När solen går upp över Orust-bergen och du inte har nåt speciellt att säga. Hylla då någon vars kärlek du förtjänar. Läste i natt en massa poesi, men först när jag lyssna på en visa av Kjell Höglund insåg jag att Ord ska komma som en suck. Väl bevarade. Väl förbredda. Fulla av längtan. Innifrån ens varma trakter. De ska dessutom komma komprimerade och helt naturligt. Ja, "lite som att baja eller föda barn", som man skämtade när man var yngre. Ja, eller som Gunnar D Hanson skriver om muntlig fornordisk poesi, och förutsättningen för dess tillkomst: "att hela kroppen arbetade".
Öppen sjö - av Kjell Höglund
"En dag i förra månaden så lämnade jag staden
instängd i mig själv i en kokong
jag höll på att kvävas så jag reste ut mot kusten
jag hittade ett stillsamt pensionat där jag fick lusten
att slå mig ner och vänta på en sång:
Öppen sjö
sikten fri mot horisonten
slapp och slö...
I ett och samma andetag
De första raderna är ok. De tillhör inte världslitteraturen. Men övergången...vindpusten...skidornas glid ...från "vänta på en sång...till "...öppen sjö" tillhör den magiska tradition som valt att gestalta längtan och dess uppfyllelse. I ett och samma andetag.
Liknade finns hos Leonard Cohen. Evert Taube. John Holm. Vi talar inte om nostalgi här. Att drömma sig tillbaka till en förgången tid. Vi talar om en just-nu-upplevelse. Här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar