
aqua aqua everywhere
byt not a drop
to drink
close to a fountain
and not a drop
to drink
(Coleridge & Villion)


När solen går upp över Orust-bergen och du inte har nåt speciellt att säga. Hylla då någon vars kärlek du förtjänar. Läste i natt en massa poesi, men först när jag lyssna på en visa av Kjell Höglund insåg jag att Ord ska komma som en suck. Väl bevarade. Väl förbredda. Fulla av längtan. Innifrån ens varma trakter. De ska dessutom komma komprimerade och helt naturligt.
- We don´t need words anymore, she said.
Publiken orkade knappt se klart King of Comedy när den gick på bio i Stockholm i början av 80-talet. Få skrattade. Få var imponerade. Flera gick mitt i filmen. Storyn var helt enkelt obehaglig. Såg den fem gånger i rad. Skrek av skratt varje gång. Satt ofta helt ensam i salongen. Fick konvultioner, kallsvettades, kräktes lite, men forsatte ändå att skratta. Klart jag torkade upp efter mej. Handlingen? Rupert Pupkin, en medioker förmåga med egen studio i morsans gillestuga, vill bli berömd och skyr inga medel för att uppnå sitt mål. Filmen skildrar Rupert outröttliga kamp för att nå ett kändisskap inom Stand-Up-Comedy. Som alla sanna hjältar satte Rupert Målet högre än både sig själv och verkligheten. Och därför gick det som det gick...
King of Comedy och den odödlige "Rupert Pupkin" kommer gå till filmhistorien. även om den floppade på premiären i USA. Den känns ännu inte riktigt upptäckt. Gillar man Man on the moon, Fawlty Towers, Dumskallarnans sammansvärjning, Office, Falling down etc, så är denna film ett måste. Det sägs(?)att Robert De Niro aldrig gillat vare sig Rupert Pupkin eller sin egen tolkning av honom. Ändå är det en av de Niros bästa rollprestation inom "psyco-hybris-genren". Rupert är en mer normal medelklass-haverist än hans våldsfixerade kusin Travis i Taxidriver, eller den uppenbart psykotiske släktingen Max i Cape Fear.
Att låta Jerry Lewis, en USAs mest berömda komiker och sprattelgubbar under 60-talet, att vara allvarlig filmen igenom är ett genidrag av scorsese. Jerry får inte le. Får inte skämta. Han får inte visa upp något av sin yrkesskicklighet som komiker. Jerry Lewis tvingas här spela något av en en karaktärsroll. Få har gestaltat kändisskapets sura baksida så väl som Jerry Lewis i sin roll som Jerry Langford. Det finns en scen när Jerry langford går ner för 5:e Avenyn och hälsar glatt på byggjobbare och andra fans, när en kvinna ropar på honom från en telekiosk: - Kom hit och tala med min man itelefon, Jerry, han är lam och sitter i rullstol. - Sorry, hinner inte svara jerry, varpå kvinnan blixtsnabbt replikerar i ursinne: - Hope you get cancer! 

Mötte en dansk på Bar della Pace i Roma. Vi brukade skicka fram tjejerna och beställla "en halv whisky" för vi visste att de ofta fick två tredejdelar i glaset. Ibland åkte våra drinkar iväg på biltaken utanför på gatan.
Hur mkt lekfullare var inte min självkänsla 1976. Gick in på Antikvariatet & Co och frågade om han var inne? Vem då, sa flickan, so friendly and beutiful. Schakespere, sa jag. Han började skratta och we where secret lovers for nearly a year. Her mother lived in Rome. Vichi a A Bar de la page. 


De flesta av Lerins motiv har nåt gemensamt...bortsätt från en pedantisk intensitet i komposition, känslans envisa närvaro/frånvaro och en slags djupsinnig slarvighet a la zen....nämligen: ljuset...ljuset...ljuset!
Alla som haft en bra förälskelse eller ett bra knull behöver inte ha gått på Kärlekshögskolan. Jag menar, det finns nåt ointellektuellt hos Lerin som jag högaktar, men inte kan förklara. Lusten att vilja kommunicera med var och en av oss utan att avkräva oss bildning. De stora konstnärerna är också de stora pedagogerna, likt älvar eller avloppsvatten finner de sina egna vägar.
HSB-husen är sanslösa. Svindlande. Tunna. Trist-spännande! Kusliga. Likväl ömsinta. Och jag kan knappt förklara varför. Och den där mörkröda persiska mattan i en av av tavlorna. Vi ler, kvinnan bredvid mig och jag.
Jag märkte nåt bland besökarna på Waldemarsudde. Även om många av dem var ovanligt distingnerade och kultiverade, så var de märkbart berörda...och då övergår konsten från att vara "borglig" till att bli "helig". Den här gången tyckte jag bra om Stockholms borgarklass. De kunde uppföra sig värdigt för en gångs skull, typ närvara. Vi behöver helig konst, det är inget snack om det. Och Lerin är så nära det heliga som det bara går att komma. (hade även jag den där Skagenkänslan i ovan bild, men skrev det aldrig, jmf Malou i TV4:
En vanlig människa, en icke-konstnär, kan ibland se verkligheten så här...men betänk då Konstnären som ser denna verklighet hela tiden... och dessutom är kapabel att förmedla till oss, inte bara vad han ser utan också vad vi själva ser och upplever. Svängningarna bakom dessa bilders tillkomst måste vara oerhörda. Jag får en El Grecokänsla av Lerins färger. Jag vet inte mkt om Lerins liv och vill inget veta. Biografier fördunklar verket. Läste att han söp som ett as en gång i tiden, men inte gör det längre. Strunt samma. Sup eller sup inte. Likväl vet jag att Lerins bilder tillhör några av de främsta som gjorts i Sverige under min livstid. Det retar mej att jag inte är kapabel att förklara dom.
Tanken har slagit mej flera gånger: varför finns det aldrig en Lars Lerin till salu på Bukowski eller på andra auktioner? Kanske för att ingen som äger en Lerin är korkad nog att sälja den. Så är det väl antagligen. Om Lerin gjorde en Damien Hirsts
och lät Bukowskis auktionera ut hans privata samling - många av ackvarellerna på Waldemarsudde tillhör Lars Lerin - tror jag Lars Lerin skulle få så hutlöst mkt trygghet att hans konstnärskap skulle kunna bli allvarligt hotat. Eller också är det tvärtom. I vilket fall tror jag att vi skulle se några av de dyraste priserna i Sverige - och att köparna skulle komma från många andra platser än det Stockholm som just upptäckt honom. Den här killen är värdefull för många, många, många i Sverige.
Har tyvärr inte tillgång till Lerins "Krakow". Tar en Oslo-bild istället. Lerins "Krakow" föreställer en massa fönster på ett hyreshus i Krakow. Det är kväll. Och mörkbrunt. Och ensamt. Och tittar man noga, så lyser varje fönster på ett mkt speceillt och personligt sätt. Varma sken, kalla sken, dova sken, tydliga sken, starka sken, svaga sken, gula sken, vita sken, ljusgula sken, kritvita sken. Måste nog gå och titta en timme till på denna gobeläng. Man skulle nästan kunna namnge de olika förnstren i "Krakow" som "Hitchcocks fönster" "Zimbrowskas rökiga våning" "Mäklarens lägenhet" etc. Något olikartat verkar hända bakom varje upplyst fönster i hyreshuset mitt emot. Och vad sker då inte i de mörka fönstren! Lerin fullsträndigt briljerar i att göra varje ljusken till ett eget väsen. Ett mästerverk är "Krakow" och jag fylls av samma facination som ett barn som studerar de olika luckorna på sin första adventskalender.
Nu räcker det. Nu kan ni gå. Nu vill jag klaga: vissa av målningarna hängde helt fel, de fick inte rätt avstånd till ögat. Andra hängde för tätt, och vissa var helt fel belysta, och ytterligare vissa borde inte alls varit där: hur stor Lerin en är så borde hans mindre betydande verk och småplock tagits bort. Dessa hämmar helheten. Sånt kan han visa för morsan! Dock: de små glasboxarna med brev, vykort och ateckninggsblock var fantastiska att se. Dom visar att Lars Lerin är det alla konstnärer villa vara: hela tiden konstnär. All time artist. Sådärja. Nu lät det genast finare.
Skrev av och översatte en dikt eller anteckning av Lerin(?)från norska:
Unge Charles Bukowski sökte upp Miller och frågade sin äldre kollega:
Kjell Höglund låter bäst på vinyl. Den saken är säker. De digitala litografierna är utan chans. Att ta betalt för en fildelad Kjell Höglund är dessutom lika omöjligt som att ta betalt för ett samtal vid en bardisk eller i en toakö, eller var man nu uppträder på Livets Krog. Internet är som berget. Och dom som ropar mot Berget och sedan kräver betalt för dess eko, dom har valt fel terräng, helt enkelt. Tiderna förändras, liksom förutsättningarna. Poeter däremot. Dom förändras aldrig. Dom måste dricka väldigt mkt, förstår ni, för det är så mkt som ska komma ut...
"Man vänjer sig" borde ha underrubriken: "- en Stockholmsvisa". Låten handlar ju om Stockholm idag 2008. Hur sjutto kunde Höglund känna till detta redan på 70-talet? Det är en gåta. Och "Jag hör hur dom ligger med varandra..." framkallar en slags Nils Ferlin-association, fast Höglunds text är mer utsatt i sin ensamhet, och mer Felliniartad, än "orginalet" av Ferlin.
Tog just musen i köket. Hade laddat råttfällan på ett specialsätt, knäckebröd inkilat i osten och samtidigt fastnitat i stålet på matfållan. Överlistade honom. Det tog 24 tim. Den både skrämde mej och gjorde mej glad. Känns inte så kul det här. Borde finnas fällor som håller dom levande. 
Vi snackar om en sång - inbjudan till Bohuslän - som kommer bli Bohusläns nationalsång om det skulle sluta så illa att Bohuslän tvingas lämna 08-riket. Ja, man vet ju aldrig...