thirst

aqua aqua everywhere
byt not a drop
to drink


close to a fountain
and not a drop
to drink



(Coleridge & Villion)

Delad ensamhet

"Ett annat minnesvärt tillfälle för Claes
var när en svartklädd, tunn tjej
läste fyra rader ur Ebba Lindqvist:
Jag vill ge dig en gåva/
som jag gett till ingen förut/
så ger jag dig min ensamhet
den varar till livets slut."

* * *


Som ett ensamt skär
möter jag stormen.
Sån är min natur.

öppen sjö

youtube
När solen går upp över Orust-bergen och du inte har nåt speciellt att säga. Hylla då någon vars kärlek du förtjänar. Läste i natt en massa poesi, men först när jag lyssna på en visa av Kjell Höglund insåg jag att Ord ska komma som en suck. Väl bevarade. Väl förbredda. Fulla av längtan. Innifrån ens varma trakter. De ska dessutom komma komprimerade och helt naturligt.
Ja, "lite som att baja eller föda barn", som man skämtade när man var yngre. Ja, eller som Gunnar D Hanson skriver om muntlig fornordisk poesi, och förutsättningen för dess tillkomst: "att hela kroppen arbetade".

Öppen sjö - av Kjell Höglund
"En dag i förra månaden så lämnade jag staden
instängd i mig själv i en kokong
jag höll på att kvävas så jag reste ut mot kusten
jag hittade ett stillsamt pensionat där jag fick lusten
att slå mig ner och vänta på en sång:

Öppen sjö
sikten fri mot horisonten
slapp och slö...

I ett och samma andetag
De första raderna är ok. De tillhör inte världslitteraturen. Men övergången...vindpusten...skidornas glid ...från "vänta på en sång...till "...öppen sjö" tillhör den magiska tradition som valt att gestalta längtan och dess uppfyllelse. I ett och samma andetag.

Liknade finns hos Leonard Cohen. Evert Taube. John Holm. Vi talar inte om nostalgi här. Att drömma sig tillbaka till en förgången tid. Vi talar om en just-nu-upplevelse. Här och nu.

patience

- We don´t need words anymore, she said.
- How come?
- At the wall, that´s poetry!
- Which wall?
- The skilift, my dear. At the wall!
- Sorry, it´s a little bit to chilly
for my eyes today!

bara årtal

Bara årtal, några minnen av Runa Goterman.

King of Comedy - Martin Scorsese - Robert de Niro

Youtube Wiki-sv Wiki-eng

En stalker i gräl med en annan stalker
Publiken orkade knappt se klart King of Comedy när den gick på bio i Stockholm i början av 80-talet. Få skrattade. Få var imponerade. Flera gick mitt i filmen. Storyn var helt enkelt obehaglig. Såg den fem gånger i rad. Skrek av skratt varje gång. Satt ofta helt ensam i salongen. Fick konvultioner, kallsvettades, kräktes lite, men forsatte ändå att skratta. Klart jag torkade upp efter mej. Handlingen? Rupert Pupkin, en medioker förmåga med egen studio i morsans gillestuga, vill bli berömd och skyr inga medel för att uppnå sitt mål. Filmen skildrar Rupert outröttliga kamp för att nå ett kändisskap inom Stand-Up-Comedy. Som alla sanna hjältar satte Rupert Målet högre än både sig själv och verkligheten. Och därför gick det som det gick...

"King of Comedy - Martin Scorsese's second least popular movie"
King of Comedy och den odödlige "Rupert Pupkin" kommer gå till filmhistorien. även om den floppade på premiären i USA. Den känns ännu inte riktigt upptäckt. Gillar man Man on the moon, Fawlty Towers, Dumskallarnans sammansvärjning, Office, Falling down etc, så är denna film ett måste. Det sägs(?)att Robert De Niro aldrig gillat vare sig Rupert Pupkin eller sin egen tolkning av honom. Ändå är det en av de Niros bästa rollprestation inom "psyco-hybris-genren". Rupert är en mer normal medelklass-haverist än hans våldsfixerade kusin Travis i Taxidriver, eller den uppenbart psykotiske släktingen Max i Cape Fear.

- Ja, Rupert är faktiskt lite som du och jag. Framför allt som Du! Ja, så skulle du i alla fall kunna säga om mej...
- Rupert tillhör de fåtal lyckliga utan självinsikt...precis som du!...sa...om mej...
- Äsch, låt oss inte bråka nu...vi har alla en Rupert inom oss!

"What are friends for":
När nu scenerna läggs upp, en efter en, på Youtube, känns det lite kul att kommentera filmen. Vill inte avslöja handlingen för den som inte sett filmen. Här har vi i vilket fall en av nyckelscenerna:




Dream meets reality: "So did Hitler!"
Att låta Jerry Lewis, en USAs mest berömda komiker och sprattelgubbar under 60-talet, att vara allvarlig filmen igenom är ett genidrag av scorsese. Jerry får inte le. Får inte skämta. Han får inte visa upp något av sin yrkesskicklighet som komiker. Jerry Lewis tvingas här spela något av en en karaktärsroll. Få har gestaltat kändisskapets sura baksida så väl som Jerry Lewis i sin roll som Jerry Langford. Det finns en scen när Jerry langford går ner för 5:e Avenyn och hälsar glatt på byggjobbare och andra fans, när en kvinna ropar på honom från en telekiosk: - Kom hit och tala med min man itelefon, Jerry, han är lam och sitter i rullstol. - Sorry, hinner inte svara jerry, varpå kvinnan blixtsnabbt replikerar i ursinne: - Hope you get cancer!

"Let´s do something crazy to night!"
King of Comedy innehåller också en av filmhistoriens mest bisarra kärleksscener. Ruperts kvinnliga motsvarighet, hans konkurrent och rika kumpan, den totalt utfreakade Masha, här i en lysande scen med Jerry Langford:



Saknas: "I hope you get cancer scenen" Kvinnan i telefonkiosken.

Ref: AB

suck

Och var ligger "hemma"
suckade Mitt Hjärta.
- Där björkarna susa

Ett ljus starkare än ljuset

Ljus bortom solen
Ljus bortom ljuset
Ljus, ljus, urgamla ljus...



- Den går upp nu, äntligen, ropar mannarna på skeppet.
- Men den har ju redan gått upp. Det där är ett annat ljus.
- So what, en sol till, ännu mer ljus!

Och Bondens son på stranden. Med sin häst och sin fiol. Vad ser han vi andra inte ser? Och på andra sidan av stan - precis som i dikten - är vadslagningen i full gång:

Bonden, Borg och Bonussekten

Bonussektens välklädda drängar
möter Bonden i dörren.
Bonden vill ha sina pengar.

- Bank, vad då för jävla bank!
Resebyrå för fonder.
Korthus av fodringar.
Bank, vad då för jävla bank!

- Panik, skriker bankdirektören,
lås dörren, undvik panik!
- Bank, svarar bonden,
du är ingen jävla bank,
du är babblande död telefon!

- Alla måste ställa upp,
säger Borg, även du Bonde!
- Kasta ut packet då! svarar Bonden.
Låt dom krascha på asfalten,
först när blodet rinner
längs bankens trottoarer
är det värt att investera
- i din trovärdighet, Anders Borg!

- Såna som du fick Estonia - att sjunka!
Övertyga hellre folket
och folket ska övertyga sig själva
och samhällets blodolopp ska
flyta framåt igen!

- Panta rei - övertyga vem om vad?
Att banken inte längre "kan ta banken".
Att vi alla ska pröjsa "bankens bank"
annars hotar banksystemet
- vilket då jävla banksystem? -
att självmant gå åt helvete

- Vi måste alla stanna upp
och leta fram vår gamla spargris,
thats a new deal, säger Borg.

- En slaktad spargris är banken!
Ljus, ljus, urgamla ljus!
Vem utpressar vem? Vem
lurar vem? Och vem får betala?

Ett svar givet.

* * * * *

Lyssnar på Chris Rea - en cool snubbe - när detta skrivs som en kommentar till Sven Hagströmer: "Även vägen till helvetet är kantat av goda föresatser". En cool snubbe, han också? Tja, kanske det.

Skånes val

Skånes folk har två val:
ändra Stockholm,
eller lämna Stockholm.
Vilket verkar enklast?

Paraplyet från Wangfujing

klicka på bilden...
Paraplyet jag mötte
på Wangfujing
står lutad mot bardisken

87

På Fredens Bar.Ibland stänge dom tio, ibland sent på natten. man visste aldrig. Ibland ställde man sin öl eller whisky på ett biltak och den åkte iväg och man fick springa efter och ropa: Vänta, vänta, min bärs!

Brukade bade i...mannen mer erik...kinesen...fransyskan...hennes shorts...vespa...nunnan...petersplatsen

bar della pace 1986

Mötte en dansk på Bar della Pace i Roma. Vi brukade skicka fram tjejerna och beställla "en halv whisky" för vi visste att de ofta fick två tredejdelar i glaset. Ibland åkte våra drinkar iväg på biltaken utanför på gatan.
- Hallå, ropade jag, hållå hallå, akta glaset!
- Lever heller fattig i Rom än rik i Danmark sa dansken. Han var kommunist och diabetiker och brukade smyga ner lite whsiky i sin espresso. Hans fru hade alltid med sig en sjövild brun boxer när hon kom för att hämta honom.
- Ni tar livet av honom om ni tillåter honom dricka, sa hon.
Dansken hade byggt upp sitt flygimperium i resebranschen vid sidan av Tjereborg och Simon Spies. En kväll när vi åt pizza på en av hans tre balkonger mot Piazza Navona sa jag:
- Men, va fan, Niels (?) så uschligt verkar du inte leva i denna tiorummare!
- Allt är relativt, svarade han, åtminstone relativt relativt, men det förstår dom inte, småborgarna i Köpenhamn.

Redan på 90-talet försvann atmosfären och Bar Della Pace blev en lyxkrog, tror jag. 1 2 3 4

antikvariat...76

Hur mkt lekfullare var inte min självkänsla 1976. Gick in på Antikvariatet & Co och frågade om han var inne? Vem då, sa flickan, so friendly and beutiful. Schakespere, sa jag. Han började skratta och we where secret lovers for nearly a year. Her mother lived in Rome. Vichi a A Bar de la page.

- Också han kunde skaka sitt spjut, viskade jag till henne på kvällarna, slunga iväg det, hämta hem det, och slunga i väg det igen.

Allt språk har med andning att göra. Det hörs på Öppen sjö av Kjell Höglund.

skogen

om det är naturen
du vill förändra, ställ
musfällan i skogen

jeppar

En alkoliserad skådis utsätts för ett cyniskt skämt av några scenarbetare.
En dag vaknar han upp ur sitt rus och finner sig vara nytillsatt chef på SVT med obegränsad tillgång till droger, lyx och makt.

kör på, bara kör

i blåsten liknar
höstlöven små möss
som ilar över gatan

majorens son, fotografen:

- All natur mår bäst
om den kan kontrolleras
uppifrån och ner...

här och nu

det viktigaste är
att bild och text inte hör ihop
eller att de gör det

dansa

dansa, no way
tror du gravida dansar eller
nej, inte just nu...

dansa

ska vi dansa lite?
senare,kanske...vet inte...
kom nu, kom, kom

Lars Norén och läkemedelsindustrin

En anti-deppkonsult från Skara
ville på reklamen spara
så han köpte pauser i en Norénpjäs
som bara av sjuka
kunde ses:
Nu säljer han som bara! (fan)


Bakgrund: Enl uppgift "på Nätet" ska läkemedelindustrin ha sponsrat Lars Noréns pjäser från 90-talet och fram till dags dato, eftersom de "håller liv" i folks depressioner. Denna typ av kulturponsring sägs ha pågått sedan tidigt 1900-tal. Strindberg, Kafka och Bergman har tillhört de mest sponsarade dramatikerna. Källa: wiki

ref: poesifesival

bortom udden

Bortom udden
bortom det egna jaget
flyger en fågel

en flykting korsar sitt spår

När de främlingsfientliga
flytt Malmö och Södertälje
- vilka är då främlingsfientliga?

gotland

Sommarens vägkant:
flickor med blommor i handen,
tackor och lamm

bi

Medan jorden snurrar
och hjärtat bultar
surrar ett bi

Beskatta bloggarna

"Att missköta sitt yttre
är att misssköta sitt inre,
Bloggarna borde kamma till sig!"


Bakgrund: För att få slut på buset, rasismen och snusket på Internet, är det bara en tidsfråga innan en skatt på bloggning kommer at föreslås.

personlighet

vapensystem millitärer
sällan utnyttjat:
käften

höstvind

Med armar och ben
immiterar en flicka
höstvinden


->>>

Lars Lerin på Waldemasrsudde 2008

Youtube Laxholmen Mellan Husen Wiki Google Bloggsok Sesam Tradera
Lars Lerin
Krakow. Marocko. HSB-hus. Sibirien. Björkskog. Anløp i Solvaer. Tråkig kväll i Schweitz.

Titlar på Lars Lerins akvareller som visas på Waldemarsudde på Djurgården till 18 januari 2009.

Han ser helt vanlig ut, värmlänningen Lars Lerin, ungefär som en korsning av Björn Skifs, Ingmar Stenmark, Kenny Bräck och Kjell Höglund. Vänligheten; koncentrationen; hastigheten; den ödsliga poesin.

* * * * * * * * * * Lars Lerin tackar för recensionen * * * * * * * * * *

TV4: Akvarellkonstnären Lars Lerin om sin konst ( Malou intevjuar)
TV4: Malou visar Lars Lerins tavlor
* * * * *

Ljusets råttfångare
De flesta av Lerins motiv har nåt gemensamt...bortsätt från en pedantisk intensitet i komposition, känslans envisa närvaro/frånvaro och en slags djupsinnig slarvighet a la zen....nämligen: ljuset...ljuset...ljuset!

Lars Lerin är ljusets råttfångare! Hos fiskarbefolkningen i Loftoten, i björkskogen, i Indien, i snön, på Sibiriens vidder, i vinden bland trutarna, överallt i det stålblåa mörkret: dessa plötsliga ljussken som får ögat att vilja kisa för att de är så intesiva.

Vissa av Lerins platser har man själv besökt. Andra tror man sig känna igen. Jag skrattade åt "Tråkig kväll i Schweitz". Ett minne dök upp. Det var precist så där tråkit illuminerat i Geneves borgliga kvarter. Men likväl förandligat, elektrifierat och "påtänt"(berusat)

...hur som helst, vad är det där extra som gör Lars Lerin till en av vår tids stora konstnärer? Vet inte rikitgt. Jag är väl ingen konstkännare heller! Men Lerins akvareller behöver knappast passera intellektet för att man ska uppleva dem: de går direkt in i blodet.

Svindlande, tunt, kusligt, ömsint
Alla som haft en bra förälskelse eller ett bra knull behöver inte ha gått på Kärlekshögskolan. Jag menar, det finns nåt ointellektuellt hos Lerin som jag högaktar, men inte kan förklara. Lusten att vilja kommunicera med var och en av oss utan att avkräva oss bildning. De stora konstnärerna är också de stora pedagogerna, likt älvar eller avloppsvatten finner de sina egna vägar.

HSB-husen är sanslösa. Svindlande. Tunna. Trist-spännande! Kusliga. Likväl ömsinta. Och jag kan knappt förklara varför. Och den där mörkröda persiska mattan i en av av tavlorna. Vi ler, kvinnan bredvid mig och jag.
-Iranska invandrarförorter?
-Tja, kanske det...men Lerins HSB-hus, det handlar likväl om nåt annat...om ljuset...ljuset...det övergripande ljuset.

Om Lerins mörka materia, skriver Sven:
"...lika stark som den mörka blåsvarta färgen i en stor akvarell av Lars Lerin, målad mitt i vintern i Lofoten. Med hjälp av dessa starka mörka färger, eller den tunga rytmen i musiken, skapas kontrasterna som är ursprunget till att vi kan se ljuset. Både Cult of Luna och Lars Lerin bevisar den vetenskapliga sanningen att det finns lika mycket mörk materia i universum, som den synliga. Och att våga möta mörkret, i alla dess former, är förutsättningen för att kunna se ljuset i tillvaron"


Från borglig till helig
Jag märkte nåt bland besökarna på Waldemarsudde. Även om många av dem var ovanligt distingnerade och kultiverade, så var de märkbart berörda...och då övergår konsten från att vara "borglig" till att bli "helig". Den här gången tyckte jag bra om Stockholms borgarklass. De kunde uppföra sig värdigt för en gångs skull, typ närvara. Vi behöver helig konst, det är inget snack om det. Och Lerin är så nära det heliga som det bara går att komma. (hade även jag den där Skagenkänslan i ovan bild, men skrev det aldrig, jmf Malou i TV4:

En känsla av Pink Floyd
Det heliga ruset...det kontrollerat kosmiska...den magiska kall-varma hypernärvaron... dessa defektsökande och kliniskt småsmutsiga altartavlor på Waldemarsudde...nej, sluta nu...metaforen är en återvändsgränd...okej, då kör vi så här...nu chansar vi hej vilt och skjuter från höften: det finns ta mej fan en Pink Floydkänsla hos Lars Lerin:

-

Klicka en gång, please, och läs vidare på låg volym...

Full på folköl. Beurusad av hasch, rymd, kosmos, heroin eller amfetamin. Mitt i en religös kris. Kanske nykär. Olyckligt kär. Eller övergiven. Kanske nån som har dött. Eller nån som inte ens haft vett att dö. Inte ens en tragedi. Kanske bara vanlig galenskap. Ja, vad som helst! Anorektiskt Borderline...von Dump! Men något, något mkt starkt och allvarligt i ens liv har just inträffat, och därför skärps blicken till en nära nog hallucinatorisk precision. Ungefär som när man andaktigt tittar på stjärnor på landet, med ett barn i handen. Barn gör oss naturligt allvarliga: därför älskar vi när de skrattar. Ja, ibland kan vi alla se verkligheten så naken och okonstland, som Lars Lerin målar den i sina verk.

Svängningarna bakom ett verks tillkomst
En vanlig människa, en icke-konstnär, kan ibland se verkligheten så här...men betänk då Konstnären som ser denna verklighet hela tiden... och dessutom är kapabel att förmedla till oss, inte bara vad han ser utan också vad vi själva ser och upplever. Svängningarna bakom dessa bilders tillkomst måste vara oerhörda. Jag får en El Grecokänsla av Lerins färger. Jag vet inte mkt om Lerins liv och vill inget veta. Biografier fördunklar verket. Läste att han söp som ett as en gång i tiden, men inte gör det längre. Strunt samma. Sup eller sup inte. Likväl vet jag att Lerins bilder tillhör några av de främsta som gjorts i Sverige under min livstid. Det retar mej att jag inte är kapabel att förklara dom.

Värdefull för många många i Sverige
Tanken har slagit mej flera gånger: varför finns det aldrig en Lars Lerin till salu på Bukowski eller på andra auktioner? Kanske för att ingen som äger en Lerin är korkad nog att sälja den. Så är det väl antagligen. Om Lerin gjorde en Damien Hirsts
och lät Bukowskis auktionera ut hans privata samling - många av ackvarellerna på Waldemarsudde tillhör Lars Lerin - tror jag Lars Lerin skulle få så hutlöst mkt trygghet att hans konstnärskap skulle kunna bli allvarligt hotat. Eller också är det tvärtom. I vilket fall tror jag att vi skulle se några av de dyraste priserna i Sverige - och att köparna skulle komma från många andra platser än det Stockholm som just upptäckt honom. Den här killen är värdefull för många, många, många i Sverige.
Naturen, arbetsplasterna, miljöerna. Det är våra. Och i Norge och i Danmark och i Sibirien...och annorstädes. Hitta en ljusmålare i hela Europa som överträffar Lerin. Finns inte.
Man måste känna sin samtid för att kunna hitta ljuset åt sin samtid. Lite korkat sagt kanske, men lite åt det hållet menar jag...utveckla...

Ett mästerverk är "Krakow"
Har tyvärr inte tillgång till Lerins "Krakow". Tar en Oslo-bild istället. Lerins "Krakow" föreställer en massa fönster på ett hyreshus i Krakow. Det är kväll. Och mörkbrunt. Och ensamt. Och tittar man noga, så lyser varje fönster på ett mkt speceillt och personligt sätt. Varma sken, kalla sken, dova sken, tydliga sken, starka sken, svaga sken, gula sken, vita sken, ljusgula sken, kritvita sken. Måste nog gå och titta en timme till på denna gobeläng. Man skulle nästan kunna namnge de olika förnstren i "Krakow" som "Hitchcocks fönster" "Zimbrowskas rökiga våning" "Mäklarens lägenhet" etc. Något olikartat verkar hända bakom varje upplyst fönster i hyreshuset mitt emot. Och vad sker då inte i de mörka fönstren! Lerin fullsträndigt briljerar i att göra varje ljusken till ett eget väsen. Ett mästerverk är "Krakow" och jag fylls av samma facination som ett barn som studerar de olika luckorna på sin första adventskalender.
- Tittar man nära på fönsterkarmarna, så är de ibland mkt slarvigt målade! säger damen bredvid mig till en annan dam.
- Ja visst, hela Naturen är lite slarvig...

All time artist
Nu räcker det. Nu kan ni gå. Nu vill jag klaga: vissa av målningarna hängde helt fel, de fick inte rätt avstånd till ögat. Andra hängde för tätt, och vissa var helt fel belysta, och ytterligare vissa borde inte alls varit där: hur stor Lerin en är så borde hans mindre betydande verk och småplock tagits bort. Dessa hämmar helheten. Sånt kan han visa för morsan! Dock: de små glasboxarna med brev, vykort och ateckninggsblock var fantastiska att se. Dom visar att Lars Lerin är det alla konstnärer villa vara: hela tiden konstnär. All time artist. Sådärja. Nu lät det genast finare.

Björkskog
Skrev av och översatte en dikt eller anteckning av Lerin(?)från norska:

OCH SNÖ
orörd snö
utan spår
hårdpackad snö
snöblåst mark
stora isflak, sjöis
kall vind
icke skyar
men snö i fjället
sammanhängande skysystem
EN FRONT

* * * * *

Mellan Husen, 2008, av Lars Lerin







Ref: SVD SSD DN svd

plånboken

Unge Charles Bukowski sökte upp Miller och frågade sin äldre kollega:
- Hörru Henry, hur gör man för att bli författare?
- Gör va fan du vill! svarade Miller irriterat.
Då tog Bukowski Millers plånbok och gick därifrån.

En av vår tids stora poeter - Kjell Höglund

Tradera Youtube Wiki Google Bloggsok Sesam Bokbörsen Kjell Höglund låter bäst på vinyl. Den saken är säker. De digitala litografierna är utan chans. Att ta betalt för en fildelad Kjell Höglund är dessutom lika omöjligt som att ta betalt för ett samtal vid en bardisk eller i en toakö, eller var man nu uppträder på Livets Krog. Internet är som berget. Och dom som ropar mot Berget och sedan kräver betalt för dess eko, dom har valt fel terräng, helt enkelt. Tiderna förändras, liksom förutsättningarna. Poeter däremot. Dom förändras aldrig. Dom måste dricka väldigt mkt, förstår ni, för det är så mkt som ska komma ut...

Ref: Dn Dn Ssd Svd Svd Svd Ipred Ipred AB

Att spekulera i Höglund
Kjell Höglunds Lp-skivor från 70-talet ökar i värde. Att äga en "äkta Höglund" kommer om tio år prismässigt att jämnställas med en kaffeservice av Stig Lindberg eller ett träsnitt av Lars Lerin. Räkna med 2000% i värdestegring av tidiga Höglund, tror jag. Men låt oss lämna den inflationsskyddade sidan av ämnet: Vinyl Raritet

Man vänjer sig snabbt vid Kjell Höglund
"Man vänjer sig" borde ha underrubriken: "- en Stockholmsvisa". Låten handlar ju om Stockholm idag 2008. Hur sjutto kunde Höglund känna till detta redan på 70-talet? Det är en gåta. Och "Jag hör hur dom ligger med varandra..." framkallar en slags Nils Ferlin-association, fast Höglunds text är mer utsatt i sin ensamhet, och mer Felliniartad, än "orginalet" av Ferlin.

Favoritlåtar av Kjell Höglund
Hinner inte just nu skriva om mina konventionella favorilåtar av Kjell Höglund. Men han känns alltmer som en livslång vänskap så tid finns att återkomma till: Shangrila, Genesarets sjö, Getsemanne, Lugnare vatten och min absoluta favorit: Öppen sjö. De första raderna i Öppen Sjö håller Evert Taube-klass, dvs provencalsk klass. Återkommer om detta. Kjell Höglund liknar förresten Ingmar - "Åk själv!" - Stenmark i utseende, åtminstone när han står på scen. Kanske nåt för etno-sadisten Oskorei att ta upp som inhemsk (norrländsk) motvikt mot alla hans utländska idoler och förebilder ;-)

Vad vet jag. Humorn, melakolin, hjärtat, lågmäldheten, ömheten, och den skoningslösa klarsynen i text och framförande - nej, Kjell Höglund liknar inget annat inom svensk lyrik. Hoppas jag träffade honom nån gång under alla mina sena kvällar i Stockholm på 70-talet. Hoppas jag sa till honom, full eller glad:
- Fy fan, Kjell, vad du är bra!

Tillvaron enligt Goethe
Enligt Goethe kan den rena formen av glädje inte inställa sig när man är packad. Ligger nåt i det. Livets sanna glädje kanske är en gudagåva, som vissa av oss, med stort besvär, transporterar genom hela livet, ända bortifrån från barndomens heliga trakter.

Sordin
När du beskylls av både vänsterkommercialister och prylbögar för nostalgi för att du älskar t ex Sordin av John Holm, så är det kritikerna som är fel ute - per definiton. Vad du gör är att du "delar John Holms nostalgiska barndomskänsla", just det, och när du, eller rättare sagt, när även en 20-åring gillar John Holms 70-tals-röst, då har Holms sång redan blivit klassisk: dvs sången befinner sig nu bortom de kvaliteter som endast kan ställas i relation till det egna jagets subjektiva upplevelser. Jag antar att många svenska konstnärer hamnade i en slags död position mellan vänsterjesuiterna och den uttalat kommerciella musiken.

Klassisk nostalig
Klassisk nostalig är i vilket fall en av många grundkomponeneter i varje mänskligt drama. Det kallas för längtan. Det är bara vår extremt kommerciella tid som vill få oss att kalla 50-, 60- och 70-talsmusiken för nostalgi. Men allt fler har tröttnat på att konsumera mkt av dagens tröttsamma upprepningar. Vi vill ha känsla, perfektion och dessutom en moraliskt högstående konst, och då kan vi titta hitåt eller ditåt eller bara blunda och ta emot...jmf Ezra Pound:

Ité
Go, my songs, seek your praise from the young
and from the intolerant,
Move among the lovers of perfection alone.
Seek ever to stand in the hard Sophoclean light
And take you wounds from it gladly.

De sociala realismen, Eurupides specielaitet, har varit framträdande under många många år. Inget fel i det. Men nu går vi mot Sofokles ljus...och snart är vi hemma igen, hos Snorre och Aiskylos och alla dom andra.

Tassa runt ämnet
En annan sak...

musen

Tog just musen i köket. Hade laddat råttfällan på ett specialsätt, knäckebröd inkilat i osten och samtidigt fastnitat i stålet på matfållan. Överlistade honom. Det tog 24 tim. Den både skrämde mej och gjorde mej glad. Känns inte så kul det här. Borde finnas fällor som håller dom levande.


Läste Buson i natt:

Jag skar av pionen
men blev nedstämd
hela den kvällen

För 10 år sen förstod jag inte Buson. Nu börjar jag inse varför han anses vara en av de fyra mästarna. Han är alltid konkret. Haiku är konkret. Lyssnar på Robert Broberg när detta skrivs.

Owe Thörnqvist - Sverigebesöket

27 år före 08-etablissemanget:


Poeten, ordvirtuosen, kompositören, humoristen och glädjespridaren Owe "Dagny" Thörnqvist sjöng ut om invandringseländet redan 1981 i "Sverigebesöket"...text. Låten svartlistades av smånazisterna på SR och SvT. Dags att damma av de svenska klassikerna: Owes hits...Porträtt...Owe live 2008...Wikipedia...Flashback ...Tradera...Google

Bara ett paraply

Paraplyet från Wangfujing & andra haiku av Gotiska Klubben

Inbjudan till Bohuslän - Evert Taube

Vi snackar om en sång - inbjudan till Bohuslän - som kommer bli Bohusläns nationalsång om det skulle sluta så illa att Bohuslän tvingas lämna 08-riket. Ja, man vet ju aldrig...

Vi snackar om en sång som är så stor att man får gåshud och börjar gråta i samma andetag. Först blir man allvarlig och tror sig vara ödmjuk, sedan glad, och därefter, om man har den förmågan, lycklig. Det här är Sången. Hör Du mej, trötta läsare! Måste jag tala engelska: This is the song!

Vi snackar om en av de vackraste sångerna som skrivits på det svenska språket, en sång i klass med Ack Värmeland du sköna eller Den blomsterid nu kommer.

Vi snackar om en sång som jag personligen föredrar med a) Sven Bertil Taube b) Evert taube c) Öbarna, och då menar jag inte deras PISSDÅLIGA version, utan den fantastiska, den där underbara, den med kedjodragspelet? Hon sjunger så klockrent bra. jaja, lite frireligöst...men det är helt okej. Det är ju en religös känsa i sången.

Att bohuslänningarna inte redan lagt upp denna sång i alla dess olika versioner vittnar om en sak: Bohuslänningarna är ett gäng segskallar. Och sega typer ska inte härska i sina egna riken - det har historien visat gång på gång. Jag förstår att Rudwolf drog härifrån. Likväl visar Youtube att vissa enskilda människor, härifrån och därifrån, är på G, och det är glädjande:

Den här tjejen har innerlighet. Hur många har det? Och hon förmedlar texten utan att framhäva sig själv eller sin röst. Hon borde dock ha suttit en bit ifrån kameran. Hon ryms bättre då. Hon har lite av vaggvise-känsla i rösten. Lite Monica Zetterlund. Hade jag producerat henne - jag är väl ingen jävla producent heller - hade jag hittat en gitarrist som liksom skulle komplettera henne, liksom puscha upp henne, liksom få ur henne de där sista 30 procenten, för att det ska bli riktig Bohusklass, hummerklass, på sången. Men det är jättebra, redan så här: