Håhåjaja...några rader om Knut Hamsun

"Så lämnade Isak staden en morgon och begav sig innåt landet för att starta ett nytt liv.

- Håhåjaja, tänkte Isak för sig själv när vandrade uppför fjället.

Han upprepade orden högt för sig själv trots att han gick där ensam: - Håhåjaja!

Fritt ur minnet ur Markens Gröda av Knut Hamsun.

Trots att det är många år sedan jag läste Hamsun, lever ruset från dessa rader kvar inom mej. När Hamsunupprepade ordet Håhåjaja, höll jag på att explodera av lycka.Det fanns en underbar känsla av uppkäftig triumf i Hamsuns gestaltning av en nära nog total ensamhet.

Hamsuns språk var magiskt, luftigt, ointellektuellt...orden verkade som pågående poesi...som om berättaren markerade sitt förakt mot den samtida förkonstlingen inom litteraturen, samtidigt som hans egna gestalter vibrerade av mänskligt liv. Bara ryssar kan dikta så här, tänkte jag.

Isak på Sellanrå blev för mej den Nietzsche som Nietzsche inte själv klarade av att vara. Hamsuns rader blev...hur säger man...avgörande på nåt sätt.

Håhåjaja...

Knut Hamsun - den nordiska naturens skildrare

Hamsun påminner om japanska haikupoesi och om Evert Taube. Sammma slags porlande vatten som slingrar sig fram genom det nordiska landskapet...man läser inte Knut Hamsun, man dricker språket, faller ner i det, badar, dyker, leker...glömmer bort sig själv...Hamsun är tussilagon i maj och Atlanten på frukostbrickan en morgon i juli...han är skogens mysterier, kajens möten, kvinnans fina vita blus, men också hennes höfter och lår....Hamsun är det rödblonda håret, de blåa ögonen, det solbeslysta berget i uppknäppt vinterjacka...ja visst är han det...men Hamsun är också en skygg och halt kvinna på en blåsig hållplats, vars rullväska just gått sönder...Vår Hjälte törs knappt gå fram och hjälpa henne, eftersom han åtrått henne i smyg sedan "den där regniga höstkvällen på ortens bibliotek"...ändå hjälper han kvinnan...på sitt eget vis...läs själva om Nagel i Mysterier, så vet ni resten. Är det kristen eller fornnordisk inspiration, fan vet.

Människorna är alltid unika i Hamsuns berättelser, enkla, renodlade och unika. Han måste ha älskat dom. Allt man vill är att stanna i Hamsuns Nordiska värld, precis som i Taubes sånger.

Knut Hamsun, Europa och författarnas författare
Målningen ovan av Kasper David Fridrich syftar till att belysa de konstnärideal som Hamsun kanske tagit del av från Europa. Hade jag varit försvarsadvokat för Hamsun efter hans nazistiska period hade dessa bilder tagits fram vid rättegången mot honom.

- Herr domare, innan åklagaren ens öpnnar käften kräver jag att vi lyssnar på fem av Richard Vagners overtyrer!

På nåt sätt var Knut Hamsun coolare än tyskarna i sin nationalromantik. Hamsun är Naturen. Tyskarna imiterar. Nästan bara skandinavier har ett absolut gehör för naturen. Det finns ingen Morgon så underbar som Griegs. Jämför t ex med nedan slumpmässigt valda googlebild av "en helt vanlig norrman" från i dag: "Skolen"...bara namnet!

Vidden, humorn, filosofin i bilden - det känns klockrent, så enkelt och äkta, så vansinnigt vackert.





Jag upptäckte Knut Hamsun via Henry Millers parisskildringar. Jag läste sällan biografier om författare, därför var det först många år senare som jag fick höra om Hamsuns nazistiska sympatier, hans märkliga möte med Adolf Hitler etc. Klart det var en tragisk upptäckt. Det Hamsun gjorde mot Norge och sina landsmen var i det närmstae oförlåtligt, men ändå: jag skulle vilja se någon norrman som förlät, eller åtminstone försökte förklara Hamsuns betende. Att han var nazist, om han nu var det, det var väl inte speciellt märkvärdigt på den tiden. Men att Hamsun förådde sitt land och sitt folk är kanske inte lika lätt att förlåta.

Dear Mr David Lynch, Dear Mr Verner von Herzog, please answer this question: - What about Knut Hamsun? If Hamsun did not have a great impact on your art I have no further questions...

Varför har ingen jämfört Hamsun och Mishimas öden? Bo Cavefors, en av Sveriges få bokförläggare, jämför Hamsuns öde med Ezra Pounds och Celines i essäen Att så och skörda markens gröda . En sak är klar: ens hjältar ställde sig frivilligt i Grendels absoluta närhet.

Visste de samtida norska flaggviftarna hur oerhört stor Hamsun egentligen var? Hade Hamsun några intelektuella kompisar i Norge på den tiden? Hur älskad och värdesatt var han i Norge egentligen? Levde Grieg och den där dramatikern, Ibsen på samma tid? Kände dom varandra? Jag har tappat kollen på sånt där...släpper det spåret.

Henry Miller beskrev nånstans om sin brevväxling med sin idol Knut Hamsun, hur Hamsun besvarade hans brev på ett nästan imbecillt sätt. Miller skrev att han blev chockad över hur löjväckande och korkade svar Hamsun skrev och antog att hans idol hade gått och blivit galen. Vill minnas att Isac Babel Singer sagt nåt liknande. Det här var väl på 30-talet. Men förstod verkligen Miller och Singer vilket pris av ensamhet som Hamsun betalt för att skapa de gestalter som för alltid kommer att tillhöra både Norden och världslitteraturen. Jag menar...har man gjort nåt genialt kan man gärna få pissa på sig och skita i byxorna vid fikabordet, det ska kollegorna strunta i.

Irrländaren Jonatan Swift pissade ner hela det engelska slottet när han var på ett liknande humör. Om nån har en annan uppfattning får de väl skynda fram och hjälpa till att öppna gylfen, eller plocka fram bajpapper...annars kan de dra åt helvete allihop, eller som den skitige irrländske poeten Johnny Rotten säger: "Vill hon ha mej får hon tvätta av mej först!"

Har ni föresten hört storyn när Charels Bukowski, en av USAs stora poeter, sökte upp den berömde Henry Miller och frågade:
- Hörru, hur fan gör man för att bli författare?
- Gör va fan du vill! svarade Miller irriterat.
Då tog Bukowski Millers plånbok och gick därifrån.

Kvitterat och betalt, Mr Miller! Kan det i själva verket vara norrmennens eget fel, kanske norrmennen inte var kapabla att fronta en kille som Hamsun. Han var ändå, åtminstone i mitt tycke, vid sidan av Dostovjevski, en av Europas största psykologiska skildrare, och det vill inte säga lite. Klart det kostar. Och vad fan ska man göra i ett så trist intellektuellt klimat som det norska? Supa ihjäl sig? Eller bli nazist kanske? Ja, varför inte? Eller är jag naiv: fanns det kopplingar mellan dunkla ideal och Hamsuns vurm för nazisterna. Tja, kanske, det är möjligt, men inget av detta varken känns eller märks i hans romaner. Och när det gäller rubriceringen "för egen vinnings skull" så tjänade väl 08-Sverige långt mer på sitt samröre med nazisterna än vad Hamsun gjorde. Glöm inte det, kära norrmen som läser detta, glöm aldrig det.

Allt jag vet är att alla som fått rådet att läsa Hamsun älskar honom. Landstrykare. Pan. Mysterier. Det var på den tiden jag gick och svalt i Christiania... meningen suger tag i en...nåt annat val än att fortsätta att läsa finns inte.

Vill inte kolla upp Hamsun i wiki. Vill inte. Nej. Vill inte. Vill bara minnas honom som en av de största berättare jag nånsin har mött. Punkt slut.

Hur närmar man sig Evert Taube?
Jo, Evert Taube var den väsgötiska poet jag menade. Taubens visor påminner om Hamsuns prosa. Kallades inte Vinga och öarna utanför Göteborg en gång för "Västergötlands skärgård"? Dåså.

En gång i New York i ett samtal med en kines beskrev jag Evert Taubes visor som kraftigt komprimerade romaner av Knut Hamsun. Om det var relevant återstår vet jag inte.

Hur närmar man sig Taube? Via Ezra Puund?

Ref: På igenvuxna stigar Knut Hamsun