Emelie Cajsdotter

Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter. Till och med hennes namn imponerar. Måste läsa hennes bok.

Bra intervju i TV4 och i SVD

Emelie samtalar med djur. Säger hon. En levande Doktor Dolittle. Eller en slags Konrad Lorenz. Om Emelie överdriver eller fantiserar, så gör hon det bra. Man lär sig nåt av henne. Hon får en att tänka efter. Emelie säger "hästen sa så" med samma självklarighet som Emanuel Swedenborg säger: "änglarna har sagt". Det är befriande, även om jag inte riktigt tror på henne fullt ut. Vissa av de saker hon säger är en grundkurs i schamanism. Men varför inte. Och hon lever i vilket fall i sin egen saga.

Emelies historia om sitt möte med en ponny när hon var elva, när gränsen mellan den ilskene ponnyn och henne själv upphörde, är nåt av det bästa jag hört på länge. Kanske var den ponnyn en ättling till Yahooerna, de hästlika invånarna i Gullivers tredje resa. Varje magiker kan berätta om möten när enskilda identiter upplösts i varandra. Man måste vara det man jagar. Oavsett om det är kött, vänskap eller kunskap man är ute efter.

Ponnyhistorien påminner...märkligt nog, om mitt första möte med M på Beckis. Nån gång ska väl det skrivas ned. Men inte nu. Nej, för fan. Hellre Pink Floyds första sång: See Emily play. Också en slags flock hästar som konfererar om vem som ska göra vad?

Ref: 1 2