Stockholms-Makten - ett försök till definition

Keaton, vad menar jag med att "Stockholm ljuger".

Jag menar att allt fler av oss tröttnat på att "bevisa sig själv" inför en makt som är oss underlägsen både kunskapsmässigt och emotionellt. Jag utgår därför numera ifrån en "omvänd bevisbörda" när jag diskuterar med en 08-Makt som historiskt sätt varit Europamästare på att ljuga:
- Bevisa att du inte ljuger, din lögnhals!

* * * * *

Gångordningen för mottagandet av en avvikande uppfattning fungerar ungefär så här i det Sverige som styrs - ekonomisk, politiskt, socialt - med järnhand av Stockholms-Makten:


Tystnad.
Sedan mer tystnad.
Lyckas dina argument till slut slå rot
krävs av dej - inte av Stockholmsmakten
eller dess allierade -
att du bevisar dem till 100%
samt att du även bevisar
att dina bevis
även har "goda intentioner".
Dvs - att de inte är okristna,
odemokratiska
eller rent av fascist-rasistiska
( nya tider = nya modeord)
- Hur definitieras då dessa modeord?
- Enligt den definition som tillhör Makten allena.
Överbevisar du likväl
dina motståndare
blir svaret en gäspning:
- Jaha, det var väl inget märkvärdig.
- Du verkar ju vara rasist-fascist!
Tystnad.
Sedan ännu mer tystnad.

Tystnaden upphör först den dag du möter "dina egna argument" hos en accepterad svensk makthavare. Vad svensken i gemen missar är alltså den intellektuella diskussionen, vilken i många fall - åtminstonde ur den demokratiska aspekten -
är viktigare än själva svaret:
- Ja, va fan vet vi egentligen?


Att en vanlig - jmf ordet vänlig - svensk skulle kunna inneha en sanning är i princip osannolikt för makteliten i Stockholm:

Detta, Keaton, var huvudorsaken till att jag plötsligt började intressera mig för "Svensk slagermusik" och den del av konsten, ofta av okända bohuskonstnärer, som Uppnäsona i Stockholm kallat för "Hötorgskonst".

Eftersom Uppnäsorna "skolkade från lektionerna med de fyra Essen: Swedenborg, Sun Tzu, Spinoza och Schoupenhauer", är de knappast kapabla att diskutera svensk, grekisk, persisk eller japansk poesi. Därför blir det rätt så lustigt att höra dem säga: "dessa texter är banala" eller "den här musiken är för enkel" "detta är ett typiskt pekoral" Motfrågan är given:

- Vilka texter representerar det du menar är sann kärlek och stor konst!

Du svensk, du got eller värmlänning, som liksom jag, långt i i hjärterötterna älskar "Där björkarna susa" av Jailbird Singers - dina känslor är värdelösa för det gäng som styr i Stockholm, ditt liv är inte lika mkt värt som deras:



De som försökt inbilla oss att detta översitteri - denna kulturrasism - skulle vara "typisk svensk" eller "svensk mentalitet" eller "Jantelagen", de kan fortsätta att vara tysta. Jag kallar denna rasism för sitt rätta namn: 08-humansismen.

Vad jag säger är att det i 08-Sverige saknas en intellektuell hederlighet. Flera intellektuella i Stockholm börjar upptäcka detta, men de vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

Situationen = Stockholmsmakten har tolkningsföredrtäde i samtliga frågor. Detta är ingen höger-vänsterfråga.

Stockholmsmakten = den ackumulerade summan av människor och idéer, som hanterar avvikelser i en anda av medlöparei (i fredstid kallas de medelmåttor)vars teknik de lärt sig sedan barnsben att efterfölja för att inte uteslutas ur det svenska samhället: tystnad...mer tystnad...bevisa dig då!...äsch, din facist, det var väl inget märkvärdigt!...tystnad...mer tystnad"

Du tyste stockholmare, fortsätt att "hantera situationen", eller visa mig vilka svenska kulturartiklar eller historiska artiklar - från DN, SVD, Exp, Ab, GP, Sydsvenskan - som nått internationellt uppmärksammhet de sista 40 åren?

- Jasså, verkligen!

Internationell spridning är en form av bevis, både för att ens "lokala" idéer har en egen grund och bärkraft, samt att de tillkommit av andra grunder än att fjäska för den innevarande Stockholms-Makten.

När Stockholms makten avslöjas - vad händer då?

Låt oss ta ett komiskt exempel ur verklighen på ovan "rätt så poetiska definition" av Stockholsmakten:

Carl-Otto Fast som avslöjade "Uppsalas lögner om Odens brunn".


Från Henrik Jansons bok "Till frågan om Scvariketsd vagga"