Lyssnade på Egon nyss. Om kråkan och skatan
och sparven på gatan...
Underbart. Måste spela den nästa lördag på torget.
Det är länge sen jag blivit så förtjust i ett torg. Ett helt vanligt torg i västra Sverige. Med helt vanliga svenska människor.
Lena som har butiken på vars trappa jag spelar epskivor och singlar "Lasse Löndahl, Gunnar Wiklund, Lill Lindfors, Jailbird Singers, Sven-Ingvars och de andra" är en cool, smart och vänlig kvinna från norraste norr. Hon påminner om en kvinna jag...eller så här: hennes vänlighet inspirerar mej.
Pizzabaragarens son i Kilen - också han älskar Hafez - gillade Egon och skrattade högt åt "Bla-bla-bla". Han blev så förtjust i min portabla grammofon och mina epskivor att han kallade mej: "Sin nya idol". De flesta perser jag mött är vänliga.
Vid sidan av Villon sätter jag nog la Fontaine högst av de franska poeterna. Varför? Lättheten i språket. Klarheten och humorn i analyserna av en djurisk mänsklighet som aldrig upphör att likna sig sjäv.
Skriva om koltrastenJag borde skriva mer om mina tre favoritfåglar: koltrasten, fisktärnan och laduhussvalan. Det är ont om tid, sommaren hinner bli höst innan jag ens hunnit få smaka lite på våren. Årstiderna drabbar mig huller om buller. Precis som en människas olika åldrar. Varje tiondels sekund i en fisktärnas liv är antagligen lika viktig. Så fort går det nämligen. Det gäller att se upp.
Nere i fiskehamnen, mellan kajen och båtarna, möter svalor och fisktärnor varandra i extremt höga hastigheter. Undrar vad de tänker när de passerar varandra.
- Voj, kolla tärnan!
- Zzii, kolla svalan!Länge har jag i haikuform försökt skildra ett möte mellan en fisktärna och en svala i g-sunds hamn, men det är för svårt. Att gestalta detta blixtsnabba möte är ingen enkel uppgift.
Måste dra nu, sa tärnan/ men hon var sent ute/svalan var redan försvunnen. Tja.
Min dikt om sångartävligen mellan Koltrasten och Näktergalen har försvunnit på Google. Kanske lika bra. Den slutade i vilket fall med att en reklamkonsult en dag kom ut till kråkan i skogen (han trodde nämligen det var en koltrast) och sa: - Ni sjunger ju bra, Herr Koltrast, varför marknadsför ni er inte?
Om Bohusläns gamla fiskelägen finns däremot inte så mkt kvar att skriva: girigheten
har mött varandra i alla väderstreck.
Husspekulanterna, sommargästerna, aparteidsystemet med att minska befolkningen i Bohuslän, bidragsparasiterna (nej, inte dom fattiga) och inkompetenta politiker har satt sig på samma gren: så fort de sliter tag i varandras såg, tar dramat ny fart. Man vill tjäna pengar på idyllen och samtidigt bygga bort den. Det finns nog bara en vettig lösning:
Ge sjöbodarna tillbaka: till havetBosse med hunden När jag lyckats smita
från den årliga Försoningsfesten
där uppnäsor, före detta nyrika
och nyligen nyrika
samt en och annan gnet
bland de bofasta
samtalar om taxeringsvärden, balkonger
och altaner och bryggor,
gigantiska som dansbanor,
och samtidigt klagar på grannen
- alltid på grannen!-
på hans nya fina
svartbygge i sjöboden,
vem möter jag på Kaptensgatan
om inte Bosse med hunden!
Och Bosse skröt som vanligt.
För i hans fina trädgård,
i utkanten av Kilen,
bodde en koltrast.
Och ingen koltrast i hela Bohuslän
sjöng så vackert som den.
Och varje morgon börjar den sjunga,
exakt kl 0420.
Du förstår, sa Bosse,
du förstår va...Jo, visst förstår jag.
Ni uppnäsor, ni nyrika
ni gnidare bland ortsbefolkningen
aldrig ska ni lära er
att skryta som Bosse med hunden!
Bosse är nog den sista av er
som har nån stolthet kvar.
I morse kl 0420 kollade
jag hans uppgifter: jo, de stämde.
Ge sjöbodarna tillbaka: till havet
Sommar och tankar 
I forgot the name of the best bar I visit in my whole life. Or the second best bar. No, it was the best. Best for dancing at least. Oh, whats the name of it? It is a shame that I can´t remember. A bar in Soho in New York 1978
No, It was not "The Kitchen", no no, it was a small bar i the south Soho in New York City. It had a entrense a little bit like the Veuvio Bakery. But I remeber no colurs. It was allways dark when I arrieved. 1978. CBGB. The Police. Studio 54. Jim Jones had just comit sueside when I arrived to Kennedy Airport. The guy next to me, Jörg, on the flight from Franfurt was taken bye the police; he predtended to play flute on his chillum for the passpolice. Do not joke with the police in New York, Runa, they told me, my friends in West-Berlin. Because they do not like it. So I was very sinsered. I reed about Jonestown in my first New York Times while the bus went in to Manhattan. My heart start to pump when I saw the Skyline. And after some weeks died Sid Visius. We met Sex Pistols in Chelsea Hotel. But that´s an onther story. Everyting seems to be an an other story, says my wifte. Anyhow, The Bar laid on a crossroad to the main street, maby West Brodway, maby somewhere around Grand Street. Are you wiht me? Ho do you do do!
Amigo, I tell u this...It was a none living area. Pretty loousy. Emthy streets. Scary. I allways took a cab down to Soho. People told me to be careful. I lived on a pension, on the 34 street. Someting like that. Freaky people. And I have no whife. And I loved to walk Canal Street and Bowery when I was drunk. I nearly got killed. But only tree times. The rest of the time was peaceful. People in New York liked me, the said I was a balettdancer from Russia. Sometimes I looked like David Bowies smallbrother, sometimes like Mick jaggers smalla brother. I was not so freaktout, but I was very tensed. My firts walk on the Fifth aveny during daytime was a hell. I thougt somebode gona kill me. But nothing happend. J had read to many papers about the danger of New York City. Then I becoed bord of beeing afraid and walkend evereywhere day and night.
I belive they where renoveiting the Twin Towers, which you could catch a glimps of outside The Bar. In sommertime, they told me, everybody where dancing in the street otside the bar. They used to have some tables on the pavement. But I was there in the winter. So we dancend inside. And how we danced... 
If you can help me finding the name of that bar J shuld be happy. Because tha bar is the best bar i my lift. I meet Liza there. We danced all of the night. Some days later I went out to Lizas home in Spring Valley. 
Her boyfriend narely killed me. How could I know? Let me tell you a little about The Bar. I was just a room, with a bardesk and biljardadtabel in the mittle of the room and a jukebox. You think I am joking, but I am not, I don`t have a fogtraphic memory I have a telepatic memory. And that bar was the only bar with a biljardtable, a jukebox and a small small dancing floors. All the nightclubs i NYC was illigal these days, but people on the dancefloor use to telle where to go when The Bar closede around midnigt.
Lyssnade på Egon nyss. Om kråkan och skatan
Dessa långsamma ögonblick
All min längtan
En sån här dag skulle man ligga
