måndag 10 augusti 2009

Historier från Beckomberga Sjukhus (2)

© 2009 Gotiska Klubben och Författaren.
"Jäklar vad nyfken man blir,mycket bra skrivet" Nilsson "wow vilka stories - ja för 17 skriv en bok vetja!" MOa

13. Låt oss kalla henne "Mia"
"Mia", låt oss kalla henne Mia. Ja, hon hette något annat i verkligheten. Men låt oss respektera tystnadsplikten, trots att dessa händelser ligger över 30 år tillbaka i tiden. Mia kom från ungefär samma samhällsklass som mig. Hon var född på Östermalm. Möjligtvis Djursholm eller Saltis. Det saknar betydelse. Mias tragedi har inget med klasstillhörighet att göra. Vansinnet dyker upp där vansinnet vill. Nu var det 1976. Eller 74...vänta...det här går för fort...lugn nu...årtal och datum, bort med dom...dom har för länge sedan förlorat sin betydelse som referens. Det finns bara en slags tid kvar inom mig. Och det är det landskap där Minnenna håller hus. Hade det varit Hjärnans minnen vi sökte, då hade detta kunnat berättas hur enkelt som helst, men nu det är Hjärtats minnen vi söker, och då blir det genast svårare.

14. Sanna minnen och falska
Ibland visar minnena sig för mig, ibland inte. Det är uppenbart att en slags okänd logik bestämmer över deras existens och att mitt egentliga jobb är att anpassa berättandet utifrån de förutsättningar som råder i dessa avlägsna trakter. Minnen lever utifrån egna lagar, ungefär som drömmar, eller som folkstammar med en urgammal och helt unik kultur...en sticker dom hit, en dit...ibland tvingas man backa för att hinna ikapp dem...de dyker upp när och var och hur de själva behagar...andra gånger klär ett minne ut sig till ett annat, fan vet varför, och då blir man så ställd att man försöker hitta på ett falskt minne för att "ha nåt att sätta emot". Sånt är inte speciellt smart. För i såna fall tonar Minnet bort ganska snart igen.

Nej, sanna minnen låter sig inte refereras, härmas eller uppfinnas. De måste vårdas som blommor, skämmas bort som små barn. Daltas med. Först då kan de växa. Och ändå vet man aldrig helt säkert....inget säger att man nånsin ska förstå ett minne. Det är åtminstone inte vad detta kapitel handlar om. Nej, utan att vilja imponera eller försöka peka i en viss riktning, vill jag låta er lära känna några patienter på Beckomberga Mentalsjukhus i Bromma i Stockholm. Jag vet knappt ens själv varför...sschy nu...kanske är det inte jag som vill lyfta fram dem. Kanske är det Minnena själva som kräver att få komma till tals. Jag börjar låta som en bortglömd dikt av Rainer Maria Rilke. Det är absolut inte meningen. Men ofta bönar och mumlar och viskar Minnena åt mig i drömmen. Och när jag vaknar i ångest och bestämmer mig för att släppa ut dom i frihet, då har de redan försvunnit in i skogen igen. Man blir aldrig klok på dem. Och det hjälper inte att skrika.


15. Det kyliga språket
Läsaren får ursäkta det bitvis kyliga språket. För att orka hantera dessa minnen - och dessa "träningsminnen" är bara en uppvärmning för vad som komma skall - måste de kylas ner till ett par hundra grader minus. Så fort min andedräkt försöker värma upp dem tar de eld eller exploderar i mitt ansikte. Det har även hänt att jag frusig fast vid ett minne, ungefär som när tungan slickat på en lyktstolpe. Jodå. Eller som jag sa till en gnällig och välklädd psykopat som lugnt och sansat strypt sin enligt honom "babblande flickvän" med en telefonsladd:
- Vad är det som får dej att tro att du råkat mer illa ut än oss, vi som dagligen tvingas umgås med avskum som dej?
- Du får inte tala så där till patienterna, Runa, sa den kvinnliga läkaren.
- Aset är dömd för två mord och ändå har han frigång. Där har du ditt Dårhus!
- Du får sparken om du fortsätter att tala så där med patienterna, sa läkaren.
- Då sitter du på löpet, svarade jag, med eller utan telesladd!

Men låt oss inte...


16. Beträffande smeknamnet "Exorsisten"
Ni kanske undrar varför en bild av Regan från Exorsisten valts för att visualisera huvudpersonen för denna berättelse, Mia. Jo, ofta när vi mentalvårdare diskuterade vilken "Mias" eventuella sjukdom kunde vara slutade de alltid med att vi sa:
- Hon är...hon är...
- Nej, det går inte att sätta någon diagnos på henne.
- Hon är allt möjligt...
- Hon...hon...påminner mest om den där besatta tjejen i Exorcisten.
- Vem då?
- Flickan i filmen med Max von Sydow som vrider runt huvudet flera varv och som spyr ut helvetets gröna slembobbor ur käften, sa någon annan.
- Ja, just det, det är som om Mia har jävulen i sig. Satan själv.
- Vi kanske ska kalla på en Exorsist, he he...
- He he på dej själv, din jävla borgarfitta! Du har aldrig varit i närheten av att strypas ihjäl av Mia! Behåll dina lustigheter för dej själv!

Efter den typen av diskusioner och gräl fick "Mia" smeknamnet Regan Macneil eller Exorsisten. Jo, jag vet att det kanske inte är korrekt, enligt gängse smeknamnskonventioner att ge Mia smeknamnet Exorsisten. Hon var ju den som skulle exorceras, inte rcärtom. Men så var det nu i vilket fall. Smeknamn är förresten inte alltid helt logiska. Ibland talar de ett slags tvärtomspråk, det ligger i smeknamnets natur. Precis som i de nordiska sagorna kan ett smeknamn antingen betyda exakt det som avses att beskrivas hos personen. Eller också är det enbart en anspelning på en egenskap eller verksamhet hos personen. Hos vissa stammar som ofta är i krig, och hos järgare, används även tvärtomspråket, det som vi idag kallar för ironi och sarkasm. Men strunt i detta.

Jo, en sak som en vårdare sa en dag:
- Tänk om Mia är vår allas Exorsist!
Ingen förstod vad han menade. Inte jag heller.




17. Strypare, klottrare och pyroman
Mia var i min egen ålder. Runt 20. Hon var en av de mest omtalade patienterna på Beckomberga Sjukhus. Stark, elak, hyperbegåvad, vild och fullständig oberäknelig. Mitt uppdrag var att punktmarkera henne. Mia hade ett antal fula ovanor. En var att ta strypgrepp på patienter och vårdare och sedan inte vilja släppa taget.
- Har Exorsisten varit förälskad idag? frågade man när man avlöste ett extravak. Det betydde:
- Har Mia försökt strypa någon idag?

En annan av Mias ovanor var att kladda ner på väggarna. Hon använde vad hon kunde hitta: färkritor, tuschpennor, avföring, urin eller sitt eget blod. Men hennes värsta ovana var att tända eld på saker och ting. Om Mia orsakade tjugo eller femtio bränder på Beckis, det minns jag inte, men nånstans där emellan ligger sanningen.

18. Mitt första möte med Mia
Jag gick förbi "Stora Mans" och 60-avelningarna och bort mot 30-avdelningarna - gamla Stormen - husen revs sent på 70-talet. Jag skulle prova på en dag om jag klarade av att hantera Mia. Om jag gjorde det skulle jag gå på scema under nångra månader och enbart ta hand om bevakningen av henne.

<19. Knulla!
- Var försiktig där inne, Runa, sa den manliga syrran som låste upp dörren.
- Ok, tack, det är ingen fara, sa jag.
- Ryggen fri!
- Ok, ryggen fri.
Rummet var cirka tre gånger fem meter. Ett gallerförsett fönster ut mot en park. Allt som fanns var en säng. Två spännbästen satt runt madrassen. Samt fotremmar och extra handremmar. (Såna var förbjudna i Sverige) Och alla väggarna var nedklottrade med enstaka ord. På långväggen stod det med en halvmeter stora bokstäver: Knulla. De var omsorgsfullt skrivna i skrivstil i rött, lite kladdiga i färgen. ( senare fick jag reda på att färgen var Mias eget mensblod blandat med vanlig ketchup)
- Knulla, skrek Mia högt och glatt och glupskt när hon fick se mej. Och så skratttade hon...ett skratt som..nej, jag måste stanna här..kan inte beskriva hennes groteska skratt...vet inte hur man gör...nåt barnsligt i botten av skrattet




21. När den intellektuella pesten bröt ut i Sverige
Innan jag fortsätter att berätta om Mia slår det mig att det fanns en patient på ett annat mentalsjukhus i Stockholm som påminde om Mia.
Under några höstveckor på 80-talet dominerade "Maria" tidningarnas löpsedlar. Med hjälp av bilder på gallerförsedda fönster i motljus, blodiga madrasser där en halvnaken flicka låg fastspänd som Jesus Kristus på ett kors, avslöjades vanvård, sadism, ja rent av "tortyr" på Långbro Mentalsjukhus i södra Stockholm. "En skam att vara svensk!" och "Koncentrationsläger eller mentalsjukhus?" skrek trycksvärtan utanför Stockholms tobaksaffärer.

Vi vårdare som tog hand om denna typ av svårt störda patienter, vi visste annat. Men vi kom sällan till tals. På 70-talet hade den svenska vänstern tagit över samhällsdebatten och började lägga beslag samhällets nyckelpositioner. Nu var det ”total humanism” a la vänstern som gällde. En slags intellektuell pest bröt ut i Sverige. Socialdemokraterna hade innehaft den politiska makten under en lång tid så det var inte så konstigt att vänstern även började ta över de administrativa och förvaltande ämbetena i Sverige.

En av vänsterns främsta insatser inom nyhetsindustrin var att snabböversätta "yellow journalism" från amerikanska till svenska förhållanden. Affärsidén var lika enkel som lönsam. Den gick ut på att snabbast möjligt hänga ut alla "skyldiga" element till allmän beskådan och därefter producera så många anklagelser mot dem som läsarnas intresse medgav. De stackare som var korkade nog att försöka försvara sig inbjöds till TV-soffor och slaktades inför öppen ridå. Nyköpings gästabud i repris. Och misslyckades man med ett avslöjande så var det bara att starta upp ett nytt. I och med att verksamheten titulerades "undersökande journalistik" var dess moraliska alibi oantastligt.

Och eftersom dessa mediala övergrepp både höll det svenska folket på mattan och samtidigt gav bra avkastning skapades nu en ohelig allians mellan diverse mediemonopol, stadstelevision och den svenska vänstern. Tidningarna sålde lösnummer som aldrig förr och prästerskapet inom den svenska journalistkåren fick gratis marknadsföring och därigenom allt större auktoritet, vilket gav dem välbetalda positioner inom kultur, universitet och andra institutioner. Plötsligt fanns det gott om skyldiga i Sverige.

Ja, så gick det på ett ungefär till så när den intellektuella pesten bröt ut i Sverige. En totalitär maktelit avlöste en annan. Andra kan bättre vittna om det skräckvälde eller Macartyism som vänstern skapade i Sverige. Min poäng i sammanhanget, högst ett slag i luften, är att det fanns en koppling mellan den fanatiska och onyanserade kritik av svenska mentalsjukhus på 70-talet, och den ""död” som senare drabbade tiotusentals svenska mentalpatienter. Allt medan journalisterna och Sveriges hjärntvättade invånare teg och tittade åt andra håll.

22. "Spännbälten avskaffades på 60-talet"
Jodå. Det gällde att vara på sin vakt mot journalisterna. Jag minns ett telefonsamtal till akutintaget på Beckis någon gång i slutet av 70-talet. Freddan svarade och gestilulerade åt mig att snabbt sänka volymen på radion. Han hette egentligen Erik men kallades Freddan för att han ofta dansade med aggressiva patienter.
- Vi har en uppgift om att ni använder spänntäcken på Beckomberga, sa journalisten i telefon.
- Nej, där har du allt fel, sörru, skrattade Freddan. De avskaffades redan på 60-talet. Det kan jag intyga eftersom jag var fackligt ansvarig för material och verktyg under hela 60-talet!
- Men spännbälten har ni i all fall!
- Nehe du, de förbjöds i samma veva på 60-talet. All tortyr avskaffades på 60-talet, förstår du. Ja, allt avskaffades! Vad tror du egentligen om oss! Inte fan tror du väl att vi vill plåga patienterna heller!
- Jaha, tack då, svarade journalisten.
- Varför ljuger du, frågade jag när han lagt på luren.
- Fackligt ansvarig - smaka på den, skrattade Freddan.
- Ärligt talat, varför ljuger du för dom?
- Du vet, sa Freddan, det är meningslöst att ge dom ett finger. Vår tids journalist påminner om en jesuitpräst. Med gravallvarlig uppsyn lyssnar hon på en bikt av en vilde från ursprungsbefolkningen. Sedan släpar hon med sig stackarn till inkvisitatorerna och dömmer honom till döden med hjälp av hans eget vittnesmål. Svenska journalister saknar ryggrad. De törs sällan ge sig på de riktiga makthavarna. Därför hugger de småfisk som oss så fort de får chansen. Värst av alla är vänsterjournalisterna, passa dej för dom!
- Vad menar du?
- De inbillar sig att de har någon slags "gudomlig" sanning på sin sida.




Input:
21. sm-fösöken
22.middag med allt, rök i rummet
23. dra på golvet i trosorna
24. promenad i stockholm

23 kommentarer:

Anonym sa...

Jäklar vad nyfken man blir, mycket bra skrivet.

Anonym sa...

Jag kommer ihåg de där skriverierna var det inte en intevju med denna Mia för några år sedan i en dokumentär. Om att hon äntligen efter alla år fått rätt diagnos att hon var autisktisk

Anonym sa...

wow vilka stories - ja för 17 skriv en bok vetja!

Gotiska Klubben sa...

Tack Nilsson och Moa för era komplimanger. Ord som "jäklar" och "wow" värmer verkligen. Ska lägga upp dem i början på kap 3.

Moa, en bok? Är inte Nätet gott nog? Runa säger att han helst vill ha en dansk bokförläggare i så fall. Kan det ordnas, månne?

Anonym, finner du dessa skriverier om "Mia" (det var en annan person med ett annan pseudonym, tror jag)så får du gärna återkomma.

"Mia" på Beckis var också till viss del "autistisk".

Vickan Och Elina sa...

Underbara historier fran beckis, hade en av mina fastar jobbandes dar, Men pga sekretessen sa berattades det aldrig nagot om det. kanner dock igen mig en i en del "arbetsmoment" jobbade pa klockbacka i U-V i mina yngre ar. En harlig tid, fridfull nastan trots vardagliga hot, avforing och diverse andra kropsvatskor och vald. Men det horde ju till pa natt vis. Jag vill precis som alla andra lasa mer.. det ar betydelsfullt att det berattas av nagon som varit dar tidkortare eller inte, Men historian maste berattas. Du gor det bra. Och TACK for att du vill dela med dig

Gotiska Klubben sa...

Tack själv Vickan och Elina!

Fortsätter skriva på ett annat "70-tals spår" här

Återkommer till Beckishistorierna när struktur och inspiration åter kan samverka.

Kaj sa...

Denna läsning botade inte direkt min "institutionsbesatthet". Herregud vad det är intressant.
Vill bara veta mer mer mer.

Tänk att ha varit med om det du varit med om, att ha varit där!
Jag kan som 80-talist bara ana, bara fantisera när jag promenerar förbi beckisområdet...om vad som försiggick där inne.

Grymt skrivet också.

K

Gotiska Klubben sa...

Tack Kaj. Jag ska skriva om Barbro någon dag. Babsen. Hon var syrra när hon inte själv var sjuk. Sjuksyster alltså. Och hon var manodepressiv. Babsen brukade signalera när det var dags att bli inlagd. Hon bodde inte så långt ifrån sjukhuset.

En varm julidag passerade Babsen Akutintaget på Beckis på långfärdsskidor och iklädd vinterkläder och pälsmössa. Hon vinkade glatt till oss som satt och fikade på verandan. Då skrattade vårdarna och sa till varandra:
- Kolla, nu är det dags för Babsen igen.

Babsen gillade att pissa i allas kaffekoppar och röja borden med handen. Hon ryckte ned gardiner och kastade alla kläder på golvet. Oordning och reda. Så skulle det vara. Kaos överallt. Då skrattade hon sitt underbart barnsliga skratt. Hon var hopplös. Och hon var poet. För det mesta låg hon i bälte. En gång när jag hade extravak för henne sa jag till vårdarna att jag tänkte låta henne slippa bältet.
- Skyll dig själv, sa vårdarna.

Och jag skyllde mig själv.

Den natten satt jag på Babsens mage eller på hennes rygg. Så fort jag släppte henne sprang hon upp och iväg ut i korridoren och ställde till jävulskap. Ryckte upp alla dörrar, skrek och skrattade och pissade ner överallt.
Hon var så manisk att hon till slut bara sluddrade fram orden. Hon berättade många historier för mig, nästan poem, de handlade ofta om rosor. Jag kunde nästa ta på rosorna och känna dess dofter när hon berättade. Hon stönade fram orden, som om hennes maniskhet kämpade för sin överlevnad mot den starka medicineringen. Ibland slängde jag hennes medicin i toaletten.

Önskar att jag hade skrivit ned hennes dikter. Några år senare kända jag igen hennes dikter i Hafez poesi och ännu senare i den armeniske 1500-talspoeten Nahabed Kouchags dikter.

Ska lägga upp några av dessa dikter. Kanske hjälper de mig att minnas.

LOVE SONG.
THY face is like a moon that shines on earth,
Like a thick night thy clustering tresses be;
Apples of paradise thy temples are,
And thy deep eyes were lent thee by the sea.
Thou hast arched brows and dark, dark eyes, my love;
Peerless art thou among earth’s countless girls.
Thine eyelashes are arrows to my heart;
Thy mouth is a moist tulip, full of pearls.

Fortsätter detta senare. Det är oerhört svårt att berätta när bara konturerna av ett minne når mig.

Babsen visste att hon var manisk. Hon hade sjukdomsinsikt. Hon var en vänlig människa. Både när hon var sjuk och när hon var frisk.

Babsen var den enda människa på Beckis som var snabbar än mig. Också jag var manisk.
Inte så manisk att jag behövde vård. Åtminstone inte enligt min uppfattning ;-)

Minns i Barcelona när vi skickade in en överviktig tjej på apoteket för att köpa Bustaid, ett amfetaminbaserat bantningspreparat. Gick ut i en trafikrondell och satte mig och diskuterade Franco och den spanska fascismen med en vitklädd trafikpolis mitt under rusningstrafiken. Franco satt ännu vid makten. Folk sa att jag var galen. Att dom skulle ta mig. Men det gjorde de inte. Och jag var inte galen. Inte helt och hållet. Bara lite manisk. Jag utgick från någon slags fornnordisk idé om att öka hastigheten till det yttersta för att den liksom skulle upplösa sig själv. Jag gillade inte droger så mkt, men alkohol och ransonering med sömnen hjälpte till att framkalla denna hastighet.

Måste iväg nu. En slags skiss om Babsen blev det i alla fall.

Kaj sa...

Hej igen.

Ang ;-):et. Du har inte av en händelse lämnat en tidskapsel i upptagningsenheten?

Kaj

kaj sa...

BTW, tack för det du skriver!

petrow58 sa...

Nu har jag så många trådar" tycker jag..Men jag beundrar er till fullo,ni som upplevt och jobbat med dessa människor,ni e bäst som klara av det,och förhoppningsvis inte fått alldeles för svåra Ärr" av denna tiden.Jag och Totalt hela mej ,älskar dessa berättelser,finns ju en viss tragi/tjusning i det hela.Förstå mej rätt..Hoppas att det skrivs ännu mer om er tid på sjukan.Älskar er insats i samhället"..Kram På er. MVH: Peter

Anonym sa...

Hur kommer man i kontakt med dig för en intervju för en tidning, ger du intervjuer förresten? Runa, alltså?

Gotiska Klubben sa...

Tack för erbjudandet.

Börja med att ordna en kontakt med ett bokförlag.

Agentersättning utgår till dig på den svenska utgåvan vid kontrakt.
Vilken procent vill du ha?

Bonniers, Nordstedts eller ett bokförlag som är engagerat är allt som räknas.

Boken kan vara färdigskriven 1 jan 2010 och är på cirka 170 - 190 sidor.

Därefter kan intervju diskuteras.

Vilka intervjuoffer har du som referens?

Vänliga Hälsningar

Charlotte af Uschmans
tillfällig agent åt Runa G

Mia sa...

Jag har varit inne på din blogg konstant i typ två timmar. Jag kan inte sluta läsa allt, du är intressant och det du skriver, shit alltså. Du borde verkligen skriva en bok eller nåt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, du är fascinerande.
ha det fint! / mia

Gotiska Klubben sa...

Tack Mia!

Såna här små meddelanden betyder mkt!

Har svårt att hålla ordning på det jag berättar, men här finns det mer.

http://gotiskaklubben.wordpress.com/

Cléo sa...

Hej runa! jag försöker hitta mer om Mia men hittar inget. Det sista jag kan hitta är ditt första möte med henne. Hon intresserar mig stort och jag vill gärna veta mer.. Kan jag ge ut min mejl? så jag kanske kan få veta mer?
jag är helt .. borta.. att du har upplevt de gör mig stum. jag vill uppleva sånt men ändå inte.
Hörs hoppas jag verkligen / c

Gotiska Klubben sa...

Hej Cleo!

Tack för feedback.

Litet splittrat för närvarande.

Håller på med litet här:

http://gotiskaklubben.wordpress.com/?s=l%C3%A5t+oss+kalla+henne+f%C3%B6r+marie

Runa G

Jenny sa...

Hej Runa.
Börjar med och skriver som alla andra att det är helt fantastiskt skrivet och man blir verkligen fängslad framför dina texter om Beckomberga. Jag va där idag btw på rundvandring i "stora mans" man kan ju bara försöka föreställa sig hur det en gång varit bakom dess väggar.
Det ska ju bli bostadsrätter i framtiden och med handen på hjärtat skulle jag aldrig flytta dit med tanke på all energi som sitter fast i väggarna och aldrig kommer lämna byggnaderna. Hoppas det kommer någon fortsättning på berättelsen om "Mia" och även andra händelser som du fick uppleva. Må så gott /Jenny

Emelie sa...

Otroligt intressant läsning!

Anonym sa...

Vill veta mer om mia

wifogg sa...

Strålande Skrivning , solen skinner när du slår tagenterna ned, denna text, får en verkligen ditt i tiden , med den lilla lätta varijant som du har, även om det var en tragisk tid för många , och andra som skulle kunnat dförtälja sin anda där i från kan inte längre så .
du får de att andas på sitt lilla sätt som en som ser livet Var dag.
Tack Förtsätt gärna .

empa sa...

Vill läsa mer å mer å mer snälla ta å dela fler historier.. Dina texter berättas vidare, kan inte sluta sprida.. Åkte förbi beckis å frågade min kollega om byggnaden då den såg lite småskrämmande ut vad de var för nått, gammalt mentalsjukhus svarade han, de ska bli lägenheter. Ja inte skulle jag vilja bo där iaf, fick en rysning som spred sig i hela kroppen. Började genast att googla på beckis å fann dina texter.. Ja efter allt ja läst nu så skulle ja inte ens bosätta mej i området! Fantastiskt skrivet så fängslande! Ge oss mer läsning hittar inget mer som jag inte har läst redan..

Anonym sa...

Blir en tidsresa att läsa din berättelse. Jobbade själv på Beckis från 1977 och tio år framåt, sen en del i polen.
Mycket bra beskrivning av hur både politiker och journalister som oftast aldrig sett riktigt sjuka människor
bagatelliserade alltihop också. Läkarna fick ömsom kritik för att de var fascister och ömsom för att de hade
släppt ut nån som slagit ihjäl folk. Faktum är att den utmärkta filmen Gökboet spelade en stor roll i detta,
filmen blev religion i speciellt Stockholm där den gick över ett år på Grand och efter det var all psykvård
ond och bedrevs av förtryckare i filmen personifierade av Syster Ratched. Tror även Anna Odell fått detta i sig.
Om de bara hade vetat om Mia och hennes kompisar. Fast de flesta galningarna var ju helt ofarliga eller möjligen farliga för sig själva, en hel del geriatrik också och en och annan id-krisad 18-åring.