Getica - Om goternas ursprung och bedrifter

"Kampen om fortiden er en kamp om identitet" Lotte Hedeager

Texter ur Getica, Jordanes, år 551
© Andreas Nordin, Atlantis förlag, 1997

Nedan texter från Getica innehåller essenen av Jordanes berättelse om goternas ursprung och utvandring från Scandza. Getica är den enda källskrift som finns bevarat om goternas skandinaviska ursprung. Jmf Tacitus
samt Gotiska Biblioteket

/Gotiska Klubben




Det folk vars ursprung - §9
I den bortsersta delen av västra Oceanen finns en annan ö som kallas Thule, om vilken den mantuanske skalden (ref) säger bland annat: "dig må det bortersta Thule (ref) tjäna" (rad 32)
Det vidsträckta havet har även i sin arktiska, det vill säga norra del, en stor ö vid namn Scandza (ref), om vilken jag med Herrens hjälp skall säga något. Det folk vars ursprung du fordrar att få reda på har kommit, liksom en frambrytande bisvärm, till Europa ifrån skötet av denna ö. Hur och på vilket sätt det har skett, skall jag med Guds nåd förklara i det följande.



Liksom citronträdets blad - §16
Låt mig nu återvända till ön Scandza, som jag lämnade ovan. Ty om denna ö säger Claudios Ptolemaios (ref), som förträffligt beskrivit jordens krets, i sitt verks andra bok: "I Ocianens norra del är belägen en stor ö, vi namn Scandza. Den är långsträckt och sluter sig samman med buktande sidor liksom citronträdets blad.



Codanska bukten

Även Pomponius Mela (ref) säger att ön är belägen i den codanska bukten (ref), mot vars stränder Oceanens vågor svalla.





Passing of the great race
Mitt emot Weichsel - §17
Ön ligger mitt emot mynningen av floden Weichsel (ref), som rinner upp i samatiska bergen och mynnar med tre fåror i det nordliga havet inom synhåll från Scandza. Floden utgör en gräns mellan Germanien och Skytien, Ön har i öster en mycket stor sjö i jordkretsens sköte, varifrån Vagusfloden, uppkommen liksom ur en buk, svallande mynnar i havet. På västra sidan omges ön av det omätligt stora havet. I norr omsluts den likaledes av samma ofantliga och ofarbara hav, från vilket liksom en arm utgår och bildar det germanska havet i form av en utdragen bukt.

Många öar, som vargar springer till - §18
Det uppges även ha små men många öar, som vargar springer över till när havet frusit på grund av mycket stark köld, och där blir de blinda sägs det. Dessa trakter är sålunda inte blott ogästvänliga för människor utan även bistra för vilddjur.

Oavbrutet dagsljus - §19
Men på ön Scandza, som jag nu talar om, bor många olika folkstammar, låt vara att Ptolemaios nämner endast sju av dem.Honungsalstrande bin finns ingenstans på grund av alltför stark köld. På norra sidan av ön bor Adogit.(ref)(ref)Man berättar om dem att de vid midsommartid i fyrtio dagar och nätter kring vintersolståndet inte har något dagsljus.


Pendlar mellan sorg och glädje - §20
Till följd av detta förhållande pendlar man mellan sorg och glädje och ön är därvidlag olika andra, både på gott och ont. Vilken är då orsaken? Under de långa dagarna ser de solen återvända österut längs horisonten, men under de korta dagarna ser de solen på ett annorlunda sätt, då den löper genom de sydliga himmelstecknen. För oss ser solen ut att gå upp ur djupet, men för dem sägs den gå runt längs horisonten.

Screrefennae och Suehans - §21
På denna ö finns också ett folk som kallas Screrfennae, vilka inte söker sin näring av spannmål, utan lever av köttet från villebråd och fågelägg. Så stora djurkullar föds i träskmarkerna där att de både förökar stammaen och ger folket dess lystmäte. Ett annat folk, som kallas Suehans, finns också på ön, och liksom thyeingarna använder de sig av utmärkta hästar. Det är också detta folk, som med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar, skickar mörkblåa pälsar till romarnas nytta och tjänst. berömda för sina pälsars vackra mörka fär klär de sig på det rikaste sätt, fastän de lever fattigt.

Bergio, Hallin, Gauthigoth - §22
Därefter följer en rad olika folkstammar: Theutes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, vilka allesamman bor på bördiga slättmarker. Fördenskull drabbas de av andra stammars fientliga angrepp. Sedan följer Athelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, en grym folkstam och mycket benägen till krig. Därnäst kommer Mixi, Evagre, Otingis. alla dessa bor, liksom vilddjur i uthuggna hål i klippor, vilka de nyttjar som befästa skansar.

Ostrogothae, Raumarici, Finni - §23
Utanför dessa bor Ostrogothae, Raumarici, Aeragnaricii och de blida Finni, som är mer saktmodiga än alla andra inbyggare i Scandza. De senare har sina jämnlikar i Vinoviloth. Suetidi är kända för att vara resligare än övriga inom detta folk, fastän även Danerna, som är av samma ursprung som Suetidi, har förmått att från sina egendomar fördriva Herulerna, vilka gör anspråk på att anses vara resligare än alla andra stammar i Scandia.

Grannii, Rugi, Ranii - §24
Samma kroppsväxt har också Grannii. Augandzi, Eunixi, Taetel, Rugi, Arochi och Ranii, vilkas kung för inte så länge sedan var Rodvulf (ref), som föraktade sitt rike och sökte hägn hos östgoternas kung Teoderik, vilket han också fick. Dessa folkstammar är kraftigare till kroppen och frimodigare till sinnet än germanerna, och de brukade strida med vilddjurs raseri.


Som ur ett folkstammars moderssköte - §25
Det berättas att goterna en gång utvandrade med sin kung Berig (ref) från denna ö, liksom från en verkstad, där folk skapas, eller som ur ett folkstammarnas moderssökte. Så snart de stigit i land från skeppen, namngav de genast landet. Än i dag finns en plats, sägs det, som kallas Goticscandza (ref).


De färdades på tre skepp - §94-95
Du torde komma ihåg att jag i inledningen sade att goterna vandra ut ur ön Scandzas sköte och att de färdades på blott tre skepp till Oceanens hitre strand, det vill säga Gothiscandza. (95) Av dessa tre skepp var ett långsammare än de andra -något skepp brukar ju bli efter - och därav kommer namnet gepider, det sägs att getts åt nämnda folk. Ty på deras modersmål heter senfärdig "gepanta".

Samt:

Gapt - §79
Av dessa heroer var, enligt vad goterna själva berättar i sina sägner, den förste Gapt, som födde Hulmul
Herulernas folk - §117

Gothia City

Den dag Göteborg lär sig att förstå att deras hjärta och rötter är Väster-Gotland, Småland och Halland - inte Stockholm, då kan Gothia City kan bli ett bra namn, men tills dess får stan heta vad den förtjänar...

Gudinnors like

Om du nånsin vill berätta hur vacker jag är,
eller hur grym och likgiltig,
glöm då inte, min älskade,
att koncentrera på min skönhet
och inte på dig själv!

Om du vill beskriva min unga kropp,
hur min känsliga
hals tog emot din kyssar,
eller hur mitt lätta leende
fick dina blickar att dansa
som stjärnfall över himlavalvet,
glöm då aldrig, min älskling,
att all skönhet du sökte hos mig
var skönhet som sökte just dig!

Ja, som ett rosenfrö till evig glädje
gömde den sig kvar inom dig
och så fort du avviker
en enda millimeter från
den innerligaste bilden av min skönhet:
mina kyssars smak av vin
- åh, mina kyssars smak av vin,
din fristad från all bitterhet! -
då har du snart glömt bort
vad suckarna inom dig längtat efter,
ja då, min älskling
är du åter i min famn igen!

Runa Goterman, sommaren 2009

Hur närmar man sig Evert Taube?

De provensalska trubadurerna var lika stolta som skickliga hanvterkare. Skarvar, nödrim och andra defekter var inte accepterat bland dessa perfektionister. Ord och toner skulle utväljas med en kärleksfull nogrannhet och svetsas samman efter så precisa mönster att resultatet mycket väl kunde förväxlas med sången från en näktergal. En av dessa smeder, trubaduren Arnaut Danièl, var till och med så skicklig i sin utövning att han lyckades få Näktergalen att sjunga - med hans egna ord! (Fritt ur minnet, efter Dante via Ezra Pound)



Grottpoeten
När Kärlek uppstår och bröstet fylls av sång, följer ofta en serie av händelser som kommer att påverka både poeten och det samhälle han lever i. Föreställ dig en grottpoet som i full extas pekar ut en högt belägen öppning i en grotta:
- Titta på svalorna, hur de flyger fram och tillbaka genom öppningen, där uppe, högt, högt...där uppe!
Grottpoetens upptäckt pressar fram "en komprimerad känsla av möjligheter". Detta rus innehåller ofta det initiala fröet till en sång. En sång som i sin tur kan komma att inspirera en stamfrände till ett modigt hopp från en klippa, eller till att tvinna ett rep som kan kastas iväg över stupet...högt, högt...i grottöppningens riktning.


Gesternas dans
Den muntliga berättarkonsten, den orala, inrymmande både sång, filosofi, musik och gesternas dans, är överlägsen den skriftliga, åtminstone i uttrycksfullhet, och utgör grunden för vår skandinaviska kultur, precis som för den kinesiska, japanska eller grekiska kulturen. De som vill förstå vår nordiska historia i grunden måste börja med att söka i den muntliga berättarkonsten: "Det var under lummiga träd som konsten att berätta tog sin början"...:




Sjöfåglar och klippor
Kanske var det ett långvarit och intensivt studium av lätt glidande sjöfåglar - måsar, tärnor, svalor, trutar, albastrosser - och en samtidig facination över att granitklipporna stod emot havets vågor längs Atlantkusterna...kanske var det ett dualistiskt resultat av dessa motsatser som...plötsligt...inspirerade våra fornnordiska släktingar att bygga sina smäckra, sjödugliga och segelbara båtar:
- Kan dom glida för vinden, kan vi!
- Kan dom stå pall för havets vågor, kan vi!


Den siste Hyperborén
Vi som närmat oss Evert Taube via Naturen, eller Naturen via Evert Taube, vi börjar inse hur mycket han egentligen kunde, och vilka paradisiska budskap han egentligen ville förmedla...det tog många år innan budskapet i "Skutan" nådde fram till den otillgängliga del av mig, där både känslor och logik kan samverka. Ändå vill jag inte röra Taubes texter, tycker liksom...att de ska vara ifred för mina analyser.

Likväl söker jag ett riktmärke för att kunna beskriva mina upplevda konturer av det som poeten Evert Taube representerar. För mig själv kallar jag Evert Taube "den siste hyperboréen" Med Hyperborée menar jag: en sann naturälskare och årstidsdyrkare från norr. Men jag avser också den Taube som älskade det fornnordiska utan att fastna för det krigiska som i vissa fall kan förknippas med "Vikingakulturen". (Att anfallet mot Lindisfarne i själva verket kan ha varit en hämd mot katolikerna för utrotningen av den gotiska arianismen några hundra år tidigare, samt sabotaget mot nordbornas nord-sydliga och väst-östliga handel, är en helt annan historia som inte ska utvecklas just nu.)


Evert Taube - och Stockholmshatet
Antagligen fanns och finns det "kulturrasistiska" och centralmaktpolitiska motiv i Stockholmshatet mot Evert Taube? Det klassiska stockholmsföraktet mot värmlandsgruppen Sven-Ingvars är ännnu tydligare i sin kulturrasism. Det mesta som kommer från Värmland, Småland, Västergötland, Bohuslän eller eller andra delar av den svenska landsbygden är illa sett av Stockholms kulturella eliter. Allt inhemskt, "ursvenskt", hembygdsartat hotar eller krånglar till det för den internationellt inriktade Makten som styr över Stockholm. Djupare än så behöver analysen inte att bli. Att Stockholms överdimentionerade tjänstemannaklass ända sedan Gustav Wasas dagar valt någon annans smak än sin egen är uppenbar. Nej, era jävla sopor, ni har ingen egen smak! Därför kommer ni snart att bytas ut, ni också.

Evert Taube och det ursvenska
Men inget av Stockholms högfärdiga elände knäckte Evert Taube. Han var starkare än sina fiender. Gladare. Lyckligare. Ja, långt innan poeterna Gunnar Ekelöf och Lars Forsell försvarat Taube mot Stockholms uppnäsor och upphöjt honom till Sveriges största poet, var Taube redan nationalskald i svenska folkets hjärta. De umgicks dagligen med Taubes ord och musik. De somnade till hans vaggvisor och vaknade upp till hans hymner om björkarnas sus eller den nybadade granitens mjuka former.

I varje sång av Taube dyrkas den nordiska Naturen, den nordiska Kvinnan och den nordiska Livsstilen. Inte ens den store naturälskaren och kärlekspoeten Carl Michael Bellman har en suck mot Taube när det gäller att aktivera svenskarnas sug efter naturnära poesi.


Vaggvisan du sjöng
recencerades aldrig:
ditt barn sov redan



Evert Taube och begravningar
I Stockholm sjungs idag Evert Taube mestadels på begravningar. I övriga landet gärna på dop, bröllop, födelsedagar, bryggfester och skolavslutningar. Från norra Bohuslän till Roslagens södra skärgård, ja även längs Norrlandskusten och på Gotland och Öland, samt i Norge, Finnland och Danmark älskas Taube oavbrutet. Hur många skandinavier har inte nån gång i livet suckat av ren glädje:

- Åh, jag vill inte leva i någon annans trädgård, än Everts...

När en annhörig dör, och bristen på innerlighet plötsligt vaknar till liv i vårt frusna bröst, då vänder vi oss ibland till en Nils Ferlin eller en Eric Clapton, eller en Bo Setterlind, eller kanske en Pink Floyd...men nästan ALLTID till Evert Taube! En sång av Evert Taube känns lika naturlig på en svensk begravning som tårar, blommor och vin, och den skönaste av dessa "begravningsvisor":

Så skimrande var aldrig havet...är inte bara ett "nutida provensalskt mästerverk", utan också en av 1900-talets vackraste kärlekssånger, textmässigt oöverträffad inom svensk lyrik...lyssna gärna på Lill Lindfors finstämda version, eller låt Tiden avgöra Taubens nautiska position bredvid Sapho, långt där inne i det nordiska hjärtats innersta skärgård.

Skutan
Du som "önskar att din älskade vore död", du som gärna vill tjäna lite pengar och bli en auktoritet på stämningsfull begravningsmusik, till dej har jag följande råd att ge:

Försök att närma dej nya och livsbejakande Evert Taubvisor, ta till exempel "Så länge Skutan kan gå". Spela den gärna på varje ny begravning, som en hyllning till någon som älskat Livet, fast variera dig, och välj hela tiden nya eller gamla tolkningar. Det finns åtskilliga, ofta på vinyl: Telstars, Inger Berggren, Plura & Co, Kim Larsen, Hootenany Singers, et cetera

Per Myrbergs version av Skutan är finstämd och insiktsfull, Torrestads kosmisk, vänlig och full av vördnad, Håkan Hellströms kär, skönt vek och ungdomlig, Sven Bertil Taubes klangsäker, manlig, avskalad och ren, men Taubes egen 50-talsversion är nog ändå den som tar priset:...hans lite hesa, distinkta och beslutsamma röst påminner ta mej fan lite om den unge Bob Dylan...men snöa inte in på stjärnorna, we all shine on...och glöm aldrig att det finns mindre berömda artister, kanske en nedsupen granne, eller en före detta dragspelare, som kan tolka "denna livet och dödens nationalsång" i sitt eget hjärtas version. Varje hjärta är sig nämligen likt: bara vänlighet imponerar.

Gustaf Torrestads sista dagar i Paris
Det sägs att den svårt cancersjuka och kanske medvetet alkoholiserade Gustaf Torrestad sjöng "Skutan" på sin egen begravning i Paris på 50-talet, efter att ha framfört den, om och om igen, mellan borden på Montmartres nattklubbar och gjort sången världsberömd. Det är en helt sanslös historia. Om du träffar Sven-Bertil eller en släkting till Torrestad, fråga om detta, please, send me a messages.


I mitt manus sitter en av 1900-talets mest klartänkta poeter, Ezra Pound, i publiken i Paris och lyssnar på Torrestad. Utan Ezras intellektuella medverkan hade Gunnar Ekelöf och Lars Forsell knappast kunnat... eller ens vågat försvara Taube. Glöm inte bort att Taubes nästan maniska förord till "Strövtåg i Ranrike" är riktat till Ezra Pound (via Hem = Hemingway)!

Denna essäs egentliga ämne: Torrestads vistelse i Paris...hur i hela friden ska jag få in detta i Nordsjömyten?

tonen

Tonen är allt.
Det spelar ingen roll, kompis,
vad du vill berätta.
Strax ovanför hjärtat,
precis här, där handen
nu ligger på ditt bröst.
Där finns den. Tonen.
Locka dit. Tanken.
Locka dit. Minnet.
Låt din andedräkt fukta ditt frusna minne
precis som en kvinna,
ja, som minnet
av en sommarbris utifrån från havet
fuktar torra läppar
mitt i vintern
på en trist gågata i Geneve eller i Oslo.
Tonen, sök tonen,
glöm allt annat.

Tony Granqvist - min första kärlek

"Jag kommer ihåg Tony väldigt väl. Man kan nog säga att han var min allra första förälskelse trots att han var ca 20 år äldre än vad jag var.

Jag är född -59, så jag var nog ca 4-5 år vid den tiden.
Han var ofta hemma hos mej och min mamma som då bodde på Högalidsgatan i Stockholm, eftersom han var tillsammans med en av mammas vänninor. Vad hon hette har jag inget minne av.

Ett av mina mellannamn är Eva-Lotta och det är efter mammas bästa vän fick jag veta senare. Om det är samma väninna som Tony var tillsammans med vet jag inte. Mamma dog i slutet på 70-talet så jag kan inte fråga henne om det.

Vad jag minns av Tony är att han var väldigt vacker, som en gud i mina småflicksögon. Därtill väldigt karismatisk eftersom jag minns honom så väl trots att jag var så liten så. Kommer också ihåg att han gärna sjöng och spelade då han hade gitarren med sej."

Mia

sommaräng

Kläder på tork och händerna fulla av kärlek.

Farewell - Garcia Lorca

If I am dying,
leave the balcony open

The child is eating an orange.
(From my balcony, I see him.)

The reaper is reaping the barley.
(From my balcony, I hear him.)

If I am dying,
leave the balcony open.

Lorca

strå

Lika blek och färglös
som ängens strå
låg hon bredvid mig
en sommardag.







Pound?

Gudars like

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyssnar
till din kära stämmas älskliga tonfall
och ditt ljuva,
tjusande skratt, som alltid
sätter hjärtat i mitt bröst i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten; tungans makt
är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära

Översättning?

Sappho 630-570 BC
Undrar om någon man nånsin skrivit så vackert om psykosomatisk kärlek.
Mer Sappho

Mitt nakna hjärta

"Känsla av ensamhet, ända sedan barndomen. Trots familjen - och i synnerhet bland kamrater - en känsla av att vara dömd till evig ensamhet. - Men ändå en brinnande livsaptit och nöjeslystnad."

- - -

"Jag har odlat min hysteri med njutning och fasa. Nu har jag alltid svindel och idag den 23 januari 1862 har jag fått en egendomlig varning, jag har känt en fläkt av sinnessjukdomens vingslag."

- - -

"Det vore en snygg sammansvärjning att organisera ett utrotande av den judiska rasen."

- - -

"Det är bara missförståndet som gör att mänskiligheten går framåt. Det är genom det allmänna missförståndet som människor kommer överens. Ty om man - förstod varandra, skulle man aldrig komma överens.

Den intelektuelle, som aldrig kan komma överens med någon, bör bemöda sig att tycka om enfaldigt prat och att läsa dåliga böcker. Det kommer att bereda honom en bitter njutning, som i rikt mått gottgör honom för hans bemödanden.

Vilken tjänsteman som helst, en minister,en teaterdirektör eller en tidningsredaktör, kan ibland vara en aktningsväd människa, men gudomlig är han aldrig. De är alla personer utan personlighet, människor utan orginalitet, födda till sin syssla, dvs till att vara allmänhetens tjänare."

- - -

"Redan som barn erfor jag i mitt hjärta två motsatta känslor, fasa för livet och extas över livet. Där har vi den nervöse latmasken."

- - -

"Det finns bara tre slags aktningsvärda varelser: prästen krigaren och skalden. Att veta, att döda och att skapa"

- - -

Fisk, kalla bad, dusch, mossa, tabletter någon gång då och då; för övrigt sluta med alla stimulantia.

Renlav..............125 g
Vitt socker.........250 g

Lägg renlaven i blöt i lamom mängd kallt vatten, låt stå 12 till 15 timmar., häll därpå av vattnet.

Låt mossan koka i 2 l vatten på jämn, svag värme till det kokat ihop till en liter vatten; skumma en enda gång; tillsätt så 250 g socker och låt massan tjockna till en sirapsliknande massa.

Låt kallna. Tag dagligen tre stora matskedar, morgon, middag, kväll. Var inte rädd att öka dosen, om anfallen kommer för ofta.


Valda citat ut Mitt nakna hjärta av Charles Baudelaire 1821-1867
Tidens Förlag 1960(?) Översättning: Tove Fahlén

Andas ut

Vilket jobb!
Vilken ansträngning!
att andas in.
Och sedan, vilken känsla,
vilken fest,
att andas ut igen...

Sjukt blod

"Av mina galliska förfäder ärvde jag vattenblå ögon, trång skalle och drumlighet i slagsmål. Jag anser min klädedräkt vara lika barbarisk som deras. Men jag gnider inte smör i håret.

Gallerna var en av sin tids oskickligaste djurstrypare och gräsbrännare. Från dom har jag vidare: avgudadyrkan och smak för helgerån - å, för övrigt alla laster, ondsintheten, otukten - den är underbar, otukten - men först och främst lögnaktigheten och lättjan.

Jag avskyr alla yrken. Överklass och arbetare, alla är de bönder, simpla. Handlag med pennan är lika litet värt som handlag med plogen. Vilket århundrade för alla slags handlag! Aldrig får jag mitt handlag. Och bofastheten sedan, den leder också för långt. Men tiggaryrkets hederlighet gör mig förtvivlad. Och brottslingarna ger mig samma äckel som kastrater: själv är jag orörd och det gör mig detsamma.


MEN! Vem har gjort min tunga så lömsk att den hitills kunnat bevara min lättja? Utan att ens begagna mig av min kropp för att skaffa mig levebröd och mera sysslolös än någon padda har jag levt överallt. Det finns ingen familj i Europa som jag inte känner. - Jag menar familjer som min egen, familjer som fått allt de äger tack vare Människans Rättigheter. - Jag känner varje son i varje familj!

Om jag ändå hade förbindelse med någon punkt i Frankrikes historia!
Nej, inga...
Jag är fullt på det klara med att jag alltid varit av lägre ras. Revoltens idé kan jag inte förstå. Aldrig reste sig min ras annat än för att skövla och pundra, reste sig som vargarna mot varje djur de ännu inte dödat.

Jag drar mig till minnes Frankrikes historia, Frankrike, kyrkans äldsta dotter. - Färden till det heliga landet var jag väl med om som bondlurk: jag har hela huvudet fullt med bilder av vägar över de schwabiska slätterna, utsikten över Bysantium, över Solymas murar. Dyrkan av Jungfru Maria och ömheten för den korsfäste vaknar iom mig på samma gång som tusentals profana fantasier. Nu sitter jag spetälsk bland krukskrävor och nässlor, vid foten av en mur som solen gnager på. - Och senare måtte jag, som legoknekt ha somnat under tyska natthimlar.

Jo, en sak till: jag dansar på sabbaten i en eldröd glänta, tillsammans med gummor och barn.

Jag minns inte längre tillbaka än till kristendomen och denna jorden. Aldrig får jag
väl nog av att återse mig själv i det förflutna. Men alltid ensam, utan familj - och för resten, vad talade jag för språk? Jag ser mig aldrig ta del i Kristi rådslag, inte heller i stormennens, i Kristi ställföreträdares rådslag.

Vad kan jag ha varit under förra seklet? Jag återfinner mig själv först idag. Det finns inte mer några lösdrivare, inte mer några ovissa krig - den lägre rasen har översvämmat allt, folket som man kallar det, förnuftet, nationen och vetenskapen.

Vetenskapen, ja! Allt har man tagit tillbaka. Som reskost för kroppen och själen finns numera medicinen och filosofien, de kloka gummornas läkemedel och folkvisor i nytt arrangemang. Nå men furstarnas försteöelse då och nöjen som de förbjöd alla andra.? geografi, kosmografi, mekanik, kemi!...

vetenskapen, den nya adeln! Framåtskridandet. Världen går framåt! Ja, varför skulle den inte snurra runt?
Det är talens vision. Vi är på väg mot Anden. Det är ganska visst, det är ett orakel som jag säger. Jag förstår, och eftersom jag inte kan förklara vad jag förstår utan hedniska ord skulle jag vilja tiga.


Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper mig inte Kristus, varför ger han inte min själ både frihet och frälse? Men evangeliet är det förbi med! Evangeliet! Evangeliet!

Jag väntar på Gud med glupskhet. Jag är av lägre ras för evig tid.
Och nu står jag på armoikanska stranden. Låt städerna tändas i skymningen. Mitt dagsverk är slut, jag lämnar Europa. havsluften ska sveda mina lungor, förlorade klimat ska bränna min hud. Simma. Trampa ner gräs, framförallt röka, dricka drycker, starka som kokande metall - alldeles som de kära förfäderna kring sina eldar.
Jag skall återvända med lemmar av järn, huden mörk, ögat gnistrande: av min mask att döma skall man räkna mig till en starkare ras. Jag skall ha guld, jag skall vara sysslolös och brutal. Kvinnorna brukar omhulda dessa vilda krymplingar somm återvänt från varamare länder. Och jag skall blanda mig i politiken. Räddad.
Men nu är jag fördömd, hatar mitt fädernesland. Det bästa är att sova ruset av sig här på stranden.

Men resan vill inte bli av. - Det är bara att åter gå ut på vägarna här, lastad med min last, lasten som borrat sitt lidandes rötter i min sida alltsen jag nådde förnuftig ålder, lasten som blivit himmelshög, som slår mig, kastar omkull mig, släpar mig med.

Den sista oskulden och den sista blygheten. Det är sagt. Inte visa världen min avsmak. och mina föräderier.

Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledsnaden, och ilskan.


Åt vem ska jag hyra ut mig? Vilket djur är det man dyrkar nu? Vilken helgonbild är det man störstar? Vilka hjärtan skall jag krossa? Vilken lögn skall jag hålla för sann? Vilket blod skall jag vada i?
Hellre ta sig vara för rättvisan. Leva ett hårdnackat lic, bli djuriskt enkel, lyfta kistlocket med knotig hand, sätta sig ner och kväva sig själv. Då slapp man åldersomen och farorna med: rädslan är ju inte fransk.
Å, jag är till den grad övergiven att jag erbjuder vilken gudabild som helst min strävan efter fullkomligheten.
Å min självförnekelse, min underbara människokärlek! Och ändå här nere på jorden.
De profundis, Domine, vad jag är korkad!

Redan som barn beundrade jag den ohanterlige straffången (?) kring vilken fängelsemurarna ständigt sluter sig på nytt. Jag besökte de värdshus, de möblerade rum som han sades ha helgat med sin närvaro. jag såg på den blåa himlen och landsbygdens blomstersmyckade arbete med hans idé. Jag vädrade mig till hans ödesdigra närvaro i städerna. han hade mera kraft än ett helgon, mera sunt förnuft än en upptäcktsresande - och sig själv, sig själv ensam som vittne till sin härlighet och sitt förnuft.
Där jag gick på vägarna i vinternätterna, utan tak över huvudet, utan kläder, utan bröd, drogs mitt frusna hjärta samman vid ljudet av en röst: "Svaghet eller styrka, du är, det är styrkan. Du vet varken vart du går eller varför du går, du stiger in genom alla dörrar, du svarar på alla frågor. Om du vore ett lik kunde ingen göra dig mindre skada." Och morgonen därpå var min blick så förlorad och mitt ansikte så dött att de jag mötte kanske inte en gång såg mig.

I städerna föreföll mig gatornas modd plötsligt röd eller svart, alldeles som en spegel då någon går omkring med lampan i rummet intill, alldeles som en skatt i skogen! Lycka till, ropade jag, och såg genast ett hav av lågor och rök på himlen - och till vänster och till höger flammade alla tänkbara skatter upp till miljoner åskväder.
Men orgien och kvinnornas förtrolighet var mig förbjudna. Inte ens en olycksbroder hade jag. Jag såg framför mig en rasande folkhop, framför avrättningsplutonen, gråtande över olyckan att de ingenting kunde förstå, gråtande och förlåtande! Som Jeanne d´Arc! - "Präster, lärde men och höga herrar, ni tar misste då ni lämnar mig åt rättvisan. Jag har aldrig tillhört detta folket här, jag har aldrig varit kristen. Jag är av den ras som sjöng i undergången. Jag förstår inte lagarna, jag har ingen känsla för moralen, jag är ett oskäligt djur: ni tar misste..."

Ja, jag har ögonen slutna för ert ljus. Jag är ett djur, en neger. Men jag kan ännu räddas. Ni falska negrer, ni galningar, vilddjur, girbukar. Köpman, du är en neger, tjänsteman, du är neger, general, du är neger, kejsare, din gamla klåda, du är också neger. Du har druckit illegala drycker, av Satans tillverkning...Och folket här är besjälat av febern och kräftan. Krymplingar och gubbar är respektabla till den grad att de ber att få bli kokade...det slugaste är att lämna denna världsdel där vansinnet strövar omkring och förser dessa uslingar med gisslan. Jag träder in i det verkliga kungadöme som tillhör Chams barn.
Känner jag ännu någonting för naturen, för mig själv...Slut på alla ord. Jag begraver de döda i min mage. Skrik och trummor, dansa, dansa, dansa, dansa! Jag kan inte ens tänka mig timmen då de vita landstigit och jag själv ska störta i avgrunden.
Hunger, törst och skrik, dansa, dansa, dansa, dansa!"


- - - - -
Arthur Rimbaud 1854-1891 -Ur "En tid i helvetet", översättning Gunnar Ekelöf, Forum 1972Förvanskningar av Gotiska Klubben

Uppbrott

Sett nog. Samma hägring syns i alla väderstreck.
Haft nog. Av städernas larm på kvällen, i solens sken och annars.
Levt nog. Genom livets skiften. Å, buller och hägringar!
Uppbrott i affektion till nya oljud!

Björn Borg i Bronx

Hade dansat hela kvällen i södra Soho med Liza från Spring Valley. Farsan grek, morsan italienska. Hon var underbar, Liza, gav mej nåt slags extrahjärta så att rytmerna bara svämmade över inom mig. Så mjuk och skön och kvinnlig att man bara njöt av att vara nära henne. Lysande ögon, skön barm och höfter som gungande hav. Folk trodde jag var en rysk dansör när jag lekte och snurrade runt henne på golvet. Ryckte i mej, bjöd med mig hit och dit, till fester med Jagger och Bowie och sånt där. Dom trodde väl jag var nåt märkvärdigt. Men jag nobbade alla. Var som i trans. Liza, ville bara dansa med Liza. Ingen annan. Var fan var Liza nånstans? -Hej då! Och som vi dansade sen. Drack knappast. Inget röka, inga droger. Bara två tre öl. Och sen dansade Liza och jag.

Några dagar senare skulle jag hälsa på Liza ute i förorten. Höll på att bli ihjälslagen den kvällen. Visste inte att hon hade en pojkvän. Och farsan, greken, var naturligtvis svartsjuk. Gömde mig under sängen för farsan...trodde allt var frid och fröjd och då dök plötsligt pojkvännen upp. Kvinnor! Men vänta nu. Gick först in på en bar på Manhattan och tog en bärs innan bussen till Spring Valley skulle gå. Eller tåget? Nej, buss var det. Satt en stor svart buse i baren. Gick fram och sa: Hej. Snackade alltid svenska när jag bodde utomlands. Nu får jag väl en fet smäll, tänkte jag. Men det fick jag inte. Killen berättade att han suttit inne i två år. Han var sorgsen, suckade hela tiden. Detta var julsen 78. Nåt med Patty Hearst, tror jag. Eller nåt liknade. Minns inte. Två medelklasstjejer, vita, hade lurat honom, sa han. Nåt med vapen i bilen. Chauffören bar ansvar för allt som fanns i bilen enligt amerikansk lag. Han hade kört. Det var hans misstag. Tjejerna gick fria. - Jävla medelklasshäxor! sa han. I vilket fall så frågade han mej:
- Du då, var ifrån kommer du ifrån?
- Sverige, sa jag.
- Jasså, sa han. Ingmar Johansson!
- Ja visst.
- Vad gillar du Ali, frågade han.
- En av mina stora idoler. Jag gillade när han slängde sin medalj för att protestera mot Vietnamnkriget, sa jag. Jag tror att Ingo gav honom inspiration till att dansa i ringen.
- Å fan, verkligen! Vet du, sa han, jag bor i Bronx förstår du.
- Aj fan, sa jag. Dit vågar man inte gå.
- Nej, jag vet. Men jag ska berätta en sak för dej. Om Björn Borg, min stora idol.
- Okej.
- Du vet, många av mina vänner är krimminella, säljer droger och sånt. Och många av dom har Björn Borg som idol. Längst inne i pojkrummen i den svartaste delen av Bronx hänger ofta en bild av honom. Häftigt va?
- Ja visst. Det kunde man aldrig tro.
- Nä.
- Vad beror det på, tror du? Borg är ju vit...?
- Vet inte. Borg är en slags gud, utsrålar uthålligthet utöver det vanliga. Ger aldrig upp. Iskyla utan kokain. Nåt sånt.
- Borg liknar guden Tor, sa jag.
- Vem är det?
- En gotisk gud.
- Aha.
- Måste gå nu, sa jag och klappade honom på axeln. Tack för att du berättade detta. Det är nåt av det häftigaste jag hört i mitt liv!
- Take care, blue eye!
- Thanks, take care. Ciao!
- Ciao!

Robin i semi

Franska Öppna
Västgoten Robin Söderling sopar banan med Nikolaj Davydenko i kvarten. Vilken koncentration! Långa långa bollar. Hårda. Nötte ut ryssen. Spelade ut honom. Väntade ut. Så cool. Nästan Borg-kyla. Och så ibland, små snabba maskerade rörelser i forehanden satte fart på bollen, snabbt, diagonalt och otagbart försvann den över sidlinjen. Knappt ens Niolajs öga hann med. Nej, han hade aldrig en chans, ryssen. Det luktar final det här, Robin!

Svenska Vinnare på Roland Garros: Davidsson 57; Borg 74,75,78,79, 80,81; Wilander 82, 85, 88; Robin Söderling 2009?