gotiska klubben: Västgöten Alf Robertson är död

Alf Robertsson 1941-2008

Hörde just av en krögare här i yttersta väster-Sverige, att Alf spelat på deras krog två kvällar i rad för några år sedan. Det var off season så krogen ville testa nåt speciellt. Så man bokade in Alf, vilket inte var helt enkelt eftersom Alf varit sjuk en längre tid. Men spelningen blev av och man satte in en annons i tidingen. Naturligtvis blev det utsålt på nolltid. Folk ringde och bokade bord från hela västra Sverige. Och vet ni vad Alf gjorde direkt efter den första spelningen. Innan applåderna ens hunnit tystna. Just det, mycket riktigt, han tog med sig krögaren ut i köket och så frågade han honom:
- Du, finns det några ålderdomshem här på ön?
Jorå. Det fanns. Så dagen efter besökte Alf de bägge hemmen och spelade för de gamla.
- Jag tycker så mycket om att spela för dem, de blir så glada och de inspirerar mej, sa han.
Så talar och handlar ett hjärta av guld.

Eftermälen i GP och Aftonbladet
"Strulig, envis, stort hjärta, mkt integritet. Älskade att charma damer. Förlorade en del på sitt politiska agiterande under konserterna. Skulle varit rik om han velat. Sveriges enda riktiga countrystjärna. Tror många göteborgare känner igen sig i Alfs låtar..." Så skriver Patrik Tibell, Bert Karlsson och Oskar Hammarcrantz om Alf Robertson i GP Läs även eftermälena i Aftonbladet: "fin kille, typisk göteborgare, lika envis som mej, hans livsdröm var att få sjunga med Dolly, stor personlighet, stack ut i mängden, hade förutfattade meningar om honom, fick äta upp det, Alfs tolkning av Barnatro tillhör mina favoriter, hårt och dramtiskt liv".

En liten fågel flög...

Just häromdagen kom Alf Robertsons första LP från 1969 med Posten. Vi köpte den på Tradera. Ska man samla sångpoeter från 60-talet är Alf Robertsons första skiva ett måste. Där finns sångerna "Riv inte vårt kvarter" och "Erik Hultbergs industrier" samt Alf Robertsons omisskännliga recitationer på göteborgska eller västgötiska. Alf berättar mellan visorna att han "kommer från landsbygden" "från en stad i södra västergötland" "men att han nu bor i en stor stad" Ett tips till den första staden: ta reda på vilken stad du är och skapa sen ett minnesmärke, på torget eller på bibiloteket, över Alf Robertson. Inte för Alfs skull, han är redan en legend, utan för din egen.

En tidsmaskin som bara går tillbaka:

Från baksidetexten:
"Ni kanske tror att det är ett skivalbum ni håller i Er hand...men det är det inte. det är en tidsmaskin. En tidsmaskin som bara går åt ett håll...tillbaka. Alla människor har några minnen...händelser man skulle viljas uppleva på nytt....och här har Ni hjälpmedlet - detta album."

Innan ni tror på alla rykten om Alf, läs en dementi

Lyssna på SRs Stefan Wermelin när han berättar om Alf Robertson

"Sveriges ända rikiga countrystjärna"

Alf låter sentimental, nostalgisk, patetiskt, bitter och nästan alltd så jävla sorgsen. Får för mig att han inte haft nån barndom. Att han därimot upplevde helvetet på jorden. Alf Robertson är likväl mer människa än många och han törs visa sin smärta. Ju mer jag lyssnar på "Fågeln" ju mer inser jag att Alf är en gestaltare av Guds nåde...får en känsla av att Lars Berghagen och andra lärt sig en del av Alf Robertsons sound...och att proggens skildrare av svensk arbetarklass, Nja-gruppen, Nationalteatern, Mikael Wiehe, har sin överman i Alf. Åtminstonde i en sak: äktheten och närvaron i den skildrade upplevelsen. Kanske smyglyssnar den välkammade Mikael Wiehe ibland på Alf när han fräser runt i sin silvriga BMW bland lyxvillorna i Vellinge. O yeah, a working-class-hero, is somethins to be....

Hundar, ungar och hembryggt äppelvin

Grymt bra är den socialrealistiska skildringen "Hundar, ungar och hembryggt äppelvin" från 1976. Även om det är en "alkislåt" så börjar man nästa att grina. Eller åtminstonde sucka djupt. Och samtidigt blir man glad över medmänskligheten i sången, och att man själv hann i tid till Systembolaget efter att just ha lyssnat på den i sin röda Volvo 740. Att skildra vardagen är det svåraste av allt. Att Alf översatt många texter minskar på inget sätt hans inlevelse och gestaltning av dessa skildringar.

Titta, här har vi föresten orginalet av Tom T Hall: Old Dogs Children & Watermellon Wine Hittar en vältänkt hyllningstext under sången:
"Think Tom could have been a hell of a poet if he'd a wanted to be. Well, now that I think of it, he already is." Hade själv en nästan identisk tanke om Alf Robertson.

"Jag lämnar mitt hjärta i Göteborg"
Nej, vi kan inte så mkt om Alf, men vi gillar hans röst, stämningen, den manliga smärtan. Denna uppfattning delar vi med ett stort antal kvinnor över sextio år, kvinnor som älskat honom ända sedan sexitalet. Men också många men, ja både kvinnor och men, har gillat honom för hans texter

Det är strongt att hålla i sin publik över en så lång tidsperiod. Titlar som"Tacka vet jag vanligt folk" och "Jag träffade honom på ett sjukhus hösten -82" "Balladen om Nisse Karlsson" imponerar stor å Gotiska Klubben. Såna titlar törs bara "en riktig countrystjärna" välja.

Bristen på ironi, sarkasm och överlägsenhet känns befriande. Alf Robertson överträffar många svenska artister och intelektuella även på ett annat område, politiken: han vågar att älska sitt hemland. I nedan sång älskar han det nästan så mkt som om han aldrig haft nåt. Jag tror faktiskt inte att nedan sång ännu riktigt har begripits, trots textens tillsynes triviala innehåll. Läsare som är känsliga för gula och blå färger, och för ord som sverige och svenskar bör undvika att klicka på denna vido: