You play bad, Mister!

I en tågkupé i Baskien på 70-talet, satt två tågluffare från LA och sjöng sånger av Brel och Neil Young. På en öde station klev två unga zigenare på. De satte sig utanför kupén och lyssnade. Snart började de skratta och ropade högt:
- You play bad, we good, give gitarr...to us!
Amerikanarna blev naturligtivs störda men fortsatte att spela. Killarna upprepade sitt hån och pekade med fingrarna:
- You bad Mister, we good, give gitarr...to us!
Efter det femte avbrottet suckade den ene amerikanen och räckte över sin gitarr:
- Här...spela själv då, show us what you got!
Strax därefter överlämnade även den andre amerikanen sin gitarr.

Herre jävlar, nu gick det undan! Intensiteten, rytmen, skickligheten och spelglädjen fyllde vagnen. Folk trängdes från var sitt håll i korridoren för att få en skymt av dem. Killarna kunde väl vara mellan tolv och sexton år. Applåderna ekade efter varje nummer och vi började alla att dansa. Det gick inte att stå emot...ni som minns Woodstock eller varit på karnevalen i Rio, ni förstår...vänta, nu minns jag, tåget var ju på väg till tjurfestningsfestivalen i Pamplona...kvinnor, vin, förväntningar...plötsligt dök en tredje zigenare upp - Mr Grandfather. Han tog över takten genom att klappa händerna, ja till och med armbågarna, som ett slags mellanting mellan kastanjetter och tamburin. Gubben log som ett katt spinner, åt sina egna rytmer! Jänkarna tog sig för pannan och skrattade och applåderade och blev lika tagna som oss andra. Efteråt kändes det som man just upplevt en helt unik föreställning på The Met.
- Good preformece! - Bravo! - Hurra! - Bravo, bravo, bravo!
Innan zigenarna lämnade tåget på ännu en liten station i inlandet, hade de ryckt oss alla på var sin dollarsedel. Mynt accepterades inte. Jo,dessa gudabenådade artister, dessa unga romer, hade dessutom vett att ta betalt.