Hur Gulliver släcker branden på slottet

Kejsarinnans våning fattar eld av en händelse, och Gulliver räddar resten av palatset genom sitt kloka agerande.

Jag väcktes vid midnatt av hundra skrikande människor utanför min dörr, och det är knappast underligt att jag blev en smula förskräckt. Titt och tätt hörde jag ordet "burglum" upprepas, och ett flertal av kejsarens hovmän banade sig väg genom massan och besvor mig att omedelbart komma till palatset, där kejsarinnans våning stod i ljusan låga, allt beroende på att en tanklös hovfröken hade fallit i sömn, medan hon läste en kärleksroman.

Jag störtade genast upp. Man gav order om att bereda väg för mig, och som det var månsken lyckades jag ta mig borttill palatset utan att trampa på någon. Jag fann att de redan hade rest upp stegar mot våningens väggar och var välfärsedda med hinkar, men att det var lite långt till vatten. Hinkarna vr ungefär som större fingerborgar, och de stackars människorna skickade dem till mig så fort de någonsin kunde, men elden var nu så häftig att de gjorde föga nytta.

Jag skulle lätt ha kunnat kväva den med min rock, men den hade jag olyckligtvis lämnat hemma i brådskan, och det enda jag hade på mig var läderjackan. Situationen var lika sorglig som förtvivlad, och det ståtliga palatset skulle utan tvekan brunnit ner till grunden om jag inte fått en idé i sista stund.

Kvällen innan hade jag druckit avsevärda mängder av ett alldeles utsökt vin, som heter glimigrim och är mkt urindrivande (blefuscierna kallar det för flunec,men vår tappning är hållen för bättre.)

Av en lycklig tilfällighet hade jag inte befriat mig från en minsta droppe av det. Hettan från lågorna och mina ansträngningar att kväva dem gjorde att vinet nu började tränga på, och jag utgöt det i såna mängder och med en sån precision att elden var släckt på mindre än tre minuter. Återstoden av den förnäma byggnaden, som det hade tagit så många generationer att uppföra, hade därmed räddats undan förstörelse.

Det var ljust vid det laget och jag vände hem till mitt hus utan att invänta kejsarens lyckönskningar, ty även om jag hade gjort Hans Majestät en mycket stor tjänst kunde jag inte med säkerhet säga vad han ansåg om mitt sätt att utföra den på. Enöigt rikets grundlag ska nämligen varje person bestraffas med döden, oavsett börd eller ställning, ifall han eller hon låter sitt vatten innanför det kejerliga platsets murar. Min oror dämpades något, när Hans Majestät lät meddela mig att överdomaren skyndsamt skulle överväga möjlighetenn till benådning. Men några kryphål fanns dessvärre inte, och dessutom fick jag veta på omvägar att kejsarinnan hyste den största avsky för vad jag hade gjort. Hon hade flyttat så långt bort som möjligt från den eldhärjade våningen och uttryckligen sagt ifrån att den inte fick repareras för hennes räkning, och inför sina förtrogna hade hon även antytt att hon heligt och dyrt hade lovat sig själv att hämnas.


Gullivers resor, Femte kapitlet, sid 38, av Jonathan Swift, 1667-1745
översättning, Per Kellberg, Rabén & Sjögren, 1965

Historien om hur irländaren Jonathan Swift, via sin Gulliver, pissar på det engelska kungahuset var så magstark för engelsmennen att de tvingade uppfinna ordet satir för att kunna hantera situationen. En annan son till irländska föräldrar, Johnny Rutten, utförde ett liknande konstnärligt attentat mot England med sin version av God save the Queen: