makt hejdade dem då, och den håller deras begärs glöd liksom dold under askan, ur vilken den dock bryter fram. Svenskarna bry sig i allmänhet icke om borgerligt gott och borgerligt sant, som framträder i lagen och därifrån i sederna, utan de förvanska det goda och sanna ilagen, så mycket de kunna. De fråga icke heller efter det goda och sanna i religionen, somde därför endast bekänna med munnen, sägande sig vara kristna. Men de äro ingenting mindre; ty det borgerligt goda och sanna är religionens grundval, emedan det är liv och gärning.

5038. Detta framställdes genom en uppenbarelse, som det plägar ske i den andra världen. I höjden syntes en skepnad med en kniv och en sax: kniven framställer och betecknar det goda i samhällslivet och saxen det sanna. När de, som voro i den nämnda stora staden, sågo detta, då gladde sig de onda och gillade det och kallade det även för kvickt, sinnrikt ochklokt, vilket betydde, att de som förfalska det goda och sanna, de vinna därför erkännande, bli omtyckta och befordrade till hedersposter och vinster. Det syntes, att knivens och saxenskraft var så stor, att den kunde tränga till människans inre, vilket var ett tecken, att de kunnaalldeles förfalska det goda och även det sanna, så att det är omöjligt att stå emot. Men desom voro bättre, de gladde sig icke och brydde sig icke därom, några, emedan de icke haftslughet nog att förfalska det goda och sanna, andra, emedan de kunnat men icke velat göradet, och så av varjehanda anledningar.

5039. När kniven och saxen syntes i höjden, då skilde änglarna på Herrens befallning debättre från de onda, och de bättre utgingo ur staden. Och nu sjönk den stora på detta sättbefolkade staden i sin mitt djupt ned, nästan som då vatten suges ned i virvel genom ett hål,det övriga av den stora staden sjönk långsamt. Därvid rasade först husen, och då börjademan på nytt uppbygga en stad, men nu i en annan ordning, varom på annat ställe.Ordningen är sådan, att de värsta äro i mitten, och de mindre onda runt omkring. Menhurudan anordningen är, det kunna icke invånarna veta, utan endast änglarna genom genom Herren; den sker nämligen med vederbörlig växling efter ondskans och falskhetens natur hos dem.


5040. Huru brottsliga och fräcka de flesta av denna nation äro, kan icke beskrivas; bland de värsta äro trollkarlarna, som övat ont på jorden. De öva ännu värre ont i det andra livet, men de ödeläggas fortare. Men de, som på jorden idkat yrken, som kräva konstfärdighet, såsom maskinkonst och trädgårdskonst, de omvandla dessa i trollkonster och föröva gräsliga ting, som jag dock icke får beskriva, ty de äro sådana, att de ej kunna begripas.

5041. De bättre slå sig också tillsammans i städer på skilda ställen, utanför den stora, och utställa vakter. Men det oaktat oroas de oavbrutet av rövare, ty från den stora staden rycka sådana ut, när de andra veta om ingenting eller sysselsätta sina tankar med annat, och då tillfoga de dem skada, som gör, att de äro tvungna att flytta till en annan plats.

5042. Därnäst sjönk en del av den stora staden djupare, och ännu djupare sjönk Falun, av denorsak att de onda där äro mera i sitt invärtes än andra. De ha dock i våra dagar blivit värreän de fordom voro, vilket vållats av deras styresman (A. Swab). Denne har nämligensöndrat befolkningen, tubbat med vinning och penningar, belönat alla, som höllo medhonom, och utmärkt dem även både genom ränker och ord. De övriga, hurudana de än voro,ärliga och oärliga, har han förföljt på alla vis, berövande dem deras inkomster, tadlandedem personligen och genom andra, korteligen, han har utsått misshälligheter och invärtestvedräkt i alla kretsar i staden. Följden härav blev, att dessa, som från gamla tider haftärligheten till arvedel och därför även innerst inne varit visa, nu mera, emedan de utrotatdessa egenskaper hos sig, äro bland de sämsta folkslagen i Sverige. Därför ha de ocksåsjunkit till ett större djup än de andra.

5043. Allt som allt, det svenska folket är sämre än något annat folk i Europa, med undantagav det italienska och ryska. De tänka nämligen i det inre, ej i det yttre; så ha de nämligenhelt och hållet inrättat sig, liksom flera andra. Med större färdighet än någon annan föra deen utvärtes ärlighet till torgs, så att de med denna kunna bedraga vem de vilja i det andralivet. De tänka mera än andra i sitt inre, men detta kommer ej fram i deras yttre skick. Det har visat sig, att de i sitt inre hysa hätskhet, hatfull hämndlystnad och grymhet och att de äro fulla av svek i sin hätskhet och hämndlystnad, ända till andras fördärv. Allt detta uppenbaras i det andra livet, ty där visas det inre.

Tankar och syner i andliga ämnen. EM Swedenborg

Olle Ljungström

Olle Ljungström
Det är aldrig för sent att skaffa nya idoler. Det är aldrig för sent att erkänna att man är för sent utvecklad och kan upptäcka saker och ting åratal efter andra. Har inget viktigare att säga än att jag lyssnar på Bäst av Olle Ljungström dagarna i enda. Sedan en vecka. Som ett slags rus är hans röst. Och texten. Och musiken. Blir bara bättre och bättre och bättre. Träffade honom några gånger, på ett café på Östermalm, tror jag. En trevlig kille, smartare och känsligare än vad han låtsades att vara.

Till sin Ängel

Anna Odell
Kaxig, modig, stolt och ödmjuk.
En häftig konstnär i vår tid.
Allt sitter i blicken.
Och dom hjärntvättade ska hata dig.
Och dom kuvade ska håna dig.
Och dom rädda ska förbli rädda.
Och dom liknöjda ska förbli liknöjda.
Och dom psyksjuka och uteliggarna
ska göra dej - till sin Ängel.

Lars Lerin på Waldemasrsudde 2008

Youtube Laxholmen Mellan Husen Wiki Google Bloggsok Sesam Tradera
Lars Lerin
Krakow. Marocko. HSB-hus. Sibirien. Björkskog. Anløp i Solvaer. Tråkig kväll i Schweitz.

Titlar på Lars Lerins akvareller som visas på Waldemarsudde på Djurgården till 18 januari 2009.

Han ser helt vanlig ut, värmlänningen Lars Lerin, ungefär som en korsning av Björn Skifs, Ingmar Stenmark, Kenny Bräck och Kjell Höglund. Vänligheten; koncentrationen; hastigheten; den ödsliga poesin.

* * * * * * * * * * Lars Lerin tackar för recensionen * * * * * * * * * *

TV4: Akvarellkonstnären Lars Lerin om sin konst ( Malou intevjuar)
TV4: Malou visar Lars Lerins tavlor
* * * * *

Ljusets råttfångare
De flesta av Lerins motiv har nåt gemensamt...bortsätt från en pedantisk intensitet i komposition, känslans envisa närvaro/frånvaro och en slags djupsinnig slarvighet a la zen....nämligen: ljuset...ljuset...ljuset!

Lars Lerin är ljusets råttfångare! Hos fiskarbefolkningen i Loftoten, i björkskogen, i Indien, i snön, på Sibiriens vidder, i vinden bland trutarna, överallt i det stålblåa mörkret: dessa plötsliga ljussken som får ögat att vilja kisa för att de är så intesiva.

Vissa av Lerins platser har man själv besökt. Andra tror man sig känna igen. Jag skrattade åt "Tråkig kväll i Schweitz". Ett minne dök upp. Det var precist så där tråkit illuminerat i Geneves borgliga kvarter. Men likväl förandligat, elektrifierat och "påtänt"(berusat)

...hur som helst, vad är det där extra som gör Lars Lerin till en av vår tids stora konstnärer? Vet inte rikitgt. Jag är väl ingen konstkännare heller! Men Lerins akvareller behöver knappast passera intellektet för att man ska uppleva dem: de går direkt in i blodet.

Svindlande, tunt, kusligt, ömsint
Alla som haft en bra förälskelse eller ett bra knull behöver inte ha gått på Kärlekshögskolan. Jag menar, det finns nåt ointellektuellt hos Lerin som jag högaktar, men inte kan förklara. Lusten att vilja kommunicera med var och en av oss utan att avkräva oss bildning. De stora konstnärerna är också de stora pedagogerna, likt älvar eller avloppsvatten finner de sina egna vägar.

HSB-husen är sanslösa. Svindlande. Tunna. Trist-spännande! Kusliga. Likväl ömsinta. Och jag kan knappt förklara varför. Och den där mörkröda persiska mattan i en av av tavlorna. Vi ler, kvinnan bredvid mig och jag.
-Iranska invandrarförorter?
-Tja, kanske det...men Lerins HSB-hus, det handlar likväl om nåt annat...om ljuset...ljuset...det övergripande ljuset.

Om Lerins mörka materia, skriver Sven:
"...lika stark som den mörka blåsvarta färgen i en stor akvarell av Lars Lerin, målad mitt i vintern i Lofoten. Med hjälp av dessa starka mörka färger, eller den tunga rytmen i musiken, skapas kontrasterna som är ursprunget till att vi kan se ljuset. Både Cult of Luna och Lars Lerin bevisar den vetenskapliga sanningen att det finns lika mycket mörk materia i universum, som den synliga. Och att våga möta mörkret, i alla dess former, är förutsättningen för att kunna se ljuset i tillvaron"


Från borglig till helig
Jag märkte nåt bland besökarna på Waldemarsudde. Även om många av dem var ovanligt distingnerade och kultiverade, så var de märkbart berörda...och då övergår konsten från att vara "borglig" till att bli "helig". Den här gången tyckte jag bra om Stockholms borgarklass. De kunde uppföra sig värdigt för en gångs skull, typ närvara. Vi behöver helig konst, det är inget snack om det. Och Lerin är så nära det heliga som det bara går att komma. (hade även jag den där Skagenkänslan i ovan bild, men skrev det aldrig, jmf Malou i TV4:

En känsla av Pink Floyd
Det heliga ruset...det kontrollerat kosmiska...den magiska kall-varma hypernärvaron... dessa defektsökande och kliniskt småsmutsiga altartavlor på Waldemarsudde...nej, sluta nu...metaforen är en återvändsgränd...okej, då kör vi så här...nu chansar vi hej vilt och skjuter från höften: det finns ta mej fan en Pink Floydkänsla hos Lars Lerin:

-

Klicka en gång, please, och läs vidare på låg volym...

Full på folköl. Beurusad av hasch, rymd, kosmos, heroin eller amfetamin. Mitt i en religös kris. Kanske nykär. Olyckligt kär. Eller övergiven. Kanske nån som har dött. Eller nån som inte ens haft vett att dö. Inte ens en tragedi. Kanske bara vanlig galenskap. Ja, vad som helst! Anorektiskt Borderline...von Dump! Men något, något mkt starkt och allvarligt i ens liv har just inträffat, och därför skärps blicken till en nära nog hallucinatorisk precision. Ungefär som när man andaktigt tittar på stjärnor på landet, med ett barn i handen. Barn gör oss naturligt allvarliga: därför älskar vi när de skrattar. Ja, ibland kan vi alla se verkligheten så naken och okonstland, som Lars Lerin målar den i sina verk.

Svängningarna bakom ett verks tillkomst
En vanlig människa, en icke-konstnär, kan ibland se verkligheten så här...men betänk då Konstnären som ser denna verklighet hela tiden... och dessutom är kapabel att förmedla till oss, inte bara vad han ser utan också vad vi själva ser och upplever. Svängningarna bakom dessa bilders tillkomst måste vara oerhörda. Jag får en El Grecokänsla av Lerins färger. Jag vet inte mkt om Lerins liv och vill inget veta. Biografier fördunklar verket. Läste att han söp som ett as en gång i tiden, men inte gör det längre. Strunt samma. Sup eller sup inte. Likväl vet jag att Lerins bilder tillhör några av de främsta som gjorts i Sverige under min livstid. Det retar mej att jag inte är kapabel att förklara dom.

Värdefull för många många i Sverige
Tanken har slagit mej flera gånger: varför finns det aldrig en Lars Lerin till salu på Bukowski eller på andra auktioner? Kanske för att ingen som äger en Lerin är korkad nog att sälja den. Så är det väl antagligen. Om Lerin gjorde en Damien Hirsts
och lät Bukowskis auktionera ut hans privata samling - många av ackvarellerna på Waldemarsudde tillhör Lars Lerin - tror jag Lars Lerin skulle få så hutlöst mkt trygghet att hans konstnärskap skulle kunna bli allvarligt hotat. Eller också är det tvärtom. I vilket fall tror jag att vi skulle se några av de dyraste priserna i Sverige - och att köparna skulle komma från många andra platser än det Stockholm som just upptäckt honom. Den här killen är värdefull för många, många, många i Sverige.
Naturen, arbetsplasterna, miljöerna. Det är våra. Och i Norge och i Danmark och i Sibirien...och annorstädes. Hitta en ljusmålare i hela Europa som överträffar Lerin. Finns inte.
Man måste känna sin samtid för att kunna hitta ljuset åt sin samtid. Lite korkat sagt kanske, men lite åt det hållet menar jag...utveckla...

Ett mästerverk är "Krakow"
Har tyvärr inte tillgång till Lerins "Krakow". Tar en Oslo-bild istället. Lerins "Krakow" föreställer en massa fönster på ett hyreshus i Krakow. Det är kväll. Och mörkbrunt. Och ensamt. Och tittar man noga, så lyser varje fönster på ett mkt speceillt och personligt sätt. Varma sken, kalla sken, dova sken, tydliga sken, starka sken, svaga sken, gula sken, vita sken, ljusgula sken, kritvita sken. Måste nog gå och titta en timme till på denna gobeläng. Man skulle nästan kunna namnge de olika förnstren i "Krakow" som "Hitchcocks fönster" "Zimbrowskas rökiga våning" "Mäklarens lägenhet" etc. Något olikartat verkar hända bakom varje upplyst fönster i hyreshuset mitt emot. Och vad sker då inte i de mörka fönstren! Lerin fullsträndigt briljerar i att göra varje ljusken till ett eget väsen. Ett mästerverk är "Krakow" och jag fylls av samma facination som ett barn som studerar de olika luckorna på sin första adventskalender.
- Tittar man nära på fönsterkarmarna, så är de ibland mkt slarvigt målade! säger damen bredvid mig till en annan dam.
- Ja visst, hela Naturen är lite slarvig...

All time artist
Nu räcker det. Nu kan ni gå. Nu vill jag klaga: vissa av målningarna hängde helt fel, de fick inte rätt avstånd till ögat. Andra hängde för tätt, och vissa var helt fel belysta, och ytterligare vissa borde inte alls varit där: hur stor Lerin en är så borde hans mindre betydande verk och småplock tagits bort. Dessa hämmar helheten. Sånt kan han visa för morsan! Dock: de små glasboxarna med brev, vykort och ateckninggsblock var fantastiska att se. Dom visar att Lars Lerin är det alla konstnärer villa vara: hela tiden konstnär. All time artist. Sådärja. Nu lät det genast finare.

Björkskog
Skrev av och översatte en dikt eller anteckning av Lerin(?)från norska:

OCH SNÖ
orörd snö
utan spår
hårdpackad snö
snöblåst mark
stora isflak, sjöis
kall vind
icke skyar
men snö i fjället
sammanhängande skysystem
EN FRONT

* * * * *

Mellan Husen, 2008, av Lars Lerin







Ref: SVD SSD DN svd

En av vår tids stora poeter - Kjell Höglund

Tradera Youtube Wiki Google Bloggsok Sesam Bokbörsen Kjell Höglund låter bäst på vinyl. Den saken är säker. De digitala litografierna är utan chans. Att ta betalt för en fildelad Kjell Höglund är dessutom lika omöjligt som att ta betalt för ett samtal vid en bardisk eller i en toakö, eller var man nu uppträder på Livets Krog. Internet är som berget. Och dom som ropar mot Berget och sedan kräver betalt för dess eko, dom har valt fel terräng, helt enkelt. Tiderna förändras, liksom förutsättningarna. Poeter däremot. Dom förändras aldrig. Dom måste dricka väldigt mkt, förstår ni, för det är så mkt som ska komma ut...

Ref: Dn Dn Ssd Svd Svd Svd Ipred Ipred AB

Att spekulera i Höglund
Kjell Höglunds Lp-skivor från 70-talet ökar i värde. Att äga en "äkta Höglund" kommer om tio år prismässigt att jämnställas med en kaffeservice av Stig Lindberg eller ett träsnitt av Lars Lerin. Räkna med 2000% i värdestegring av tidiga Höglund, tror jag. Men låt oss lämna den inflationsskyddade sidan av ämnet: Vinyl Raritet

Man vänjer sig snabbt vid Kjell Höglund
"Man vänjer sig" borde ha underrubriken: "- en Stockholmsvisa". Låten handlar ju om Stockholm idag 2008. Hur sjutto kunde Höglund känna till detta redan på 70-talet? Det är en gåta. Och "Jag hör hur dom ligger med varandra..." framkallar en slags Nils Ferlin-association, fast Höglunds text är mer utsatt i sin ensamhet, och mer Felliniartad, än "orginalet" av Ferlin.

Favoritlåtar av Kjell Höglund
Hinner inte just nu skriva om mina konventionella favorilåtar av Kjell Höglund. Men han känns alltmer som en livslång vänskap så tid finns att återkomma till: Shangrila, Genesarets sjö, Getsemanne, Lugnare vatten och min absoluta favorit: Öppen sjö. De första raderna i Öppen Sjö håller Evert Taube-klass, dvs provencalsk klass. Återkommer om detta. Kjell Höglund liknar förresten Ingmar - "Åk själv!" - Stenmark i utseende, åtminstone när han står på scen. Kanske nåt för etno-sadisten Oskorei att ta upp som inhemsk (norrländsk) motvikt mot alla hans utländska idoler och förebilder ;-)

Vad vet jag. Humorn, melakolin, hjärtat, lågmäldheten, ömheten, och den skoningslösa klarsynen i text och framförande - nej, Kjell Höglund liknar inget annat inom svensk lyrik. Hoppas jag träffade honom nån gång under alla mina sena kvällar i Stockholm på 70-talet. Hoppas jag sa till honom, full eller glad:
- Fy fan, Kjell, vad du är bra!

Tillvaron enligt Goethe
Enligt Goethe kan den rena formen av glädje inte inställa sig när man är packad. Ligger nåt i det. Livets sanna glädje kanske är en gudagåva, som vissa av oss, med stort besvär, transporterar genom hela livet, ända bortifrån från barndomens heliga trakter.

Sordin
När du beskylls av både vänsterkommercialister och prylbögar för nostalgi för att du älskar t ex Sordin av John Holm, så är det kritikerna som är fel ute - per definiton. Vad du gör är att du "delar John Holms nostalgiska barndomskänsla", just det, och när du, eller rättare sagt, när även en 20-åring gillar John Holms 70-tals-röst, då har Holms sång redan blivit klassisk: dvs sången befinner sig nu bortom de kvaliteter som endast kan ställas i relation till det egna jagets subjektiva upplevelser. Jag antar att många svenska konstnärer hamnade i en slags död position mellan vänsterjesuiterna och den uttalat kommerciella musiken.

Klassisk nostalig
Klassisk nostalig är i vilket fall en av många grundkomponeneter i varje mänskligt drama. Det kallas för längtan. Det är bara vår extremt kommerciella tid som vill få oss att kalla 50-, 60- och 70-talsmusiken för nostalgi. Men allt fler har tröttnat på att konsumera mkt av dagens tröttsamma upprepningar. Vi vill ha känsla, perfektion och dessutom en moraliskt högstående konst, och då kan vi titta hitåt eller ditåt eller bara blunda och ta emot...jmf Ezra Pound:

Ité
Go, my songs, seek your praise from the young
and from the intolerant,
Move among the lovers of perfection alone.
Seek ever to stand in the hard Sophoclean light
And take you wounds from it gladly.

De sociala realismen, Eurupides specielaitet, har varit framträdande under många många år. Inget fel i det. Men nu går vi mot Sofokles ljus...och snart är vi hemma igen, hos Snorre och Aiskylos och alla dom andra.

Tassa runt ämnet
En annan sak...