Sjukt blod

"Av mina galliska förfäder ärvde jag vattenblå ögon, trång skalle och drumlighet i slagsmål. Jag anser min klädedräkt vara lika barbarisk som deras. Men jag gnider inte smör i håret.

Gallerna var en av sin tids oskickligaste djurstrypare och gräsbrännare. Från dom har jag vidare: avgudadyrkan och smak för helgerån - å, för övrigt alla laster, ondsintheten, otukten - den är underbar, otukten - men först och främst lögnaktigheten och lättjan.

Jag avskyr alla yrken. Överklass och arbetare, alla är de bönder, simpla. Handlag med pennan är lika litet värt som handlag med plogen. Vilket århundrade för alla slags handlag! Aldrig får jag mitt handlag. Och bofastheten sedan, den leder också för långt. Men tiggaryrkets hederlighet gör mig förtvivlad. Och brottslingarna ger mig samma äckel som kastrater: själv är jag orörd och det gör mig detsamma.


MEN! Vem har gjort min tunga så lömsk att den hitills kunnat bevara min lättja? Utan att ens begagna mig av min kropp för att skaffa mig levebröd och mera sysslolös än någon padda har jag levt överallt. Det finns ingen familj i Europa som jag inte känner. - Jag menar familjer som min egen, familjer som fått allt de äger tack vare Människans Rättigheter. - Jag känner varje son i varje familj!

Om jag ändå hade förbindelse med någon punkt i Frankrikes historia!
Nej, inga...
Jag är fullt på det klara med att jag alltid varit av lägre ras. Revoltens idé kan jag inte förstå. Aldrig reste sig min ras annat än för att skövla och pundra, reste sig som vargarna mot varje djur de ännu inte dödat.

Jag drar mig till minnes Frankrikes historia, Frankrike, kyrkans äldsta dotter. - Färden till det heliga landet var jag väl med om som bondlurk: jag har hela huvudet fullt med bilder av vägar över de schwabiska slätterna, utsikten över Bysantium, över Solymas murar. Dyrkan av Jungfru Maria och ömheten för den korsfäste vaknar iom mig på samma gång som tusentals profana fantasier. Nu sitter jag spetälsk bland krukskrävor och nässlor, vid foten av en mur som solen gnager på. - Och senare måtte jag, som legoknekt ha somnat under tyska natthimlar.

Jo, en sak till: jag dansar på sabbaten i en eldröd glänta, tillsammans med gummor och barn.

Jag minns inte längre tillbaka än till kristendomen och denna jorden. Aldrig får jag
väl nog av att återse mig själv i det förflutna. Men alltid ensam, utan familj - och för resten, vad talade jag för språk? Jag ser mig aldrig ta del i Kristi rådslag, inte heller i stormennens, i Kristi ställföreträdares rådslag.

Vad kan jag ha varit under förra seklet? Jag återfinner mig själv först idag. Det finns inte mer några lösdrivare, inte mer några ovissa krig - den lägre rasen har översvämmat allt, folket som man kallar det, förnuftet, nationen och vetenskapen.

Vetenskapen, ja! Allt har man tagit tillbaka. Som reskost för kroppen och själen finns numera medicinen och filosofien, de kloka gummornas läkemedel och folkvisor i nytt arrangemang. Nå men furstarnas försteöelse då och nöjen som de förbjöd alla andra.? geografi, kosmografi, mekanik, kemi!...

vetenskapen, den nya adeln! Framåtskridandet. Världen går framåt! Ja, varför skulle den inte snurra runt?
Det är talens vision. Vi är på väg mot Anden. Det är ganska visst, det är ett orakel som jag säger. Jag förstår, och eftersom jag inte kan förklara vad jag förstår utan hedniska ord skulle jag vilja tiga.


Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper mig inte Kristus, varför ger han inte min själ både frihet och frälse? Men evangeliet är det förbi med! Evangeliet! Evangeliet!

Jag väntar på Gud med glupskhet. Jag är av lägre ras för evig tid.
Och nu står jag på armoikanska stranden. Låt städerna tändas i skymningen. Mitt dagsverk är slut, jag lämnar Europa. havsluften ska sveda mina lungor, förlorade klimat ska bränna min hud. Simma. Trampa ner gräs, framförallt röka, dricka drycker, starka som kokande metall - alldeles som de kära förfäderna kring sina eldar.
Jag skall återvända med lemmar av järn, huden mörk, ögat gnistrande: av min mask att döma skall man räkna mig till en starkare ras. Jag skall ha guld, jag skall vara sysslolös och brutal. Kvinnorna brukar omhulda dessa vilda krymplingar somm återvänt från varamare länder. Och jag skall blanda mig i politiken. Räddad.
Men nu är jag fördömd, hatar mitt fädernesland. Det bästa är att sova ruset av sig här på stranden.

Men resan vill inte bli av. - Det är bara att åter gå ut på vägarna här, lastad med min last, lasten som borrat sitt lidandes rötter i min sida alltsen jag nådde förnuftig ålder, lasten som blivit himmelshög, som slår mig, kastar omkull mig, släpar mig med.

Den sista oskulden och den sista blygheten. Det är sagt. Inte visa världen min avsmak. och mina föräderier.

Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledsnaden, och ilskan.


Åt vem ska jag hyra ut mig? Vilket djur är det man dyrkar nu? Vilken helgonbild är det man störstar? Vilka hjärtan skall jag krossa? Vilken lögn skall jag hålla för sann? Vilket blod skall jag vada i?
Hellre ta sig vara för rättvisan. Leva ett hårdnackat lic, bli djuriskt enkel, lyfta kistlocket med knotig hand, sätta sig ner och kväva sig själv. Då slapp man åldersomen och farorna med: rädslan är ju inte fransk.
Å, jag är till den grad övergiven att jag erbjuder vilken gudabild som helst min strävan efter fullkomligheten.
Å min självförnekelse, min underbara människokärlek! Och ändå här nere på jorden.
De profundis, Domine, vad jag är korkad!

Redan som barn beundrade jag den ohanterlige straffången (?) kring vilken fängelsemurarna ständigt sluter sig på nytt. Jag besökte de värdshus, de möblerade rum som han sades ha helgat med sin närvaro. jag såg på den blåa himlen och landsbygdens blomstersmyckade arbete med hans idé. Jag vädrade mig till hans ödesdigra närvaro i städerna. han hade mera kraft än ett helgon, mera sunt förnuft än en upptäcktsresande - och sig själv, sig själv ensam som vittne till sin härlighet och sitt förnuft.
Där jag gick på vägarna i vinternätterna, utan tak över huvudet, utan kläder, utan bröd, drogs mitt frusna hjärta samman vid ljudet av en röst: "Svaghet eller styrka, du är, det är styrkan. Du vet varken vart du går eller varför du går, du stiger in genom alla dörrar, du svarar på alla frågor. Om du vore ett lik kunde ingen göra dig mindre skada." Och morgonen därpå var min blick så förlorad och mitt ansikte så dött att de jag mötte kanske inte en gång såg mig.

I städerna föreföll mig gatornas modd plötsligt röd eller svart, alldeles som en spegel då någon går omkring med lampan i rummet intill, alldeles som en skatt i skogen! Lycka till, ropade jag, och såg genast ett hav av lågor och rök på himlen - och till vänster och till höger flammade alla tänkbara skatter upp till miljoner åskväder.
Men orgien och kvinnornas förtrolighet var mig förbjudna. Inte ens en olycksbroder hade jag. Jag såg framför mig en rasande folkhop, framför avrättningsplutonen, gråtande över olyckan att de ingenting kunde förstå, gråtande och förlåtande! Som Jeanne d´Arc! - "Präster, lärde men och höga herrar, ni tar misste då ni lämnar mig åt rättvisan. Jag har aldrig tillhört detta folket här, jag har aldrig varit kristen. Jag är av den ras som sjöng i undergången. Jag förstår inte lagarna, jag har ingen känsla för moralen, jag är ett oskäligt djur: ni tar misste..."

Ja, jag har ögonen slutna för ert ljus. Jag är ett djur, en neger. Men jag kan ännu räddas. Ni falska negrer, ni galningar, vilddjur, girbukar. Köpman, du är en neger, tjänsteman, du är neger, general, du är neger, kejsare, din gamla klåda, du är också neger. Du har druckit illegala drycker, av Satans tillverkning...Och folket här är besjälat av febern och kräftan. Krymplingar och gubbar är respektabla till den grad att de ber att få bli kokade...det slugaste är att lämna denna världsdel där vansinnet strövar omkring och förser dessa uslingar med gisslan. Jag träder in i det verkliga kungadöme som tillhör Chams barn.
Känner jag ännu någonting för naturen, för mig själv...Slut på alla ord. Jag begraver de döda i min mage. Skrik och trummor, dansa, dansa, dansa, dansa! Jag kan inte ens tänka mig timmen då de vita landstigit och jag själv ska störta i avgrunden.
Hunger, törst och skrik, dansa, dansa, dansa, dansa!"


- - - - -
Arthur Rimbaud 1854-1891 -Ur "En tid i helvetet", översättning Gunnar Ekelöf, Forum 1972Förvanskningar av Gotiska Klubben

Uppbrott

Sett nog. Samma hägring syns i alla väderstreck.
Haft nog. Av städernas larm på kvällen, i solens sken och annars.
Levt nog. Genom livets skiften. Å, buller och hägringar!
Uppbrott i affektion till nya oljud!