Mattias William-Olsson 194?-1976 "Mattias William-Olsson, den leende unge mannen med ett nytryckt nummer av Puss i händerna, var den viktigaste av gatuförsäljarna, berättar Carl-Johan De Geer." ref: Puss kysser ingen
Mattias öppna vänliga ansikte. Hans reserverade finurliga leende. Han skulle kunna ha pluggat på Chalmers. Lite av en ingenjörstyp. Häftigt att finna denna bild på Nätet. Det är svårt att minnas Mattias. Försök...
Mattias, mötte honom första gången nere i kulvertarna på Beckomberga Mentalsjukhus. Vi kom med hissen från var sitt avdelningskök på "Stora Mans" och stod och väntade på patientenras mat som kom åkande genom kulvertarna med ett långt tåg av små skramlande vagnar bortifrån storköket. Det stod två finskor där också och väntade. De talade med varandra på finska. Så Mattias och jag började tala lite förstrött med varandra. Efter några minuter insåg jag vem han var och sa: - Va fan, det är ju du som säljer Puss! - Jo, det är nog jag, log Mattias. Han var tio år äldre än mig. Kanske mer. Minns inte. Jag gillade honom, beundrade kanske det heter. Mattias var lång och hade ett stort huvud och så ut som ett förvuxet barn. Rätt så jordnära, underfundig, mkt hjärta. Alltd vänlig. Konstig humor hade han. Jag hade sett honom flera gånger på inne i stan, på Moderna Museet, eller utanför NK. Och i Kungsan på väg in till Operabaren. Eller på Stureplan, på väg in till Sturehof. Alltid med en plastpåse full av Puss. Alltid brölande, liksom halvsjungande...en hög och gäll röst som fortsatte i all oändlighet, som en lång och utdragen lite parodisk avslutning på en aria: pööö-uuuuu-uuuuuuuuuuu-uuuuu-uuuuuuu...ssssss.
Han liksom sjöng som en brölande fågel när han ropade ut P-ooooo-uuuu...sss-sss-sss. Som en skadad ...ja som en skadad och barnslig fågel lät han när han gav melodi åt sina fyra bokstäver. Han gick omkring i centrala Stockholm och sålde Puss till vem som helst. Hade man sett honom en gång glömde man honom aldrig. Många ansåg honom vara knäpp...men han sålde bra.
Mattias sålde alltså tidingen Puss på Stockholms gator och krogar och bodde i ett kollektiv i Bromma som hette Vita Hästen. Mattias dog, sägs det, av en överdos 1973. Så tidigt? Jag undrade vart han tog vägen. Först många år senare reda på att han hade dött av en överdos - eller av självmord. 1976-77, tydligen. Det är för jävligt. Som jag minns Mattias var han varken narkoman eller självmördare. Men allt verkar möjligt.
En annan gång mötte Mattias på Moderna Museet. Det var väl i slutet av 60-talet. Jag var rätt på gasen. Han presenterade mig för... "här är en vandal som heter Pontus". Kan det ha varit Pontus Hultén?
Mattias visade mig en affisch i blått...blålila...utanför Modern Museta. Den satt på en vägg i cyckelbåsen bakom Konsthögskolans elevbostäder...huset i backen, på vägen ner till bron. På affichen meddelades att en anarkistisk demonstration skulle hållas i Kungsträdgården:
10000 japanska anarkister är på väg tll Kungsan - är du redo?
Texten illustrerades av en bild i blått eller lila, där militanta japaner, tio om tio, paraderade i ordnade kolloner fram mot polisen. De hade bidlar i pannan och långa stänger sträckta framför sig.
Japanska anarkister var på den tiden kända för sin respektlöshet gentemot polisen, samtidigt som de inom gruppen hade en närmast fanatisk diciplin. Lars Hillersberg var antagligen den gjort affischen. Om han ville skämta eller skrämmas vet jag inte.
Appropå Asien och Hillersberg hörde jag en historia för några år sedan. Här.
Mathias William-Olsson Fakta runt omkring vittrar sönder, men människorna glömmer man inte. Mathias var en stjärna. Han kysste alla! Han var hjärtat på jorden. En av världens främsta gaturförsäljare, en anarkist i ordets mest humanistiska betydelse. En konstnär i livet. Om ändå minnet ville var mig behjälpligt. Men jag hittar inget mer just nu...
Leif Katz: "Mattis dog inte 73 utan lite senare, 76 eller 77. I en överdos, någon försedde honom med ett opiat av något slag, och det var han totalt ovan vid. Jag hörde på någon konstig omväg att när han började dö drog alla dom nyvunna vännerna. Han var så klart missbrukare, men vitt vin var hans drog, och mer i förbigående lite centralstimulantia och lite röka. Han var en god människa. Och kolossalt besvärlig, men det gjorde inget."
Runa G: "Gjorde Mattis något annat konstnärligt än att sälja Puss? Finns det några fler bilder av honom?" Leif Katz: Nä, Mattias drev mest omkring. Han stog modell på konstskolorna. Hans bröder Pierre och Gabriel kan ha bilder, och Carl-Johan de Geer. Jag har inga.
(En av bröderna ville berätta mer, IRL inte på mejl. 20090815)
"Jailbird Singers låter amerikansk country och ursvenskt på samma gång, de liknar bara sig själva."
1. Jailbird Singers: Tony, Korpen och Masen Jailbird Singers bildades 1964 på Långholmens fängelse i Stockholm av Börje "Tony" Granqvist, Åke "Korpen" Johnson och Thore "Masen" Eliasson. Det sägs att det var en fängelsepräst(vem?) som upptäckte Tonys musikalitet och fick honom att börja sjunga i fängelsekören. Snart uppträder Tony och Korpen och Masen inför sina medfångar och blir snabbt populära. ref
Anders Burman och Börje Ekberg En kompis (vem?) till Jailbird Singers som just muckat går upp till skivbolaget Metronomes kontor i Stockholm och golar om de inlåsta fåglarna, varpå skivbolagets VD, Anders Burman, besöker Långholmen för att lyssna på dem. Burman blir lyrisk och ger Jailbird Singers ett skivkontrakt på stående fot. Anders Burman gör sedan ett av sina många konstnärliga genidrag: han(?) presenterar Jailbird Singers för trubaduren Cornelis Wreeswijk
2. Tjyvballader och barnatro Jailbird Singers första och enda LP, Tjyvballader och barnatro, spelas in på Långholmen eftersom permissioner sällan beviljades på den tiden. Det sägs att fångvaktarna fick ställa sig utmed väggarna för att det inte skulle bli för mycket eko på inspelningen. Även Cornelis Wreeswijks mage lär ha bidragit som ljuddämare vid detta tillfälle. Däremot är det osäkert om Wreeswijk var med och producerade skivan. I vilket fall skrev han baksidetexten och medverkade som låtskrivare till legendariska "Mördar-Anders", samt till "En öl till", "Laredo" och den oförtjänt okända "Rulla på, Rulla På".
Tom Paley spelar banjo (bekräftat per mail) Cornelis Wreeswijk gör även han ett genidrag: han tar in Woody Guthries polare, Tom Paley, på banjo på dessa fyra låtar.
LPn tog tre timmar att spela in, vilket var redkordsnabbt. Fenomenet Granqvist hade, enligt Cornelis Wreeswijk, redan arrangemangen färdiga.
Inga fångar på omslaget! Efter inspelningen, när Tony, Korpen och Masen hade fotograferas på fånggården för press och skivomslag, befarade skivbolaget att de sett för aggresiva ut för schalerpubliken, så man valde istället tre små burfåglar som omslag för EPn som gavs ut innan LPn.
Rättelse: Enligt andra uppgifter spelades Tjyvballader och Barnatro in på Metronomes berömda studio på Karlbergsvägen. (Det finns inga uppgifter om Jailbird Singers i musikaliska uppslagsverk.)
3. Börje "Tony" Granqvist Kort efter det att Tjyvballader och Barnatro står i skivdiskarna, muckade Tony, Korpen och Masen från fängelset och hamnade i stället på Svensktoppen och släppte skivor både i Tyskland och i Norge. De stod nu på toppen av sin karriär och livet lekte. Det var bara att ge järnet och casha in folkets kärlek. De gör fem Folkparksjobb, men sedan orkar inte Tony mer. På hösten 1964 insjuknar han med cancer i lymfkörteln, magrar kraftigt och avlider i början av året därpå, den 7 februari 1965. Han dör dagen innan Där Björkarna susa går upp på 2a plats på Svensktoppen. Det är fan lika grymt som att göra segermålet i en WM-final och avlida några sekunder innan guldmedlajen satts runt halsen. Tony Granqvist blir 26 år gammal, efterlämnar fru, en nyfödd dotter och en av 60-talets absolut häftigaste LP-skivor. (Vi undrar var han är begravd)
4. Karl-Åke "Korpen" Johnson 1941-1998 De övriga i bandet återfaller i brottslighet. Flickornas favorit, Korpen, gör inbrott i några radioaffärer, blåser några kassaskåp, flackar omkring i en stulen Porsche...Rulla på, rulla på, gamla bilskrälle, rulla bara på...och flyr därefter utomlands. Hann grips senare på Mallorca. "Karl-Åke var duktig på skidor, backhoppning, och simmning då han var ung, och även på att teckna porträtt. När de gäller musik var han nog allätare, den musikalska ådran ligger i släkten även på pappas och mammas sida.Han spelade inte med i några andra band." berättar annöriga per mejl, samt att Karl-Åke "Korpen" Johnson ligger begravd på Nacka kyrkogård i Stockholm. Se även De legendasiska åren
5. Tore "Masen" Eliasson Och Masen, med sin berömda basröst, efterspanas i Dalarna för bilstölder och andra småbrott. Och samtidigt under denna tid ligger "Där björkarna susa" högt upp på Svensktoppen. Det påstås att "Där björkarna susa" plockas bort från Svensktoppen på grund av bandets krimminalitet. Allt detta känns oerhört märkligt. Och jag kan inte låta bli att undra vad Tony Granqvists dotter gör idag. Vet hon hur stor hennes far var? Enligt Masen beslutar sig de tre bandmedlemmarna, strax innan Tony Granqvist dör, för att Tonys nyfödda dotter - Karin? (en "liten Karin" nämns i Mördar-Anders) - ska få ärva alla intäkterna från skivan. Men "Karin" bortadopteras till en strängt religiös familj som inte vill ha något med dessa "tjyvpengar" att göra. Och senare i livet när Masen försökte få tillgång till intäkterna från skivan, tvingdes han konstatera att det var juridiskt omöjligt. "De enda pengar jag nånsin tjänat ärligt i mitt liv, dom fick jag aldrig se röken av!" säger Tore "Masen" Eliasson. Masen startade ett nytt Jailbird Singers 1967 och bor idag i Dalarna.
Cornelis Wreeswijks baksidetext på Tjyvballader och Barnatro: "TONY GRANQVIST, 25 år. Musikalisk ledare och hjärnan bakom. Samtliga melodier på den här skivan har arrangerats av honom dvs. att han har plockat ut stämmorna åt de andra två grabbarna och planerat uppläggningar och dylikt. Läser inte noter. Är något av ett musikaliskt fenomen. Ta vilket instrument Ni vill och placera i händerna på honom och Ni kan vara övertygade om att han på lika kort tid som folk i allmänhet anslår till morgonkaffet har lärt sig att spela en fullt njutbar melodi på det. Tony har sjungit och spelat så länge han kan minnas"
"ÅKE "KOPPEN" JOHNSSON, 22 år. Sjunger tenorstämman och spelar bas.Tar musiken på blodigt allvar och är nog den som arbetar hårdast av de tre. Men han håller på att utbilda sig till elktroingenjör "ifall det inte blir någonting av det här".
"TORE "MASEN" ELIASSON, 27 år. Sjunger bas så det hörs. Är dalmas (så det hörs).Har massa humor understundum och är förtjust i god mat och dryck samt även sömn. Har dock ej somnat under pågående spelning.Tore sjunger på fritid visor till gitarr på ett högst personligt och mycket tilltalande sätt- Han är såvitt mig är bekant, den ende svenske vissångare som kan sjunga ballader på s.k. "romani" (dvs tjuvspråk)."
