När jag nu för ett kort ögonblick lämnar Beckomberga Sjukhus och berättar hur livet i Stockholms såg ut på 70-talet måste jag be om läsarens tålamod. Precis som de flesta andra stockholmare påverkas jag av mitt arbete när jag väljer innehållet i min vardag. Det kan handla om småsaker som klädsel eller balkongmöbler, men även hur man väljer umgänge och fritidsintressen. Vårt arbetes innehåll, förmåner och status påverkar helt enkelt vår attityd mot andra människor. Vårt jobb blir vare sig vi vill det eller inte, vårt självförtroendes finkläder. Men det kan också gå till överdrift. Jag känner tex en kille som arbetar på Socialstyrelsens Regionala Tillsynsenhet i Sundbyberg, SRTS, och han är väldigt stolt över att dom har ett eget postnummer på hans enhet.- Om du till exempel skickar ett brev till mig från utlandet, brukar han säga, så behöver du bara komma ihåg SRTS och postnumret. Och Sumpan, Sundbyberg alltså...rätt så pratiskt va!
- Om man stavar fel då?
- Spelar ingen roll! Postnumret styr, du behöver inte ens skriva nåt mer. Brev som bara haft postnumret, till och med dom har kommit fram. Alla känner till det på Posten. Att SRTS har ett eget postnummer! vår registrator tar han om det.
Det låter löjligt när han skryter om det. Jag vet inte hur många gånger han har tjatat om det där postnummret inför tjejer. Men annars är han hur trevlig som helst. För några år sedan när han fick en dubbel Bonusresa av Landstinget, bjöd han med mig till Prag...men det äventyret är alldeles för ekivokt för att passa in i denna historia, eller rättare sagt det tillhör en helt annan tid. Varför jag överhuvudtaget nämner Nisse har sin förklaring. Nisse på SRTS är den enda jag fortfarande känner från Klostertiden på 70-talet.
(Att: Nisse. Tacksam om du inte lägger in fler kommentarer!)
Vissa saker få man stå ut med när det gäller vänner. Och jag vill att läsaren ska se mig som en god vän. Jag vill alltså poängtera att när det gällde mina val av restauranger, krogar och umgänge i Stockholm på 70-talet....så måste jag bekänmna att jag antaglighen påverkades en hel del av mina intryck av patienterna på Beckomberga Mentalsjukhus. På något slags mysko och omevetet psykologiskt sätt (Jung?) såg jag nog alla runt omkring mig som mentalpatieneter. Ibland på tunnelbanan kunde jag se hur passagerarna satt med spännbälten på sig. Jag fick skaka på huvudet för att få ut bilderna ur skallen. Och när jag var berusad slutade det ibland i katastrof. Min första tunnelbanahallis fick jag...Liljevalkchs, Gbralla, opium, tolva, alla blev blåa etc.
Många av de underligheter man råkar ut för i livet får sin förklaring först många år senare. Så var det med Norbet, en långhårig och skäggig slusk från Tysklnad. Han var kanske tio år äldre än mig. Han var stammis på Kloster. Han försökte ragga upp unga tjejer och killar till sin hemmagjorda ABF-kurs i socialism. Norbert var en riktig tönt och jag lessnade på honom efter en halvtimme och började förolämpa honom. Hasse som var en mästare på att spy galla över folk gav mig flera komplimanger för mina elakheter mot Nortbet.
- Din största tillgång, Runa, är din elakhet, sa Hasse när vi bytte bord.
Ja, Hasse borde veta det, efter som elakheten var hans enda tillgång. Glömmer aldrig när hasase fick Cornelis att att kikna av skratt på Bullerbyn.
- Tjena Jesus, sa jag alltid nonchlant åt Norbet när vi kom i på Kloset och han satt och messade socialism med någon ny ung stackare. Vi andra, vi hade redan tröttnat på trotskij och socialismen. Vi satt hellre och grälade om Schupenhauer, Spinoza och Bowie, och sånt. Bosse hette en kille. Hasse en annnan. Och Nisse en tredje.
Ändå kände jag mig taskig mot Norbet. Så till slut slutade jag att tråka honom. Många år senare när jag fick veta att han hette kröcher i efternamn började jag
fundera på honom igen.
Första parisresan - BM-killen - klädsel - fåfänga- attentat - sthlm - etc
Kloster pub och Loosers Inn
När männiksor frågar varandra vilka författare och konstnärer de påverkats av undrar jag alltid varför dom inte nån gång kunde fråga vilka parker och klippor och krogar som de tagit intryck av. I mitt fall är svartet givet: de två krogar i Stockholm som påverkat mig mest är Kloster och Loosers. Egentligen är det loosers jkag vill berätta om, men det är ju i slutet på 90-talet, Control Alt Delete, prinsen, goterna och allt det där. men det får vänta. Kort anekdot om oosers på 90-talet sen tillbaka till 60-talet. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar