"En samling historier baserade på verkliga och i vissa fall, rätt så overkliga upplevelser" © 2009 Gotiska Klubben och Författaren.
1. Dom gamla "skitzarna"
Beckomberga Mentalsjukhus. Beckis. 1970-talet. Jobbade på tidkort. Hoppade från den ena avdelningen till den andra. Arbetsuppgifterna varierade. Ibland fick man duscha och mata schizofrena patienter. Vi kallade dom för "skitzar". Vissa försökte bita en i handen. Om inte det funkade spottade dom på en. Andra sparkades. Nyptes och revs. Man blev alert. Närvarande. Och de använde konstiga ord man inte hört förut. Trädknullare. Industrifitta. Potatisrunkare. Jag förstod sällan vad de snackade om men gillade uppriktigheten i deras språk. Flera av patienterna var födda i slutet på 1800-talet eller tidigt på 1900-talet. De var ofta uppväxta på den svenska landsbygden. Ju mer de bet och fräste och svor, ju mer tyckte man om dom, de gamla skitzarna. På något sätt bevarade de minnet av en kultur som för länge sedan var försvunnen. Flashback 1
Youtube: 1 2
2. Ingen situation är given
I korridorerna på intagningsavdelningarna fick man ducka för loskor och askfat från psykotiska tonåringar. - Håll käft!
- In på rummet!
- Du själv då, din dumma jävel! var de vanligaste kommentarerna. Ibland satt man extravak för människor som försökt ta sina egna liv, eller andras. En gång råkade jag somna, typiskt mej, framför en roman av Knut Hamsun, och vips hade mitt extravak hängt sig ute på toaletten.
- Skärpning, Runa, sa överläkaren, så här kan det inte fortsätta!
Jo, det var mkt adrenalin i rörelse. Från alla håll och kanter. På terapiavdelningarna kunde man få en fet smäll i belöning om man gjorde ett smart löparoffer eller knyckte en dam.
- Pang, sa det bara från stolen mitt emot. Och detta trots att man just lärt motspelaren Bent Larsens klassiska strategi råd: "Fokusera på de fyra mittrutorna de första tio dragen och du överlever vilket motstånd som helst".
Nej, inga situationer var givna på Beckis. Precis som i schack gällde det att ha fria ytor framför pjäserna och att alltid ha ryggen fri. En del vårdare påstod att vansinnet rent av kunde smitta. Att man skulle akta sig "väldigt noga". Jag vet inte riktigt...men de mentalvårdare som tog åt sig för mkt av vissa patienters förmåga att manipulera med ens känslor och heliga principer, de stannade i regel inte kvar så länge på jobbet. Dom stod helt enkelt inte ut.- Hon sprang ut i vassen och försvann, brukade vi säga vid fikabordet om nyanställda som hade slutat samma dag som de börjat. Såg man dom någonsin igen, dessa stackare, hade de i regel patientkläder på sig.
3. Inte bara psyket tränades
- Ta aldrig nåt personligt om du vill överleva på Beckis! Detta var huvudregeln. Han som gav mig detta råd var för övrigt dvärg. En av de skickligaste psykologer jag mött i mitt liv. Tro det eller ej, men också han var patient. Han var även konstnär och hade sin ateljé nere i de kulvertar som sammanlänkade Beckombergas olika byggnader. Men vad som hände där nere i Beckombergas kulvertar är en annan historia...det känns tabu att tala om det... prostitutionen, narkotikan, barnen, häleriet, de oheliga allianserna mellan personal, läkare och patienter...man orkar knappt tänka på det...i vilket fall, det var inte bara psyket som tränades på Beckis.
På vissa avdelningar ingick även brottning i arbetspasset. Motståndarlaget bestod ofta av en ensam patient som just inkommit med poliseskort. Om han eller hon avböjde att ta emot sin välkomstdrink, en slurk haldol, kastade man ner honom på sängen och höll fast hans sprattlande armar och ben, samtidigt som nattsyrran i sitt urringade linne, böjde sig fram över sängkanten och tryckte in en hybernalsputa i skinkan på honom. Då lugnade han ner sig. - Så där ja, brukade hon säga med sin mjuka och vänliga röst, innan hon vinkande glatt och kilade iväg till nästa avdelning.
4. Sängen på ryggen
Jorå. Men ofta kunde det vara riktigt mysigt och hemtrevligt på Beckis. Det tror jag faktisk många håller med om. Ibland var det så lugnt och skönt på avdelningarna att man kunde spela Chicago, ett slags pokerspel, eller kolla en videorulle eller bara slappna av med en flaska whisky i personalrummet. Sedan sov man gott bland psykopater, nojor och skitzar. En natt, efter en stökig och kaotisk kväll som avslutats med några klunkar whisky för mycket, drömde jag en mardröm. Jag såg hur en patient, en hypomanisk brottare...en fullständigt ursinnig typ...samma kille som kvällen innan lagts i dubbla läderbälten av fyra vårdare från Larmstyrkan... kom krypande mot mig genom den långa och mörka korridoren. Och det märkligaste av allt, hans säng satt fast på hans rygg. Det gnisslade och knarrande från den. Chocken blev så stark att jag omedelbart vaknade. Och när jag slog upp ögonen...då fortsatte drömmen...ja sex, fem, fyra meter framför mej...släpade sig en märklig varelse fram. Vilket slags grepp brottaren hade använt för att lyckas vända upp och ner på sängen var en gåta. Som att lyfta sig själv i håret. Det finns folk som än i dag diskuterar och hur det egentligen hade gått till. Det var en tung järnsäng med både stängsel och hjul. Förlamad av skräck tjöt jag så hela avdelningen vaknade. Trodde jag hade fått delirium. Nu var det min tur att bryta igenom till Den Andra Sidan!5. All skräck måste firas
Mina tillskyndande kollegor skrattade så att de kiknade. När vi fått "dåren" på rätt köl och låst in honom på "Isoleringen" bjöd de på ännu mer whisky. All skräck måste nämligen firas på 30-avdelningarna. Dessa hillbilly-vårdare var vana vid värre. Långt värre. Dom tillhörde ju "Eliten" på Beckis. Men ingen är värst. No way. Alla har vi vår överman. Det skulle visa sig redan några dagar senare när "Texas", en sjövild och krigsskadad Vietnamndesertör, som bott granne till en kompis morsa, demolerade samma avdelning...korridorer, fikarum, matsal och rökrum, med hjälp av en avslagen golvlampa. Då var det Eliten som darrade. Som Tripp, Trapp och Trull stod de bakom medicinvagnen och huttrade likt skolgossar som hade glömt vantarna där hemma. - Runa, tell your friends...att retirera in på expeditionen...annars ska jag spela brännboll med deras döda jävla skallar!
På samma sätt som ens egna föräldrar hotade med Sigtuna Internatskola när man ställt till bråk, hotade vi de värsta marodörerna på Beckis med Den Fasta Paviljongen på Säter om de inte upphörde med sina raseriutbrott. Det hjälpte ibland, men inte alltid.
6. Ett gammalt hippieläger
Foto: Johan Zetterlund
Jorå. Ibland var det tuffa tag. Men varje dag var inte extrem. Nej då, inte alls. För det mesta höll man sig nykter och arbetade på mer normala avdelningar. Jobbet gick ut på att skydda psykotiska människor från sig själva. Man blev skicklig på att lunga ner upprörda patienter och förhandla med dom. Och man lärde sig att lyssna. Till och med att låtsas att lyssna. Våld var den sista av alla utvägar. Själmordsförsök och Depressioner. Delirium och Snetändningar. Ja alla slags Manier och Paranoida utbrott tillhörde vardagen. Av någon anledning trivdes jag bra i denna miljö. Flera av de psykiskt sjuka utstrålade en kreativitet och spontanitet som saknades i samhället utanför. Så enkelt var det nog. Som extraanställd gick man ofta omkring i privata kläder. Detta gjorde det svårt att veta vem som var patient och vem som var vårdare eller anhörig. Det var en riktig röra. Vissa avdelningar liknade små bohemiska konstnärskotterier eller hippieläger. Den enda skillnaden var att dörren till friheten alltid var låst. Och bara några få av oss hade en nyckel. 7. En julhelg på Stormen
På de "tunga" och "farliga" avdelningarna, de som kallades för "Stormen" var man däremot tvungen att bära sjukhuskläder. Vit byxa och vit kavaj. Ibland när man gick omkring i sina vita kläder kände man sig som en lägervakt. Det var inte alltid helt bekvämt att identifiera sig med denna roll. Men vårdarna hade rätt, den vita uniformen skapade en nödvändig distans till patienterna. Vissa patienters blixtsnabba nyckfullhet gjorde att man alltid var på helspänn när man gick omkring i korridoren på Stormen, eller hade ett ärende i enskilda rum eller salar. Jag Minns en julhelg i slutet av 70-talet. Fick i uppdrag att ta ett urinprov på en ung mördare och haschmissbrukare som dömts till sluten psykiatrisk vård. Han låg för det mesta i sin säng och lyssnade på hårdrock. En allmänt slö och ohyfsad typ. Om urinprovet visade sig vara haschpositivt innebar det permissionsförbud för hans del. Inga fler promenader till haschlangarna vid Brommaplans t-banestation. Inga fler besök på "Lilla Systembolaget" som Beckombergas patientcafé kallades av personalen.- Pissprov, sa jag, och viftade med glasburken i handen.
- Far åt helvete, svarade han.
- Pissa, annars blir det bälte, sa jag.
- Far åt helvete.
- Pissa, annars blir det permissionsförbud, det vet du!
- Far åt helvete.
- Om du var litet smart skulle du be mej pissa åt dej! Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att göra det, bara för att vara bussig mot dej. Men inte ens det orkar du fråga, din trötta, jävla tönt!
Ingen reaktion. Det var bara att inse att vissa typer kan man aldrig nå, aldrig sätta på plats, aldrig hjälpa. Dom är körda helt enkelt.
- Far åt helvete.
- Okej, då hämtar jag de ordinarie babianerna, så får dom fixa det på sitt sätt!
- Far åt helvete!
8. - Jesus, Jesus, Jesus!
Just då ropade sjuksyrran och jag blev tvungen att springa iväg genom kulvertarna till 1:an, en av de akuta Intagningsavdelningarna. En utflipprad kvinna från Odenplan var på ingång. Vi mötte henne i dörren, en ordinarie vårdare och jag. Hon eskorterades av två poliser. När de lämnat oss började hon vråla "Jesus, Jesus, Jesus!" Hon sprang runt oss som en odåga och gjorde plötsliga utfall mot våra ansikten med sina händer. Hennes ögon var svarta och vilda, håret inkletat i någon slags gulgrön gegga, naglarna långa, vassa och smutsiga.- Rena dårhuset det här, sa min kollega och log.
- Ska jag ta hand om dom, sa jag och pekade på kvinnans ben.
- Lugn, jag fixar det själv!
Han tog tag i kvinnans ena hand och dansade runt och sköt henne ifrån sig med hjälp av centrifugalkraften. Det såg lika glatt ut som när en storebror snurrar runt runt med en lillasyster i luften. Efter några rundor hade han tröttat ut kvinnan så pass att vi lyckades baxa in på henne på rummet. Tillslut hade vi fått henne i säng och spänt på henne bältet. Hon satt upp i sängen och fortsatte att skrika "Jesus, Jesus! Det lät som hon hade kramp. Just då tappade vi uppmärksamheten för en sekund och kvinnan vrålade högt som i helvetet: JESUS! JESUS! och kastade sig mot min kollegas arm och bet allt vad hon orkade. Hennes gula tänder satt fast i armen. Jag slog och slog och slog. På käken, på tinningen, till och med på halsen. Äntligen släppte hon. Det var ett kraftigt bett. Efter att vårdaren blivit behandlad och fått bandage runt såret satte vi oss i tv-rummet och tog några "smygöl". Han suckade djupt och sa:
- Får jag tag på den där jävla Jesus nån gång, ska han dö!
9 "Det finns inga mentalsjuka i Sverige"
Ja, det var en otäck tid. Det psykiska våldet var värre än det fysiska. Jargongen fick många att överleva mentalt. Många av vårdarna, som utåt sätt kunde ses som cyniker, plitar och sadister var i själva verket humanister. Det går inte att förklara just nu. De verkliga sadisterna var psykiatrikerna, inte alla, men många. 70 och 80-talets experimentverksamhet med psykofarmaka på patienterna är idag hemligstämplad. Vi som jobbade där spolade ned medicinen på muggen när vi tyckte att det räckte. Vi struntade i vad läkarna sa. Vi såg det vi såg. Patienter som ena dan gick omkring och ryckte som stirriga tjackpundare (amfetaminmissbrukare) och dagen efter släpade sig fram som levande döda. Patienter som kved och skrek och led av de biverkningar från alla de nya exprimentmediciner som läkarna testade åt läkemedelsföretagen. Vissa avdelningar på Beckis på 80-talet påminde om en blandning av ett koncentrationsläger och en institution för plågsamma djurförsök. Det var outhärdligt.10. Avskaffa verkligheten
Och sedan...för att kompensera övergreppen eller rent av dölja dem...lades alla svenska mentalsjukhus ner på 90-talet. Motiveringen "Det finns inga mentalsjuka i Sverige" passade tidsandan och kommunernas ekonomi. De frigivna dog i tusental. De flesta klarade inte av att flyttas 100 mil till sin forna hemkommun och bo i ett eget hem, efter att ha vant sig att leva på institutioner som Beckis, Långbro och Ulleråker under hela sitt vuxna liv. Dom dog som flugor. Söp ihjäl sig. Brann inne. Frös ihjäl som uteliggare. Eller hängde sig i sina redan nedblodade badrum. En artikel i Aftonbladet sammanfattar detta skeende. Den skildrar den tid när Sverige påbörjade projektet med att avskaffa verkligheten. 11. Dom skickades in i döden
Jag mötte mentalvårdare som grät, som inte visste vad de skulle ta sig till. Det svenska samhället hade friskförklarat deras skyddslingar, deras älsklingar, deras "defektläkta" kompisar av en enda orsak. Att snabbast möjligt skicka dom i döden. 12. Urinprovet
I vilket fall, alla har vi vår egen historia att tänka på. Senare på kvällen återvände jag till avdelningen där mördaren och haschrökaren låg. Han hade fortfarande inte givit personalen något urinprov. När jag på nytt steg in i hans rum med glasburken i handen tilltalade han mig med ett vänligt tonfall. Det hade han aldrig gjort förut.- Hej Runa, var har du varit?
- I helvetet, svarade jag irriterat. Dags för urinprov!
- Du, sa han, jag tänkte på det där du sa förut…jag har inte rökt på en vecka. Men jag är inte säker på att det räcker för att klara provet. Jag ska sluta röka hasch, jag lovar dej! Kan du inte hjälpa mej, bara för denna gång.
- Tja, okej då, svarade jag, men inte ett ljud till babbarna, för då får jag sparken ditekt.
- Jag lovar.
Så denna julafton 1977 kissade jag åt en mördare och narkoman och ställde sedan in glasburken på expeditionen. Rätt eller fel? Har man inte alla fakta i ett mål är det svårt att skapa sig en uppfattning om mitt agerande var moraliskt eller omoraliskt. Det var ju ändå jul. Jag vet inte vad du tycker som läser detta? Jag försöker bara att berätta som det var. Hur det gick för killen sedan?
Jag tror han fick tre månaders permissionsförbud.
ref: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 svd
Ab Ab svd Aftonbladet dn