6. Jailbird Singers sånger Jailbird Singers texter handlar antingen om en kåkfarares vardag, eller om en nära nog barnsligt helig gudstro. Kombinationen är oslagbar. (Gå igenom samtliga låtar med Masen. Vem valde och varför? Vem spelar vad. Hela skiva låter, ursäkta språket, som "ett slags bröllopp innan Tony Granqvists begravning)
Ärligheten, draget, nerven och det äkta svänget i "Barnatro", "Ovan där", "Han har öppnat pärleporten" och "Give me that old time religion" får en nästan att hänryckas i religös mening. Man får en Elvis-känsla av Tony Granqvist sång, och det är kanske inte så märkligt eftersom Elivs var dominanten på den tiden. Och får man svära lite i kyrkan så föredrar jag Granqvist tolkning av "Laredo" framför t ex Johnny Cash. Båda artisterna visste att de snart skulle dö, men i Jailbirds version verkar även banjon och den mörka manskören inse vilken tragedi som höll på att inträffa.
7. Där björkarna susa - en svensk folkpsalm "Detta var min fars favoritlåt!" Den som inte hört någon säga så om "Där björkarna susa" har nog inte träffat många nordbor. Jailbird Singers slår an en ton inom oss som är svår att förklara. Nordisk natur, sommaren som tempel, fri religiositet snarare än fri sexualitet. Och en vemodig och ursprunglig kärlekslängtan. Både Heidenstams naturreligösa poesi och Carl Larssons folklivsmåleri känns närvarande i Där björkarna susa. Men det finns även en finsk känsla i denna sång. Texten är skriven av finnlandssvensken Victor Sund och tonsatt av den finska kompositören Oskar Merikanto.
Gitarrens mjukt kraftulla inledningssuck ...Granqvist sköra och innerliga röst, som bjuder med oss...med hjälp av körens dova mummel...till en ack så glittrade trakt av förlorat hopp. Dom som inte känner igen sin egen längtan i Jailbirds sång har ett liv kvar att leva. Det som dock får tårarna att rinna är, att man liksom hör i Tony Granqvist röst, att den idyll han målar upp inte är menad för honom själv.
8. Jungman Jansson och Rulla på, Rulla På "Också Jungman Jansson hamnade på Svensktoppen, till Jailbirds Singers stora förvåning. Tony skrek rakt ut: - Har hela svenska folket blivit helt omusikaliskt! Vi hade Jungman med bara för att fylla ut skivan och tyckte själva att den var urdålig, skrattar Thore i en intervju." CRF
Både Tony och Thore hade fel, enlit min uppfattning. Lyssna först på Harrys Brandlius version. (Även Hootenanny Singers har gjort en fin tolkning) Harry låter lugn och sansad, lite klämkäck kanske, som om han står på en trygg brygga och sjunger. Inget fel med et. Men de här grabbarna...lyssna på dom...det låter forcerat...så nervigt...så snabbt snabbt...ändå så tonsäkert och närvarande och välsjunget. Som om de bromsat in en nystulen gul Volvo Amazon på en tvärgata i svensk småstad ...och river av låten under ett hastigt möte med en skivproducent - en sista chans i livet - ja, precis innan Snuthelvetet och alla sirenerna hunnit dit. Jailbird Singers Jungman Jansson är hallucien. precis som deras Rulla på, rulla på. Kanske måste man själv ha varit jagad för att älska dessa sånger. Jag får en känsla av "speed" och "död" och "sorg" och att Jungman Janson står bredvid och lyssnar på dem, när de i rasande fart och med bibehållen innerlighet, skildrar hans livs smärta:
9. Diskografi för Jailbird Singers Jailbird Singers gav ut en LP, en EP, samt två singlar i Sverige. Dessutom gav man ut skivor i Norge, Tyskland och i Holland(?)
Tjyvballader och Barnatro Producent: Anders Burman Tekniker: Rune Persson Foto: Bengt H. Malmqvist Skivbolag: Metronome MPL 15165, 1964 Format: LP
Sid ett: 1. Mördar-Anders (Tony Granqvist - Cornelis Wreeswijk) 2. En öl till (Tony Granqvist - Cornelis Wreeswijk) 3. Där björkarnas susa( Victor Lund - Oskar Merikanto) 4. Han har öppnat pärleporten (trad arr.Tony Granqvist) 5. Precisous Loord take my hand (trad arr.Tony Granqvist) 6. Jungman Jansson (text - Dan Andersson)
Sid två: 1. Laredo (Tony Granqvist - Cornelis Wreeswijk) 2. Give Me That Old Time Religion (trad arr:Tony Granqvist) 3. Ovan där (trad arr:Tony Granqvist text: Ivar Lindestad) 4. Barnatro ( Gunnar Dahl) 5. Only if you praise the Lord (trad arr:Tony Granqvist) 6. Rulla på, Rulla på (Tony Granqvist - Cornelis Wreeswijk)
* * * * *
Där björkarna susa Producent: Anders Burman Tekniker: Rune Persson Foto: Bengt H. Malmqvist Skivbolag: Metronome MEP 9119, 1964 Format: EP
Sid B: 1) Jungman Jansson (text - Dan Andersson)* 2) Only if you praise the Lord (trad arr:Tony Granqvist)
Där björkorna susa ges ut på tyska och norska. Dessutom finns det två ytterligare singlar, tror jag, som ges ut innan genombrottet.
10. Tjuvballader och Barnatro - baksidetext av Cornlius Wreeswijk "JAILBIRD SINGERS såsom HOOTENANNY GRUPP har en högst ovanlig tillkomsthistoria. De ytter omständigheterna finns det ingen anledning att närmare gå in på; det räcker att konstatera att grabbarna fann varandra en vacker dag och upptäckte att det lät skönt när de sjöng tillsammans. De tog en låt som de gillade bra, plockade litet i takten tills det svängde om den, provade ut olika stämmor och sjöng den tills de fick den rätta känslan av att" så här ska den vara" När alla tre har fått den känslan är låten färdig...et cetera..."detta är alltså JAILBID SINGERS första LP-skiva och den är definitivt vad man kallar "annorlunda". Man kan om man vill sätta etiketten HOOTENANNY på deras musik men märk väl att den tar sikte på den Svenska lyssnaren. Och om man har örat för sådant, finns där nog även antydan till något slags tendens. Lyssna noga och mycket nöje." CORNLIUS WREESWIJK
* * * * *
11. Från Tidningen Se Nr 16, 1965
Se-reportage: Mats Lundegård - Bengt H. Malmqvist (foto) TRAGEDI I SVENSKTOPPEN Det var ett gäng på tre grabbar som upplevt livets mör- kaste sidor - men trodde på framtiden. De var nära att lyckas! Pengar, publik- jubel, en chans i livet... Nu finns bara deras skiva kvar. Just nu hör ni varje dag "Där björ-
arna susa" i radion. Och SE berättar här hela den engagerade historien om den tre som kallade sej "Jailbird Singers".
Gotiska Klubben tar tacksamt emot all slags input om Jailbird Singers. Självklart rättar vi till sakfel om vi blir påminda. Det finns tyvärr mkt knapphändiga uppgifter om denna grupp. Det är helt ok att låna lite text, men ange gärna källan som Raggmunk gör. Se även Raggmunks Jailbird Singers-klipp på YouTube.
14. Filmen om Jailbird Singers När vi nu i hjärtat påbörjar filminspelningen om Jailbird Singers tänker vi oss Håkan Hellstrtöm i huvudrollen. Vem annars skulle kunna spela Börje Tony Granqvist? Fängelseprästen är också given, Målle Lindberg. Wreeswijk...Torsten Flink?
13. Låt oss kalla henne "Mia" "Mia", låt oss kalla henne Mia. Ja, hon hette något annat i verkligheten. Men låt oss respektera tystnadsplikten, trots att dessa händelser ligger över 30 år tillbaka i tiden. Mia kom från ungefär samma samhällsklass som mig. Hon var född på Östermalm. Möjligtvis Djursholm eller Saltis. Det saknar betydelse. Mias tragedi har inget med klasstillhörighet att göra. Vansinnet dyker upp där vansinnet vill. Nu var det 1976. Eller 74...vänta...det här går för fort...lugn nu...årtal och datum, bort med dom...dom har för länge sedan förlorat sin betydelse som referens. Det finns bara en slags tid kvar inom mig. Och det är det landskap där Minnenna håller hus. Hade det varit Hjärnans minnen vi sökte, då hade detta kunnat berättas hur enkelt som helst, men nu det är Hjärtats minnen vi söker, och då blir det genast svårare.
