Det tog två hundra år innan Swedenborg översattes till svenska. Då hade hans läror redan startat flera kyrkor i resten av världen.
Den svenska ensamheten - åtminstone den konstnärliga ensamheten - är urgammal och beror på det enkla faktum att 08-Makten föredrar person och ställning framför sakfrågor eller konstnärliga verk. Det blir liksom mer lätthanterligt för de makthavare som i de flesta fall är slavar åt Staten eller diverse stockholmsbaserade kunskapsmonopol.
Inklusive invandrarna... Alla vi andra - inklusive invandrade konstnärer och poeter - vet samma sak: ska vi lyckas konstnärligt i Sverige har vi tre val: kastrera oss, fly in i skogen eller pipa iväg utomlands. I dag har vi dock ett fjärde val: Flashback, Motpol etc, och alla nya bloggar. (Ska försöka intervjua Jan Axelsson, Jimmie Åkesson och Oskorie i vinter. Om deras relation till husdjur, natur, stadsgeurilla och emigration.)
Andre Lokko och Henrich Himmler Läs t ex vad en 08-stackare som Lokko skriver i Svd: Se upp för vita dansband på tv! Bortsätt från Lokkos "Töntvarning" är det nu även "Sverigedemokratvarning" för dansbanden. Till slut kan Korpral Lokko inte hålla sig utan avrättar Dansbanden med ett nackskott: pang! "Jag har svårt att se de kritvitt superariska dansbandens plats på allra bästa sändningstid som så harmlöst."
Så talar en äkta rasist. Med nazismens klassiska språkbruk. Tack Lokko för att du tydliggör vad jag sa redan på 70-talet: Stockhlm är den internationella intolleransens huvudstad. Andre Lokko talar utan risk, som en liten Mini-Henrich från 08 innerstad. Att SVDs redaktionsledning inte ser detta är deras problem. Men låt oss inte överskatta Lokkos oppurtuna uttalande, utan bara konstatera att det inte väcker någon som helst anstöt i den jordmån av intollerans och genuina svenskhat som präglar Stockholms media.
Där skall jag bo Nedan sång vinner vilket hjärta som helst. och den stiger och stiger i värde......åh, hurra, vad jag älskar finstämdheten, bajon, "militärismen" och den karg-varma "frikyrkokänslan" i början på den sång: "jag är en främling...
Intern främlingsfientlighet = etnomachochism? Att utforska inhemska traditioner, ofta arbetarklassrelaterade, eller svenska landsortskonstnärer, har aldrig gagnat mediakarriärern i ett totalitärt och stadsstyrt samhälle som det Stockholmska. Hellre hänger man på och imiterar utländska trender, eller rättare sagt: det är ofta det enda man kan...
Konsekvensen av denna inhemska onyfikenhet - eller etnomachochism somOskorei kallar fenomenet - blir dock en minuspost, både för de som drabbas av denna interna svenska främlingsfientlighet och för den paretooptimala samhällsutvecklingen i stort:
Picasso bodde inte i Norrköping Hade te x Pablo Picasso bott i Norrköping hade han antagligen fortfarande varit okänd. eller hur, Janne? Till vilken nytta? Och hade Francisco de Goya bott i Karlstad hade han antaligen varit en ökänd rasist-facist-nazist, eller som det kallades på den tidens maktspråk: "...en sån där okristen".
Orden är nya, men intolleransen densamma.
Till exempel Sven-Ingvars Vilken svensk 08-intellektuell kan och vill förstå Den Konstnärliga Ensamheten hos ett värmländsk dansband, tex Sven-Ingvars, Jailbird Singers eller Hootenanny Singers, som varje lördag glädjer ett helt dansgolv, samtidigt som de aldrig fått någon som helst kredd eller kulturellt kapital av Stockholm-Makten? Man kan jämföra med en av Skandinaviens och kanske Europas idag största konstnärer, värmlänningen Lars Lerin - vet nån i Stockholm ens vem det är? ( Dvs innan utställningen på Walmunds udde)
-
Kulturell rasism Den dag svenskarna hajar (förstår) att hånet/hatet/föraktet mot Sven-Ingvars och liknande landsortsgrupper, är och har varit ett utpräglat Stockholmsfenomen - då kan vi äntligen kan sätta ett namn på orsaken till den typen av Ensamhet: Kulturell rasism
En mardröm En natt vaknade jag av en mardröm som skrek åt mej: "Dom har till och med snott dina känslor! Så gick det till när jag började att lyssna igenom hela den svenska musikhisorien från 50, 60 och 70-talet. Och så gick det till när jag lämnade Stockholm. Folk garvar generat när jag spelar Siw Malmkvist, en röst som gör mej glad. Samma garv tystnar jag talar persisk eller japansk poesi: tro mej, jag vill inte ens ha er kärlek.
Inte bara Ekelöf Själv föredrar jag de tidiga Sven-Ingvars, när de tog intryck av Dan Andersson, Fröding och Owe Thörnkvist. Ofta handlar dessa sånger om Själens Obotliga Ensamhet - och hur den kan botas. Vilket paar utmärkt i ett land där makten satt i system att göra oss ensamma. Inte bara Ekelöf var en främling i detta land:
På var sitt isflak, och omgivna av nattens nya is står ett tjugotal gräsänder blick stilla i kylan - som om de deltog i ett urgammalt spel, vars regler för oss andra ännu är okända.
Ofta på Östermalm inser man inte hur nära Djurgårn vi bor.