14. Sanna minnen och falska Ibland visar minnena sig för mig, ibland inte. Det är uppenbart att en slags okänd logik bestämmer över deras existens och att mitt egentliga jobb är att anpassa berättandet utifrån de förutsättningar som råder i dessa avlägsna trakter. Minnen lever utifrån egna lagar, ungefär som drömmar, eller som folkstammar med en urgammal och helt unik kultur...en sticker dom hit, en dit...ibland tvingas man backa för att hinna ikapp dem...de dyker upp när och var och hur de själva behagar...andra gånger klär ett minne ut sig till ett annat, fan vet varför, och då blir man så ställd att man försöker hitta på ett falskt minne för att "ha nåt att sätta emot". Sånt är inte speciellt smart. För i såna fall tonar Minnet bort ganska snart igen.
Nej, sanna minnen låter sig inte refereras, härmas eller uppfinnas. De måste vårdas som blommor, skämmas bort som små barn. Daltas med. Först då kan de växa. Och ändå vet man aldrig helt säkert....inget säger att man nånsin ska förstå ett minne. Det är åtminstone inte vad detta kapitel handlar om. Nej, utan att vilja imponera eller försöka peka i en viss riktning, vill jag låta er lära känna några patienter på Beckomberga Mentalsjukhus i Bromma i Stockholm. Jag vet knappt ens själv varför...sschy nu...kanske är det inte jag som vill lyfta fram dem. Kanske är det Minnena själva som kräver att få komma till tals. Jag börjar låta som en bortglömd dikt av Rainer Maria Rilke. Det är absolut inte meningen. Men ofta bönar och mumlar och viskar Minnena åt mig i drömmen. Och när jag vaknar i ångest och bestämmer mig för att släppa ut dom i frihet, då har de redan försvunnit in i skogen igen. Man blir aldrig klok på dem. Och det hjälper inte att skrika.
15. Det kyliga språket Läsaren får ursäkta det bitvis kyliga språket. För att orka hantera dessa minnen - och dessa "träningsminnen" är bara en uppvärmning för vad som komma skall - måste de kylas ner till ett par hundra grader minus. Så fort min andedräkt försöker värma upp dem tar de eld eller exploderar i mitt ansikte. Det har även hänt att jag frusig fast vid ett minne, ungefär som när tungan slickat på en lyktstolpe. Jodå. Eller som jag sa till en gnällig och välklädd psykopat som lugnt och sansat strypt sin enligt honom "babblande flickvän" med en telefonsladd: - Vad är det som får dej att tro att du råkat mer illa ut än oss, vi som dagligen tvingas umgås med avskum som dej? - Du får inte tala så där till patienterna, Runa, sa den kvinnliga läkaren. - Aset är dömd för två mord och ändå har han frigång. Där har du ditt Dårhus! - Du får sparken om du fortsätter att tala så där med patienterna, sa läkaren. - Då sitter du på löpet, svarade jag, med eller utan telesladd!
Men låt oss inte...
16. Beträffande smeknamnet "Exorsisten" Ni kanske undrar varför en bild av Regan från Exorsisten valts för att visualisera huvudpersonen för denna berättelse, Mia. Jo, ofta när vi mentalvårdare diskuterade vilken "Mias" eventuella sjukdom kunde vara slutade de alltid med att vi sa: - Hon är...hon är... - Nej, det går inte att sätta någon diagnos på henne. - Hon är allt möjligt... - Hon...hon...påminner mest om den där besatta tjejen i Exorcisten. - Vem då? - Flickan i filmen med Max von Sydow som vrider runt huvudet flera varv och som spyr ut helvetets gröna slembobbor ur käften, sa någon annan. - Ja, just det, det är som om Mia har jävulen i sig. Satan själv. - Vi kanske ska kalla på en Exorsist, he he... - He he på dej själv, din jävla borgarfitta! Du har aldrig varit i närheten av att strypas ihjäl av Mia! Behåll dina lustigheter för dej själv!
Efter den typen av diskusioner och gräl fick "Mia" smeknamnet Regan Macneil eller Exorsisten. Jo, jag vet att det kanske inte är korrekt, enligt gängse smeknamnskonventioner att ge Mia smeknamnet Exorsisten. Hon var ju den som skulle exorceras, inte rcärtom. Men så var det nu i vilket fall. Smeknamn är förresten inte alltid helt logiska. Ibland talar de ett slags tvärtomspråk, det ligger i smeknamnets natur. Precis som i de nordiska sagorna kan ett smeknamn antingen betyda exakt det som avses att beskrivas hos personen. Eller också är det enbart en anspelning på en egenskap eller verksamhet hos personen. Hos vissa stammar som ofta är i krig, och hos järgare, används även tvärtomspråket, det som vi idag kallar för ironi och sarkasm. Men strunt i detta.
Jo, en sak som en vårdare sa en dag: - Tänk om Mia är vår allas Exorsist! Ingen förstod vad han menade. Inte jag heller.
17. Strypare, klottrare och pyroman Mia var i min egen ålder. Runt 20. Hon var en av de mest omtalade patienterna på Beckomberga Sjukhus. Stark, elak, hyperbegåvad, vild och fullständig oberäknelig. Mitt uppdrag var att punktmarkera henne. Mia hade ett antal fula ovanor. En var att ta strypgrepp på patienter och vårdare och sedan inte vilja släppa taget. - Har Exorsisten varit förälskad idag? frågade man när man avlöste ett extravak. Det betydde: - Har Mia försökt strypa någon idag?
En annan av Mias ovanor var att kladda ner på väggarna. Hon använde vad hon kunde hitta: färkritor, tuschpennor, avföring, urin eller sitt eget blod. Men hennes värsta ovana var att tända eld på saker och ting. Om Mia orsakade tjugo eller femtio bränder på Beckis, det minns jag inte, men nånstans där emellan ligger sanningen.
18. Mitt första möte med Mia Jag gick förbi "Stora Mans" och 60-avelningarna och bort mot 30-avdelningarna - gamla Stormen - husen revs sent på 70-talet. Jag skulle prova på en dag om jag klarade av att hantera Mia. Om jag gjorde det skulle jag gå på scema under nångra månader och enbart ta hand om bevakningen av henne.
<19. Knulla! - Var försiktig där inne, Runa, sa den manliga syrran som låste upp dörren. - Ok, tack, det är ingen fara, sa jag. - Ryggen fri! - Ok, ryggen fri. Rummet var cirka tre gånger fem meter. Ett gallerförsett fönster ut mot en park. Allt som fanns var en säng. Två spännbästen satt runt madrassen. Samt fotremmar och extra handremmar. (Såna var förbjudna i Sverige) Och alla väggarna var nedklottrade med enstaka ord. På långväggen stod det med en halvmeter stora bokstäver: Knulla. De var omsorgsfullt skrivna i skrivstil i rött, lite kladdiga i färgen. ( senare fick jag reda på att färgen var Mias eget mensblod blandat med vanlig ketchup) - Knulla, skrek Mia högt och glatt och glupskt när hon fick se mej. Och så skratttade hon...ett skratt som..nej, jag måste stanna här..kan inte beskriva hennes groteska skratt...vet inte hur man gör...nåt barnsligt i botten av skrattet
21. När den intellektuella pesten bröt ut i Sverige Innan jag fortsätter att berätta om Mia slår det mig att det fanns en patient på ett annat mentalsjukhus i Stockholm som påminde om Mia. Under några höstveckor på 80-talet dominerade "Maria" tidningarnas löpsedlar. Med hjälp av bilder på gallerförsedda fönster i motljus, blodiga madrasser där en halvnaken flicka låg fastspänd som Jesus Kristus på ett kors, avslöjades vanvård, sadism, ja rent av "tortyr" på Långbro Mentalsjukhus i södra Stockholm. "En skam att vara svensk!" och "Koncentrationsläger eller mentalsjukhus?" skrek trycksvärtan utanför Stockholms tobaksaffärer.
Vi vårdare som tog hand om denna typ av svårt störda patienter, vi visste annat. Men vi kom sällan till tals. På 70-talet hade den svenska vänstern tagit över samhällsdebatten och började lägga beslag samhällets nyckelpositioner. Nu var det ”total humanism” a la vänstern som gällde. En slags intellektuell pest bröt ut i Sverige. Socialdemokraterna hade innehaft den politiska makten under en lång tid så det var inte så konstigt att vänstern även började ta över de administrativa och förvaltande ämbetena i Sverige.
En av vänsterns främsta insatser inom nyhetsindustrin var att snabböversätta "yellow journalism" från amerikanska till svenska förhållanden. Affärsidén var lika enkel som lönsam. Den gick ut på att snabbast möjligt hänga ut alla "skyldiga" element till allmän beskådan och därefter producera så många anklagelser mot dem som läsarnas intresse medgav. De stackare som var korkade nog att försöka försvara sig inbjöds till TV-soffor och slaktades inför öppen ridå. Nyköpings gästabud i repris. Och misslyckades man med ett avslöjande så var det bara att starta upp ett nytt. I och med att verksamheten titulerades "undersökande journalistik" var dess moraliska alibi oantastligt.
Och eftersom dessa mediala övergrepp både höll det svenska folket på mattan och samtidigt gav bra avkastning skapades nu en ohelig allians mellan diverse mediemonopol, stadstelevision och den svenska vänstern. Tidningarna sålde lösnummer som aldrig förr och prästerskapet inom den svenska journalistkåren fick gratis marknadsföring och därigenom allt större auktoritet, vilket gav dem välbetalda positioner inom kultur, universitet och andra institutioner. Plötsligt fanns det gott om skyldiga i Sverige.
Ja, så gick det på ett ungefär till så när den intellektuella pesten bröt ut i Sverige. En totalitär maktelit avlöste en annan. Andra kan bättre vittna om det skräckvälde eller Macartyism som vänstern skapade i Sverige. Min poäng i sammanhanget, högst ett slag i luften, är att det fanns en koppling mellan den fanatiska och onyanserade kritik av svenska mentalsjukhus på 70-talet, och den ""död” som senare drabbade tiotusentals svenska mentalpatienter. Allt medan journalisterna och Sveriges hjärntvättade invånare teg och tittade åt andra håll.
22. "Spännbälten avskaffades på 60-talet" Jodå. Det gällde att vara på sin vakt mot journalisterna. Jag minns ett telefonsamtal till akutintaget på Beckis någon gång i slutet av 70-talet. Freddan svarade och gestilulerade åt mig att snabbt sänka volymen på radion. Han hette egentligen Erik men kallades Freddan för att han ofta dansade med aggressiva patienter. - Vi har en uppgift om att ni använder spänntäcken på Beckomberga, sa journalisten i telefon. - Nej, där har du allt fel, sörru, skrattade Freddan. De avskaffades redan på 60-talet. Det kan jag intyga eftersom jag var fackligt ansvarig för material och verktyg under hela 60-talet! - Men spännbälten har ni i all fall! - Nehe du, de förbjöds i samma veva på 60-talet. All tortyr avskaffades på 60-talet, förstår du. Ja, allt avskaffades! Vad tror du egentligen om oss! Inte fan tror du väl att vi vill plåga patienterna heller! - Jaha, tack då, svarade journalisten. - Varför ljuger du, frågade jag när han lagt på luren. - Fackligt ansvarig - smaka på den, skrattade Freddan. - Ärligt talat, varför ljuger du för dom? - Du vet, sa Freddan, det är meningslöst att ge dom ett finger. Vår tids journalist påminner om en jesuitpräst. Med gravallvarlig uppsyn lyssnar hon på en bikt av en vilde från ursprungsbefolkningen. Sedan släpar hon med sig stackarn till inkvisitatorerna och dömmer honom till döden med hjälp av hans eget vittnesmål. Svenska journalister saknar ryggrad. De törs sällan ge sig på de riktiga makthavarna. Därför hugger de småfisk som oss så fort de får chansen. Värst av alla är vänsterjournalisterna, passa dej för dom! - Vad menar du? - De inbillar sig att de har någon slags "gudomlig" sanning på sin sida.
Input: 21. sm-fösöken 22.middag med allt, rök i rummet 23. dra på golvet i trosorna 24. promenad i stockholm
"Mattias William-Olsson, den leende unge mannen med ett nytryckt nummer av Puss i händerna, var den viktigaste av gatuförsäljarna, berättar Carl-Johan De Geer." 
En annan gång mötte Mattias på Moderna Museet. Det var väl i slutet av 60-talet. Jag var rätt på gasen. Han presenterade mig för... "här är en vandal som heter Pontus". Kan det ha varit Pontus Hultén? 
